Specialistofficer i Utlandsstyrkan?

På SoldF Forum så kom det upp att 1.Sergeanter inte har fått anställas som gruppchefer i Utlandsstyrkan trots att de utbildats till det. Någon måttligt ekonomiskt begåvad person hade uttryckt att det var för dyrt att anställa OR6:or på gruppchefsbefattningar eller också så var det någon utan ryggrad som skyllde sitt beslut på ekonomin. Hur som helst så är den ekonomiska uträkningen till fördel för specoffen jämfört med en externrekryterad.

Nu har detta tydligen aktualiserats igen.

Uppgifter från Armén anger att specialistofficerare börjar tappa sugen eftersom de inte får bemanna tjänster såsom skyttegruppchefer. De specialistofficerstjänster som finns bör/ska bemannas av personal med erfarenhet och det saknas instegsbefattningar i Utlandsstyrkan för 1.Sergeanter. När och hur ska dessa få sin erfarenhet?

För nästan 20 år sedan då jag gjorde min första mission så var gruppcheferna Sergeanter och ställföreträdande gruppchefer var furirer. Idag så är en korpral skyttegruppchef i Utlandsstyrkan och det finns ingen plats för 1.Sergeanter.

Försvarsmakten har infört ett nytt befälssystem och kommer att växla officerare till specialistofficerare eftersom det finns för många av de förstnämnda. Samtidigt så tycker man tydligen inte att man kan bemanna insatserna med specialistofficere, med några få undantag.

Jag hoppas att detta är ett utslag av ett allt för påskyndat systemskifte och att tiden hinner ikapp. Tills dess så har förbandscheferna ett gediget arbete att motivera hungriga yngre kollegor som rekryterats och utbildats för insats men som får "gå hemma på kaserngården och sparka kott".

En fortsättning på detta ämne bedömer jag kommer. Jag jobbar på information.

Gästinlägg: ÖB:s mest korkade beslut!

Jag har nu fått förmånen att få ett gästinlägg inskickat för publicering. Eftersom del av inlägget rör flygetyg så förstår alla att det inte är jag som är upphovsman men det är helt i linje med vad jag tycker och med tidigare inlägg i debatten.

/Cynisk
---------------------------------------------------------------------------------
Överbefälhavarens mest korkade beslut


Historia

År 2001 stod man med ett svart hål i Försvarsmakten, jag kommer inte ihåg hur stort det beräknade ekonomiska underskottet skulle vara men det ledde till att man bara tilldelade typinflygare på JA37 Viggen och Swafrap AJS37 flygtid i Viggensystemet och man försökte hålla införandeplanen av JAS 39. Vi ställde alltså stora pilotskaror utan flygtid. Den våren tog man även beslut om att inte utbilda Löjtnanter till Kaptener, även Fackprogrammet ströks detta år för att spara pengar. Fackprogrammet, för nytillkomna tittare, var den lösning som skulle ge (främst) Löjtnanter möjligheten att utvecklas i sitt yrke. 2000-talets lösning på tvåbefälssystemet, generalisterna, cheferna gick det vanliga spåret med befordringar och specialisterna skulle få läsa yrkeskurser och annat som behövs för att utvecklas på djupet i sitt yrke. Personalansvariga kunde få hjälp att läsa in en personalvetarexamen, de med ekonomiskt ansvar få ekonomiska kurser, m.m.


Vid utgången av 2001 talade man lättat om att man var i balans och åter kunde se framtiden an, vi hade i flygvapnet gått igenom den uppslitande flygskolefrågan, vi hade ett rudimentärt bassystem, vi hade stridsflygdivisioner som på daglig basis kunde öva över hela Sveriges yta. JAS 39 systemet var på införande. Vi hade en känsla av att stå på botten och att det nu går åt ett håll. Vi talade om utvecklingsförband och planerade övningar. Flygvapenövning 2003 var en övning som lämnade känslan att ”Fanken vad kul – en riktig övning, en sådan var det länge sedan vi genomförde”.


Försvarsbeslut 2004, våren 2004 redovisade förbandscheferna att skillnaderna mellan försvarsmaktens budget och kostnaden för försvarsmaktens beordrade verksamhet var 3 miljarder åt fel håll. Den beordrade tre miljarders besparingen blev i själva verket en sex miljarders besparing.


-”Mitt mest korkade beslut”

Med dessa ord beskrev den dåvarande ÖB Håkan Syrén sina beslut att inte anställa den kull yrkesofficerare som utbildas mellan åren 2003 till 2005 och inte genomföra den utbildning av yrkesofficerare som skulle pågå mellan åren 2004 och 2006. ÖB ville ha handlingsfriheten att säga upp övertaliga officerare och samtidigt rekrytera nya. Vi kan säga att ÖB körde ett ”Chicken Race” mot regeringen och förlorade, inte bara sitt mål utan satte även försvarsmaktens framtid på spel. Jag kan inte tolka beslutet annat än att det var en prestigesak, aldrig tidigare har officerare flyttat ifrån sina förbandsorter när fredsförbandet avvecklats i den omfattning som ÖB var rädd för. Känslan efter Fb2004 kan beskrivas som defaitistisk, jag har inte upplevt en sådan sinnesomstörtning. Personalen verkar nu mer beskriva sitt arbete som ”Fallskärmshopp” man har just lärt sig att styra och man vet att det väntar en fast mark därnere men man befinner sig fortfarande i fall.


År 2008 såg vi ett svart hål igen, vi ställde vidareutbildningar som skulle möjliggjort att personal vidareutvecklas i sina yrkesroller. Vi ställde återigen stora (nåja, i förhållande till det nu anställda antalet) pilotskaror utan flygtid. Vi körde en repris av 2001, dock utan att ställa in nivåhöjande utbildning. Värnpliktiga skickades hem i förtid med hänvisning till den lägre ambitionen att föra större förband, att det gick ut över förband som ändå inte uppträder i större förband men behöver utbildningstiden struntade man högaktningsfullt i.


År 2009, försvarade den dåvarande tjänsteförrättande personalchefen Patrik Dahle beslutet, att de officerare som skulle gå nivåhöjande utbildning också ändrar sina anställningsavtal så att de också omfattas av obligatoriet att tjänstgöra i Försvarsmaktens utlandsstyrka, med orden ”att det annars är slöseri med försvarsmaktens resurser” . Ett obligatorium som omfattat yrkesofficerare anställda från och med 2004. Det ytterst suspekta var att man skickade ut påbudet i princip samtidigt som den personal som skulle påbörja utbildningen också gick hem på ledighet för att tömma övertids och övningsdygnsbanker. Vidare fanns det inte mycket stöd att hämta hos personalavdelningarna, frågor ställdes men besvarades inte om det nu fanns personal i tjänst. Resultatet var att många valde att avstå ifrån utbildningen.


Nutid

På en mängd yrkesområden lider vi nu brist på personal, Håkan Syréns farhåga att många officerare flyttade ifrån sina ursprungliga tjänstgöringsorter infriades inte. En stor mängd av de efterfrågade förmågorna som tillhörde ett avvecklingsförband flyttade inte till en ny tjänstgöringsort. Visserligen är YOP-kullen 2003-2005 tillfrågad om anställning men ett flertal kadetter ur den kullen sade ”Tack för intresset men nej tack”, Försvarsmakten har bränt sina chanser att visa att de är en bra arbetsgivare hos dessa kadetter. Vi upplever en nedgång i förmåga i en mängd olika förband. Allt ifrån tekniker med lång utbildning till de som skulle vara färdiga plutonchefer i dag med erfarenhet och omfattas av ett obligatorium om anställning i utlandsstyrkan.


I sommar skall vi anställa soldater och det blir Armén som tar första stöten. Hur ser det ut där då? Jo de plutonchefer man har nu omfattas inte av ett obligatorium att åka utomlands enligt Patrik Dahles anda. Alltså tänker man sig inte använda de plutonchefer som finns. De som skall bli plutonchefer är de som är ”Spelbara” för att beordras in i utlandsstyrkan, alltså det fåtal Löjtnanter som anställts efter 2004. Vi har också sedan något år antagit ”Specialistofficerare” som kommit hem till förbanden och skaffat sig erfarenheter som instruktörer och vissa har åkt utomlands, antingen i väntan på soldater på hemmaförbandet eller innan skolan. Framtidens plutonchefer kommer direkt ifrån skolan och har inte en grund som instruktör, jag är lite oroligt över den utvecklingen.


Jag ser framför mig hur oerfarna plutonchefer skall leda ”Nästan erfarna” instruktörer/Specialistofficerare och nyanställda soldater. Min magkänsla säger att det inte är riktigt bra, vi har ett stort antal officerare som har erfarenhet av utlandstjänst men som man nu initialt väljer att ställa åt sidan. Jag skulle vilja att man återtog arbetet med femårsplaner hos officerare där utlandstjänst planeras in precis som annan utbildning och tjänstgöring. Jag har själv aldrig talat femårsplan med chefen, visserligen kan jag förstå chefen i tider av omstrukturering och det ekonomiska ”Herrarnas fria åkning”. Men varför skulle inte förbanden kunna sätta sig och resonera med sina anställda i ett första steg och därefter förhandla avtal som skulle möjliggöra en uppslutning i utlandstjänst för åtminstone kommande tre åren med tanke på det nuvarande lagrummet om tvåårsgräns för tillfälligt anställda.


Det känns precis som om försvarsmaktsledningen, jag skulle till och med säga ÖB som den högste militäre chefen, kör ännu ett Chicken race med försvarsmaktens framtid på spel. Man försöker säga: ”Titta vad de regler ni gett oss leder till”, förmodligen förstår man att försvarsmakten själv äger möjligheten att lösa problemet men det kommer att kosta. Wiseman reder ut Försvarsmaktens ekonomi på inläggen: 2019 Ett nytt luftslott, Försvarsmaktens ekonomi förklarad - Effektförlust 2 och framför allt Karusellen startar om.


Vilket ekonomiskt utrymme finns det att skriva bra avtal om personalens tjänstgöring utomlands?


Flygvapenofficeren

Plutonchefsbrist

Jag har fått tipset av en vän och kollgega att skriva om ett hot som väntar vid horisonten:



Försvarsbeslut 2004 fortsätter att skörda offer.

Nu börjar effekterna av det rekryteringsstopp som infördes bli tydligt. 2004 och 2005 antogs inga nya officersaspiranter utan först 2006 återupptogs YOP och de kadetterna utexaminerades som fänrikar i somras. Dessa står nu inför eller mitt i en mäktig utmaning; att leda plutoner nationellt och internationellt utan handledning och utan egentligt mentorskap. Det i en organisation som tappat kontinuitet och där misslyckande inte är acceptabelt och FPAN ständigt är närvarande.

2008 fick vi ut specialistofficerare, lyckligtvis. Utan dem så skulle läget vara omöjligt. Dessa fyller roller som instruktör, gruppchefer på specialgrupper, troppchefer och dylika. De har fullt upp nu, inte minst pga den sviktande erfarenhet som råder bland Sveriges plutonsledningar. Det finns säkert förband som har bättre läge än andra men det finns många förband som har absoluta färskingar som plutonchefer. Det är inget fel på dessa nya officerare men de flesta av dem är inte redo att vara plutonchefer.

En slutsats som Säkerhetsinspektionen dragit med anledning av de allvarliga olyckor som skett de senaste åren är att det behövs rutin och erfarenhet i befälslagen. Utan rutin och erfarenhet så ökar risktagningen och säkerhetsbristerna blir fler. Utvecklingen går tyvärr åt fel håll på många förband i Sverige.

Om man ser risker i utvecklingen under utbildning här hemma i Sverige, vad kommer den då innebära vid skarpa insatser? Hur kommer det att fungera med nyutexade fänrikar med gedigna teoretiska studier men utan praktisk erfarenhet som plutonchefer i Afghanistan? Är det schysst mot officeren och dess underställda?
Vi kommer inom kort att skicka officerare som inte truppfört och skjutit i mer än grupps ram och gjort det endast under enstaka övning inför inryck till Utlandsstyrkan. De ska sedan på knappa fyra månaders utbildning öva upp sin förmåga i att leda pluton i strid eller annan huvudtjänst, samtidigt som de ska axla det skarpa arbetsgivaransvaret. För chefer så är det skarpt från dag 1 under utbildningen parallellt med sin egen funktionsutbildning. Truppen ska ha sitt och det måste chefas direkt, ingen mjukstart ges.

Sedan kommer själva insatsen. Där står plutonchefen med ansvaret för sin trupp och ska fatta beslut som gäller liv och lem och Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik och McChrystals strategi. Då är det för sent att tveka eller eljest svikta. Då krävs rutin att falla tillbaka på och befästa förmågor. Teoretisk grund i all ära men det är hantverkskunskapen som behövs där ute när den onda verkligheten ska hanteras. Återigen så är det inte utbildningssystemets fel, även om jag har synpunkter där, utan felet står att finna i kompetens- och personalbrist i plutonchefsledet.

Hur Försvarsmakten ska hantera detta innan vi fått rutinerade specoffar, som kan handleda sina chefer à la utländska krigsfilmer, vet jag inte. Jag har tidigare skrivit att jag vill att Helikopterflottiljen ska få slippa skicka folk på insats så att de kan få tid att konsolidera sig och sin verksamhet. Nu vill jag att det ska omfatta mer av FM. Det kanske är dags för en "operativ time out" för att vi ska komma ikapp?

Med orutinerade plutonchefer riskerar vi att få en väldigt negativ utveckling inkluderande ett ökat antal skadade och döda. "Folk kommer att dö" sa en vän till mig. Hans farhågor ska man absolut ta på fullaste allvar. Implikationerna av FB04 kan innebära förluster av svenska liv. Det är hög tid att ta den sjunkande rutinen på plutonsbefälen i beaktande vid rekrytering, bemanning och planering av insatser. Jag avslutar med ännu ett citat från min vän: "Om detta är konsekvenserna av FB04, en liten förändring i sammanhanget, vad blir då dom långsiktiga konsekvenserna av paradigmskiftet som står för dörren?"

Vad säger man?

Det är ibland svårt att kommunicera, i synnerhet när det gäller döden och barn. I bland är sanningen för jobbig och hemsk.



Vad svarar man när någon frågar om man dödat någon?

För den som inte skjutit mot någon så är svaret enkelt och rakt: "Nej, jag har inte behövt döda någon. Jag har inte ens skjutit mot någon."
Det är ju inga problem men vad gör man om man faktiskt skjutit mot/på någon?

Vad svarar jag när mina små barn frågar mig: "Pappa, har du dödat någon?"

Man ska inte ljuga för sina barn, det är de flesta helt överens om, så även jag. Jag har aldrig ljugit för mina barn och jag har aldrig behövt göra det ens. Men jag är väldigt osäker på hur jag skulle hantera sanningen om de skulle fråga mig ovanstående fråga och sanningen var "ja". Hur skulle de se på mig om de visste att jag dödat någon annan? Skulle jag vara samma pappa då? Skulle de genomskåda en lögn? Skulle det vara bättre för dem att leva i ovisshet? Skulle de avsky mig om de visste?


Det absolut svåraste med att vara FM-anställd är att kombinera det med att vara familjefar. Det är svårt nog schematekniskt men när man kopplar på den psykiska pressen det ibland innebär så är det horribelt utmanande. Det är inte lätt att växla från strid till sandlådelek.

Jag vet att jag inte dödat någon annan så än så länge så är mitt svar på frågan lätt. Jag hoppas att jag inte behöver ljuga någon gång men om... vad säger man?

Historier är till för att berättas - Uppdaterad

För ett tag sedan sprang jag ihop med Johanne Hildebrandt. Hon skulle bli medaljerad och var väldigt glad för det. Jag tycker att det är kul att hon uppmärksammats. Hon ska tydligen skriva en bok och ska hämta en del (allt?) från Afghanistan-insatsen och FS19. Det ska bli väldigt intressant att läsa det.

Anders Karlsson är en som skrivit om att göra internationell tjänst. Hans bok Alfa Sierra handlar om hans tid som gruppchef på 9.kompaniet på BA01, den första pansarskyttebataljonen i Bosnien 1993-94. Där återger han på ett lättsmält sätt insatsen utifrån ett individperspektiv.

Jonas Waern har också skrivit om internationell tjänst. Waern var chef för den multinationella brigaden i Katanga och chef för den svenska bataljonen på Cypern. Han har skrivit om bägge de insatserna i sina böcker "Katanga" och "Cypern". Jag vill särskilt rekommendera den förstnämnda.

Det finns några böcker till: Alpha Tango och boken om Stig von Bayer men annars är det ganska tunnsått med historier och berättelser om och från internationella insatser. Det är synd eftersom det finns massor av intressanta berättelser som skulle kunna ge både kunskap och intressant läsning. Varför berättar inte folk?

När man kommer hem från sin första mission så har man samlat på sig intryck i massor men det finns ingen som är intresserad i mer än fem minuter. Det tror jag att de flesta veteraner har upplevt. Man blir snabbt ointressant för oinsatta eller sedd som ett freak som borde läggas in.
När man kommer hem från sin tredje så försöker man inte ens prata om det utan man säger bara "det var OK" och fortsätter att prata om gräset på Ryavallen.
Folk utanför det militära har inte det intresse som dessa berättelser kräver. Berättelserna kan inte återges i muntlig form eftersom de är så omfattande och innehåller så mycket känslor, otäckheter och detaljer. Berättelserna är bättre i bok- eller filmformat. Det är uppenbarligen svårt att skriva böcker och att få till en film är bedömt än svårare. Därför ställer jag lite hopp till bloggar men framförallt de som är hyffsat aktiva skribenter på olika media, som exempelvis Johanne Hildebrandt.


Jag vill rekommendera boken Uppdrag Utland som har samlat berättelser från olika personer med olika internationell erfarenhet. Den är en bra ansats till ökad överspridning och erfarenhetshantering men framförallt väldigt intressant läsning.

Jag vet att det finns fler därute som är i stånd att skriva om sina insatser och mitt budskap till er är: Skriv! Skriv för min skull och för andras men framförallt för er egen skull.
Man behöver inte vara journalist eller äventyrare för att göra det utan även vi vanliga kan berätta.
Jag vill ta del av era erfarenheter och läsa om era äventyr. Jag vill minnas mina egna missioner i skenet av era. Helt säkert är jag inte ensam.

Dina historier är till för att berättas!

Uppdatering 2/4 11:30

I hyllan hittade jag just FMLOPEs "Skarp Insats - Erfarenheter för att utveckla ledarskapet" som ska ses som "Ett bidrag bestående av verkliga händelser för att omhänderta ledarskapserfarenheter före, under och efter insats."
Det är en bra skriftsamling, även om upplägget känns stelt. Case-metodiken har säkert plockat fram russinen ur kakan men det känns lite för stelt och obekvämt. Historierna har skalats av kontexten.
Jag hade gärna sett samma erfarenheter presenterade som berättelser snarare än case och helst utan formell koppling till det besmittade ämnet Ledarskap. Jag tror att det hade gett mer då. Återigen är budskapet att berätta, spara inga detaljer och låt inte disposition, förväntningar och Jante begränsa dig!