Invidzonens julhälsning

Invidzonen är en idell riksorganisation som arbetar med att aktivt och kreativt stötta anhöriga till utlandstjänstgörande personal. Att stärka de anhörigas självkänsla, självförtroende och tillit till sig själva.
Att ge anhöriga en möjlighet att använda sig av sin kreativitet till personlig utveckling. Få alla anhöriga att känna att de är viktiga och behövs samt att motverka känslan av ensamhet.

Militärpolischefen förtydligar

Med anledning av "ett antal händelser som utretts och fortfarande är under utredning av militärpolis" har Försvarsmaktens Militärpolischef haft ett samtal med chefsjuristen (C JUR). Det har väl undgått få läsare att det varit diskussion om militärpolisens roll i ett nyligt vådaskotts-ärende där en militärpolis själv anmälde en officer till åklagare? Sedermera dömdes officeren för framkallande av fara för annan.

C JUR har senare beklagat hanteringen av ärendet och bland andra Flygvapeninspektören har skrivit om vådahändelser och verksamhetssäkerhet. Nu har militärpolisens företrädare gått ut med ett informationsbrev som klart och tydligt beskriver militärpolisens roll.

Med anledning av diskussionen på kommentarsfältet på bloggen tänkte jag redovisa några satser ur skrivelsen.

"
2.1 Lednings- och lydnadsförhållanden
Militärpolisen är en del av myndigheten Försvarsmakten. Militärpolisen har således ingen självständig roll i Försvarsmakten, men har särskilda uppgifter. De militärpolisresurser som Försvarsmakten disponerar underställs chef i Försvarsmakten. Detta regleras i 17 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen. 
De på lokal nivå förordnade militärpoliserna ska stödja egen chef och lösa MP-uppgifter i enlighet med förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
Chef för organisationsenhet (C OrgE) fastställer genom order vilken uppgift Militärpolisen ska lösa. MP-företrädare vid OrgE stödjer chef i framtagandet av uppgifterna. FM MPE kan bistå så att rätt effekt uppnås vid berörd OrgE och i förekommande fall inom berörd garnison.
En order till militärpolisman kan endast ges av den militärpolis under vilken han eller hon lyder i tjänsten.
Militärpolisens funktionsledning utgår från FM MPE som finns grupperade vid Livgardet, Kungsängen.



2.2 Ordnings- och säkerhetstjänst vid organisationsenhet
Vid en organisationsenhet ansvarar chef och i förekommande fall garnisonschef för ordningstjänsten. Vid vissa organisationsenheter eller inom garnison finns försvarsmaktsanställd personal utbildad och förordnad för militärpolistjänst, s.k. garnisons MP. I det fall denna resurs inte förekommer kan C OrgE antingen hemställa om central MP-resurs ur Livgardet, eller vända sig direkt till lokal civil polis för de tillfällen då verksamheten kräver detta."


Notera att det är C OrgE som ansvarar för ordningstjänsten. Garnisons-MP ska stödja egen garnisons- orgenhetschef, vilket borde vara självklart men det är viktigt att det tydliggörs. I vissa diskussioner förekommer det argument som pekar på andra lydnadsförhållanden men här ser vi det svart på vitt.


"
2.3 Disciplinåtgärder gällande Försvarsmaktens personal
All personal inom Försvarsmakten lyder under någon form av disciplinansvar.
Författningarna reglerar hur myndigheten har att hantera fall av disciplinär art.
Den som är anställd i myndigheten lyder under reglerna i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Föreskrifter om disciplinansvar finns i 14-19 §§ LOA. Allvarliga förseelser kan leda till att en anställd skiljs från anställningen enligt reglerna om uppsägning (uppsägning av personliga skäl) eller avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Den som är anställd i Försvarsmakten och ingår i en internationell militär insats är, när han eller hon tjänstgör utomlands, dock disciplinansvarig enligt föreskrifter i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT), se nedan.
I frågor rörande disciplinförseelser kan en förbandschef välja att ha ett chefssamtal eller att göra en anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN). FPAN prövar frågor om disciplinansvar enligt LOA.
Det finns ett värde i att bedöma händelser inom Försvarsmakten på ett likartat sätt för att få en enhetlig praxis. Detta är en av anledningarna till att prövningen ska göras av FPAN. Exempel på ett ärende som kan komma att prövas av FPAN är vådaskott. I de fall där omständigheter har framkommit som gör att den felande kan ha gjort sig skyldig till brott kan detta medföra att FPAN åtalsanmäler den anställde, t ex om vådaskottet har framkallat fara för annan.




 [...]

2.4 Rättslig påföljd för Försvarsmaktsanställd
FPAN kan, som ovan framgått, göra en åtalsanmälan. Det är FPAN som i dessa fall kontaktar polis och åklagare.
Chef med ansvar för ordnings- och säkerhetstjänst kan med stöd av auditör göra en anmälan direkt till åklagare i de fall där det är särskilt bråttom t.ex. för att inte förstöra bevis. Chef ska alltid orientera C JUR om så är fallet.

[...]"

Här är det tydligt att det är FPAN som anmäler en anställd som genom oaktsamhet framkallat fara för annan. Undantaget är att C OrgE kan göra det när det är tidskritiskt, sk fara i dröjsmål. Det är alltså inte militärpolis som ska göra det, såsom i fallet med officeren på LedR.


"
2.5 Utredningsverksamhet
En förbandschef motsv. har ansvar för den verksamhet som bedrivs vid organisationsenheten. Olika typer av oönskade händelser inträffar dagligen i verksamheten, av vilka vissa ska utredas. Sådana händelser i organisationen kan bli kända på olika sätt. Det är av vikt att dessa skyndsamt rapporteras och att en samlad bild snarast skapas så att, när det är behövligt, rätt resurser avdelas för undersökning och utredning. Det är ett chefsansvar att sådana händelser utreds. Chefens stöd är auditör eller LEGAD och olika företrädare. Juridiska staben i Högkvarteret kan också bistå chefen. Resultatet av utredningen utgör förbandschefens beslutsunderlag och bedömning huruvida händelsen ska anmälas till FPAN alternativt direkt till åklagare. 
Chef ska alltid informera alternativt rådfråga C JUR i varje enskilt fall om fortsatt handläggning.
Det är viktigt att observera att överbefälhavaren i 32 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen, har beslutat att en åtalsanmälan mot den som är anställd i myndigheten ska föregås av samråd med chefen för berörd organisationsenhet. Om chefen inte kan nås för ett samråd får en åtalsanmälan dock göras, men bara om det krävs för en åtgärd som är synnerligen brådskande.




3 Hanteringsvägar för Försvarsmaktens militärpolis 
När händelse som kan utgöra brott kommer till militärpolisens kännedom, ska egen högre chef skyndsamt orienteras. Initialt ska denna orientering minst innehålla:

• Vad har hänt?
• Vilken misstankegrad föreligger?
• Vidtagna åtgärder, t ex med anledning av fara i dröjsmål och enligt skyndsamhetsprincipen.

Snarast därefter ska militärpolisförman lämna orientering till FM MPC (för vidare orientering till C JUR). Denna orientering ska minst innehålla:

• Vad har hänt?
• Vilken misstankegrad föreligger?

[...]"

Militärpolis ska alltså inte självsvåldigt anmäla kollegor som exempelvis har skjutit vådaskott. Helt tydligt har inte militärpolisen i fallet på LedR följt direktiven. Det är därför mycket bra att Försvarsmaktens Militärpolischef på detta sätt går ut med instruktioner. MP-företrädare vid organisationsenhet ska kvittera innehållet i skrivelsen. Det är en tydlig markering om att detta tas på allvar.
Nu är det bara för militärpoliser att anamma direktiven så att verksamhetssäkerhetsarbetet kan fortgå.

/C

Ref: LG 2012-11-30 10 793:42445

Recension: Operation Nordvind

Sent omsider kommer här en kortare recension av Kaj Karlssons actionroman Operation Nordvind (ISBN: 978-91-6337-321-3). Karlsson är reservofficer och kustjägare som utbildats vid Försvarsmaktens specialförband Särskilda Skyddsgruppen SSG.

Storyn handlar om en före detta elitsoldat som dras in i en statsunderstödd terrorismhärva och som tvingas att ta egna initiativ då samhället inte gör sitt jobb. Nätverk aktiveras och även ljusskygga delar av underrättelsetjänsten. Det går fort, händelserna kommer slag i slag och det är inte helt lätt att lägga ifrån sig boken och släcka läslampan.

Karlsson känns aningen skeptisk till det allmännas syn på praktisk våldsanvändning och attityden till soldater. Jag övertygad om att det är meningen att det ska uppfattas på det sättet. Berättelsen balanserar mellan moral och rätt, något som författaren själv säkerligen har brottats med som officer.

Språket är utmärkt modernt och detaljerna är nyanserade och delikat balanserade. Det blir inte för mycket målande utan det är rakt på sak utan att för den skull beröva läsaren på upplevelsen.

Något jag ser som brist är att vissa moment i storyn diskas av lite väl snabbt. Det rör sig om ett par strider som faktiskt förtjänar mer berättande. Möjligen var det sånt som redigerats bort för att inte det skulle bli för mycket våld? I så fall redigerades det lite väl hårt. Jag vill ha mer!


Operation Nordvind är en fräsch och modern actionhistoria som absolut ska läsas. Nu väntar jag på Kaj Karlssons nästa verk.

/C

Gästinlägg: Domen mot säkerheten

Vi har tidigare skrivit om ett vådaskott i Försvarsmakten som gått till åtal. Först skrev jag ett inlägg om anmälarkulturen och sedan skrev David Bergman ett gästinlägg om sin syn på saken. Nu har dom fallit och den anställde blev fälld för framkallande av fara för annan med påföljd villkorlig dom och 40 dagsböter. Det innebär att staten frångår gällande praxis och en ny standard satts vilket får konsekvenser. Det redogör skribenten Oldboy för i ett gästinlägg:

/C

DOMEN MOT SÄKERHETEN

Jag har idag tagit del av domen mot den Specialistofficer som skjutit ett vådaskott. Han döms till 40 dagsböter och villkorlig dom. Jag har tack vare vår svenska offentlighetsprincip tidigare läst arbetsmiljöundersökning såväl som åklagarens förundersökningsrapport, den senare grundar sig uteslutande på Miltärpolisens 52-sidiga rapport. Av dessa kan man utläsa att det finns flera bakomliggande orsaker till att skottet avlossas. Men Specialistofficeren får ensam bära hela skulden för det som skett.

Dessutom har jag läst FM Juridiska orientering från 2005 där Chefsjuristen förtydligar hur FPAN ser på vådaskott inomhus. Av den framgår att det medför löneavdrag, inte att det lämnas till åklagare! Jag har eftersökt FPAN:s årliga verksamhetsberättelse som är tänkt att utgöra en erfarenhetsbank på hur FPAN ser på olika förseelser. Den skickas endast i ett handfull ex till varje förband och skola. Söker man på Emil hittar man inget om FPAN. Jag skriver bara ordet, Öppenhet...

Jag har själv genomfört eller varit delaktig i verksamhet som medfört risk för allvarlig personskada. Där har chefer bedömt dessa som arbetsmiljöärenden och inget fall har hanterats av MP eller lämnats till FPAN eller åklagare. Bland dessa ärenden återfinns tillbud som har mycket stora likheter med det som hänt denna gång.

Den slutsats jag nu som anställd drar är att så länge jag har gjort min dokumenterade riskanalys inför övningen och tillbudet bedöms som ett arbetsmiljöärende kommer jag få stöd och känna trygghet i att jag öppet kan delge allt det som hände utan risk för repressalier. Inom ramen för arbetsmiljöundersökningen lyfter man fram alla de bakomliggande orsaker som orsakar tillbudet. Efter undersökningen kommer min chef fatta de nödvändiga besluten för att motverka att tillbudet sker igen. Jag känner mig rättvist behandlad och vet att min chef gör det för att ta ansvar och stötta mig. Jag upplever ett utvecklande ledarskap.

Om MP får kännedom om det som skett riskerar jag att ensam få ta det fulla personliga ansvar för det som skett, trots att andras beslut kan ligga bakom tillbudet, dom kommer aldrig ställas till ansvar. Jag är utkastad i det civila rättssystemets kyla. Min arbetsgivare ser på mig med det "onda ögat", jag får själv söka stöd bäst jag kan.  Jag vet inte om min arbetsgivare känner till alla de bakomliggande orsakerna till att det kunde ske och vad han tänker göra åt det. Allt jag känner är att husbondens piska viner över min rygg och att det gör ont, mycket ont. Jag upplever inget ledarskap, jag känner bara piskan, och vet att jag kommer göra allt för att undvika situationen igen.

Så bli inte förvånad om jag väljer att prata om vädret eller bilen den dagen en MP står i dörren eller kommer ut på skjutbanan för att "prata lite".

Kommer det innebära att det finns risk för att tillbudet återupprepas? Självklart! Men med det ledarskap jag upplever i FM är valet mycket lätt, mitt eget skinn!

Det är nu dags för Försvarsmakten att välja väg, skuldkulturens hårda och kalla rättvisa där individen personligen får bära hela ansvaret eller rättvissekulturens varma skyddsnät där vi öppet och tillsammans hjälps åt för att hitta alla bakomliggande orsaker och göra nåt åt dessa?

Låt mig vara tydlig Gen Sverker Göransson, den första kommer med säkerhet innebära att du kommer besöka skadade på sjukhus och ringa anhöriga när deras nära och kära omkommit i olyckor, den andra kan innebära skador och dödsolyckor. Den mycket stora skillnad i utgångspunkten för dessa samtal är att du i den senare kan känna dig trygg i att vi gjort allt för att motverka den!

/Oldboy

Uppdatering 2012-11-29 kl 21:15
Nu kommenterar Försvarsmaktens chefsjurist domen på Försvarsmakten kommenterar:


"Uppsala tingsrätt har dömt en officer för framkallande av fara för annan till villkorlig dom och dagsböter. Bakgrunden var ett vådaskott i en vapenvårdslokal där officeren innan blindavfyrningen laddade med ett magasin som innehöll skarp ammunition.
I lokalen fanns en soldat närvarande.
Det som brustit i detta ärende inom Försvarsmakten är att militärpolisen gjort anmälan direkt till polis/åklagare utan att gå via aktuell förbandschef. Det är förbandschefens uppgift att besluta om vilka händelser av disciplinär art som ska anmälas till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Nämnden avgör därefter om man hanterar disciplinärendet själv eller gör en anmälan direkt till polisen.
Chefen för militärpolisen kommer att internt gå ut med styrning av innebörd att MP inte själv agerar utan stödjer förbandschef och håller chefsjuristen underrättad i dessa frågor.
Försvarsmakten har inte möjlighet att kommentera domen som sådan ytterligare.

Stefan Ryding-Berg
Chefsjurist"


Även Officersförbundet kommenterar domen:
"En specialistofficer på Ledningsregementet dömdes igår till 40 dagsböter i Uppsala tingsrätt efter ett vådaskott. Officersförbundet uppfattar att det är olyckligt att Försvarsmakten i detta fall valt att fokusera ensidigt på den enskilde vid händelsen utan att se helheten som föregick skottet."

Obemanning

Just nu ligger arbetet på Cynismer nere pga obemanning. Skribenterna är upptagna med annat eller sjuka och har därför inte möjlighet att producera inlägg. Läsarna hänvisas för stunden till de utmärkta bloggarna Wisemans Wisdoms, Skipper och Försvar & Säkerhet.

All likhet med Försvarsmakten och Riksrevisionsverkets rapport om läget i Flygvapnet och Marinen är helt och hållet avsiktlig.


/Cynisk

Gästinlägg: Straff eller säkerhet?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om anmälarkulturen i FM och exemplifierade det med ett ärende där en kollega åtalats för ett vådaskott. Här presenteras en uppföljning på det inlägget, från chefen för den åtalade.

/C
_________________________________________________________________________________

Straff eller säkerhet?

Som tidigare uppmärksammats har en specialistofficer under mitt befäl åtalats av åklagare för ett vådaskott. Händelsen i sig inträffade inne i en lokal och även om det är flera faktorer som medfört att ett skott gick av är det även tack vare en god säkerhetsmedvetenhet, däribland att hålla vapnet i ofarlig riktning, som medförde att ingen kom till skada. Hanteringen inom den egna enheten skedde enligt rutin. Med ett mycket gott stöd av förbandets utbildningssäkerhetsofficer genomfördes en grundlig utredning där alla ingående delar berördes. Den efterföljande diskussionen genomfördes i god ton och identifierade tydligt vilka faktorer som bidragit, samt hur de ackumulerat lett fram till att ett vådaskott gick av. Men det ledde även till att ytterligare faktorer identifierades som förhoppningsvis bidrar till attt undvika andra vådahändelser i framtiden. Vilket är oerhört positivt.

Hanteringen utanför egen enhet påvisar dock ett farligt systemfel som väcker oro för ett farligt steg mot en anmälarkultur. Jag vill göra fullkomligt tydligt att jag inte på något sätt vill bortförklara att min underställde har brustit i säkerheten, eller förringa mitt odelade ansvar som chef att tillse att alla regler och förordningar som styr vår verksamhet efterlevs. Tvärtemot är det just på grund av viljan att kunna uppfylla detta ansvar och möjligen att handleda yngre kollegor som jag känner oro. 

Vår verksamhet, från övning till skarp insats, innebär risker. Detta ställer krav på ett kontinuerligt och systematiskt säkerhetsarbete genom hela organisationen. En grundbult i detta arbete är att individen känner en trygghet att i lärande syfte rapportera vådahändelser och upplever den efterföljande hanteringen som stödjande. Jag, och förhoppningsvis varje chef, uppmuntrar underställda att rapportera samtliga vådahändelser och avvikelser, även om de ibland kan anses ringa eller obetydliga i det omedelbara sammanhanget. 

I de fall där säkerheten brustit på grund av otillräckliga rutiner eller bestämmelser måste organisationen kunna dra lärdom av den samlade bild som summan av de samlade rapporternas pusselbitar målar upp. I de fall där säkerheten brustit på grund av att en individ inte följt gällande bestämmelser måste det vara möjligt att mana fram en förbättring hos medarbetaren genom chefssamtal, kavajhytt hos högre chef eller genom att driva ärendet vidare som disciplinärende. Om det i personalansvarsnämnden framkommer att ett ärende karaktäriseras av ett klart uppsåt eller en sådan grov oaktsamhet att den utgör ett brott har nämnden alternativet att överlämna ärendet till civil åklagare. Detta är självklart ovanligt då vådahändelser i sin natur är oavsiktliga och saknar uppsåt samt endast undantagsvis kännetecknas av så grov oaktsamhet att den kan anses som brottslig. Dessa rutiner har tillämpats länge och det är inte ovanligt att vådaskott av denna art, förutom att rätt lärdomar dras i organisationen, resulterar i en varning eller löneavdrag för individen. 

Den primära målsättningen vid vådahändelse kan inte vara att enbart bestraffa, utan att genom en god hantering säkerställa att det inte kommer att hända igen. 

Det som skiljer detta fall från andra vådahändelser är att militärpolisen vid förbandet på eget initiativ genomförde en parallell utredning och genom åklagare direkt åtalsanmälde individen till tingsätten. Detta medan den interna hanteringen fortfarande pågick. Vad som framkommit i dialogen mellan militärpolisen och åklagaren eller vilka bevekelsegrunder den senare hade för att väcka åtal vet jag ärligt talat inte. Vad som däremot är mer klart är vilka effekter det får. 

Att militärpolisen med stöd av civil åklagare börjar utreda samtliga vådahändelser inom myndigheten kortsluter de rutiner som redan existerar. Förbandschefen eller personalansvarsnämnden kan självklart inte driva ett ärende som redan överlämnats till en civil domstol och fråntas därmed sin möjlighet att agera. 

Men den allvarligaste konsekvensen kan ses i den övriga organisationen. Ärendets hantering uppfattas av flera som ett farligt steg mot en anmälarkultur. Om det leder till att medarbetare hellre mörkar och undanhåller information kan det få allvarliga konsekvenser. En anmälarkultur, verklig eller upplevd, är oerhört allvarligt då det inte bara omöjliggör det systematiska säkerhetsarbetet, utan framförallt minskar tilliten mellan chefer och underställda samt möjligheten att med ett gott ledarskap lära yngre kollegor hur de genomför realistiska övningar med god säkerhet. 

Om medarbetare upplever en rädsla att deras agerande kommer att skärskådas av militärpolis, åklagare och tingsrätt, hur ska vi då kunna uppmuntra medarbetare att fortsätta rapportera vådahändelser? 

Kapten David Bergman



Läs också Wisemans Wisdoms och Skipper om verksamhetssäkerhetsarbete.

Gästinlägg: Över gränsen

Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre. 
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.

I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.

/Cynisk
_______________________________________________________________________________

Över gränsen

I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.

Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.

Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.

Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.

Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.


Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.

/En i den ökande skaran cyniker

Anmälarkulturen hot mot hälsan

Försvarsmakten har tydligen anmält ett vådaskott till civil åklagare. Det var ett VÅDAskott dvs ett skott som gick av när det inte var avsett för det. Inget uppsåt fanns och inte heller något motiv. Lyckligtvis blev ingen skadad så det finns inga graverande omständigheter men det finns ett par förmildrande såsom tex. förändrade rutiner. Det normala i såna här fall är att det hanteras som ett disciplinärende och renderar i varning eller löneavdrag. Nu har Försvarsmakten dragit det ännu längre.

"Som officer har man en fot i graven och den andra i Försvarets Personalansvarsnämnd" är ett gammalt talesätt. Man menar på att utöver att jobbet stundtals är livsfarligt så är man påpassad av omgivningen så att minsta misstag renderar påföljder. Mindre misstag har fått effekt på vitsord med följdeffekter på löneutveckling och köplats till skolor och tjänster. Större misstag har dessutom inneburit löneavdrag eller sparken.

I väpnad tjänst är det helt avgörande att det finns ett stöd från den egna organisationen. Det är betungande nog med eldstrider, mineringar och beskjutningar. När FM själv lägger lök på laxen med genuin misstro som grundsyn på personalen ökar den psykiska belastningen mångfalt. Personalen kan inte behöva utföra ett tvåfrontskrig.

Försvarsmaktens värdegrund bygger på Öppenhet, Resultat och Ansvar. Det innebär för mig att säkerställa produktion med ett gott arbetsklimat. Det verkar missas på många håll då ansvar utkrävs men förutsättningar för att ta ansvar ges inte. Inte heller axlas ansvar för underlydandes misstag. Det är inte att ta ansvar.

Man är riktigt farligt ute när misstag direkt ses som förseelser. Det hämmar organisationen och odlar en missämja och misstro där felaktigheter i stället mörkas. Personalen upplever sig påpassad och pressen ökar. Allt måste vara PK och by the book, annars...
Straff- och Anmälarkulturen bidrar till en miljö där ingen är trygg och till ökad psykisk belastning med konsekvenser för hälsan.


Vår personal; soldater, sjömän, officerare och civila, ska känna trygghet i organisationen. Försvarsmaktens väsen ska vara ett stöd så att vi kan koncentrera oss på den riktiga motståndaren. Stödet ska omfatta en välavvägd basorganisation, bra villkor och en välvillig syn på personalen. Inget av detta finns idag.


/C

Jag försöker inte tala bort vådaskottet. Det ska givetvis hanteras men jag tycker att det har gått för långt när det anmäls till åklagare. Är straffskalan beroende på grad och är straffsatsen byggd på hur dyr utrustning som förstörts? Vad är straffet för att ha förstört personal?

Försvarsmakten är för liten för att växa

Denna artikel är skriven för Hallandsposten efter önskemål från deras tjf politiska redaktör. Givetvis var den versionen som skulle publiceras där mycket kortare.
Hallandsposten har försetts med nödvändiga uppgifter för att kunna publicera (såsom namn och nummer) men man har ändå valt att inte ta med debattartikeln. Anonyma artiklar publiceras ej enligt deras regler och jag skriver under pseudonym. Publicering på insändarsidan erbjöds men var aldrig aktuellt från min sida. Den politiska redaktörens arbete med tema försvar är lovvärt och bra men tidningens interna regler stödjer inte honom i hans arbete. Gammelmedia har visst en bit kvar och vi kan därför konstatera att bloggarna fortsätter att fylla sitt syfte.

Försvarsmakten är för liten för att växa

Försvarsmakten går stegvis mot en organisation som ska utgöras av Insatsorganisation 14 (IO14) med tillhörande basorganisation. Insatsorganisationen ska utläsas som de delar som med vapen i hand försvarar svenska intressen oavsett det är utomlands eller hemma, basorganisationen är stödet som möjliggör att förbanden kan produceras, övas och sättas in.
Indelningen är lättbegriplig och organisationen är enkel att leda men upplägget är behäftat med problem varav två stycken är mycket kännbara i nuläget: Den ekonomiska situationen och personalläget. Det ekonomiska skrivs det spaltmeter om men den något svårare personalsituationen är det få som belyser.


Försvarsmakten är anorektisk
För att kunna lämna erforderligt stöd till förbandsproduktionen krävs en hel del i form av utbildningsinrättningar, övningsterräng, skolor och annan infrastruktur. Dessutom krävs personal såsom lärare och instruktörer, handledare, sjukvårdspersonal, hantverkare, tekniker, och övriga kompetenser för utbildnings- och produktionsstöd. Dessvärre är basorganisationen numera slimmad till ett absolut minimum varvid stödet ej uppfyller behoven.
Det innebär att krigsförbanden själva får stå för en hel del av de funktioner som basorganisationen borde lösa. I den vardagliga verksamheten rör det bland annat dukning av skjutfält, bemanning av sjukvårdsberedskap, lärartjänster, motorskolor, mm mm. I de senaste omorganisationerna och årets omstrukturering har även antalet civila reducerats kraftigt vilket kraftigt ökar tiden som läggs på egenadministration och -stöd.

Insatsorganisationen är inte dimensionerad för att utföra dessa stödtjänster utan är designade för att lösa tydligt definierade krigsuppgifter. Det finns inga hantverkare i krigsförbanden och inte heller någon extrapersonal som kan stödja när det egna förbandet övar. Konsekvensen blir att delar av förbandet inte övar alls utan i stället utför stöd. Organisationen har beskrivits som anorektisk.
I stället för att tränas mot målsättningarna genomför många krigsförbands personal stöd till andra krigsförband med högre prioritet, fanvakt, högvakt, städning av skjutfält, marknadsföringsjippon och dylikt. Detta tillsammans med ökad administrativ börda och en tydlig fokus på självförvaltning gör att tiden för övning, och därmed den allmänna dugligheten, minskar drastiskt.

De flesta krigsförband är inte personaluppfyllda till anbefalld nivå utan består fortfarande till stor del av krigsplacerade fd värnpliktiga som inte är övade. Förbanden har alltså inte personal att lösa ens huvuduppgifterna men förväntas ändå både svara för eget stöd och avdela personal till Basorganisationen (så kallad rörlig produktionsbefattning). En stor personalomsättning leder dessutom till att officerare gång på gång tvingas börja om i utbildningen av egen personal och aldrig kommer vidare till förbandsövningar.
Eftersom många krigsförband är under uppbyggnad och produktion krävs en hel del arbete med personalförsörjning och utbildning. Tidigare erhölls stöd för detta men nu ligger det på förbandsnivå.

Hemvärnet utgör numerärt en stor del av Armén och de fyller en viktig funktion för försvaret av Sverige. De har dock begränsad förmåga till utbildning och övning varvid krigsförbanden får avdela personal för att stödja Hemvärnet under deras övningar. Detta gör att krigsförbandet inte kan öva. Chef med förbandsproduktionsansvar (flottilj- eller regementschef) tvingas till prioritering när resurserna tryter och här prioriteras Hemvärnet framför krigsförbanden. Undantaget är förband som genomför missionsutbildning inför internationell insats.
På mitt förband har vi tvingats ställa in utbildning och övning till förmån för stöd till Hemvärnet. Vi har varit nödda att skicka soldater och officerare på hemvärnsövning veckan innan rotation till Afghanistan, alla andra vägar har varit uttömda. I stället för att förbereda sig själv för skarp tjänst har man fått lägga kraft åt andra att bygga upp andra förband.

Obalansen i interna och externa uppgifter leder till att viss personal i insatsförband lägger mer tid på att stödja andra än att själva öva, något som är skadligt för förmågan och framförallt för arbetsmotivationen.


Produktionsmålsättningar nås ej
Försvarsmakten hanteras som om den vore uppfylld med både materiel och personal. Förband har fler uppdrag än vad man har personal och det är ständiga avdömningar avseende prioriteringar. Nästintill uteslutande är det som stryks åtgärder för att förbanden ska kunna nå målsättningarna för Insatsorganisation 14. Agerandet medför att vi är väldigt långt ifrån anbefalld förmågenivå och prognosen ser allt dystrare ut.
I närtid kommer krigsförbandens planer att revideras och jag spår ambitionssänkningar och lägre tillväxttakt än det egentliga behovet.

Lönen har av Officersförbundet angivits som det viktigaste skälet till att soldater slutar, något som inte Försvarsmaktens egna undersökningar stödjer. Lönen är en viktig faktor när det gäller personalens välmående men ännu viktigare är att verksamheten känns relevant och att man ges möjlighet att lyckas i sin yrkesroll. Ständiga ambitionssänkningar, inställda övningar och utbildningar och bortprioritering av krigsförbanden leder till en negativ arbetsmiljö. Det gäller såväl soldater och sjömän som officerare och civila.

Ett krav för att behålla den personal vi har är att de får ägna sig åt den verksamhet de har rekryterats för. För att genomföra denna verksamhet krävs att chefer i insatsförband tillåts ägna huvuddelen av sin tid åt huvudtjänst och att göra sitt förband redo för insats. Men för att möjliggöra detta krävs en kapabel stödorganisation, men den organisationen kräver även den duglig personal som idag inte finns och suger personal ur insatsförbanden den skall stödja, en ekvation som idag inte går ihop
Att kompetensförsörja Försvarsmakten är svårt. Trots uppgifter om motsatsen fyller inte Försvarsmakten utbildningsplatserna vare sig till grundläggande soldatutbildning eller till officersutbildning. Glättiga kampanjer räcker inte utan det måste till krafttag och helhetsperspektiv för att nå balans i personalläget och stabilitet i tillväxten. Försvarsmakten är för liten för att ens växa.


För att säkerställa tillväxten mot IO14 krävs bland annat:
-En ökad basorganisation med förmåga att stödja insatsorganisationen. Basorganisationen ska kunna stå på egna ben;
-En bättre planering med längre framförhållning för produktionsplattformarna;
-Bättre samordning avseende stöduppgifter avseende nivå och kompetenskrav på stödbehovet;
-Färre "nice-uppgifter" såsom ovidkommande men ändå obligatoriska utbildningar och omotiverade fanvakter;
-En förenklad administration för att minska tiden för egenadministration för de anställda (här avser jag metod och inte IT-system) och;
-En kraftig anslagsökning för att kompensera för inflation, kostnadsökningar för bl.a. personal och för det mycket omfattande materielbehovet.


Att Insatsorganisation 14 i sig är alldeles för liten för att försvara Sverige och svenska intressen utomlands, det är en annan fråga.



Cynisk, officer och bloggare
http://cynismer.blogspot.se

Lön för mödan

Försvarsmakten höjer ingångslönerna för soldater och sjömän till lägst 18000:-. Det var ett välkommet besked i höstrusket. Soldaternas lön har varit på tok för dålig och det finns de som valt bort yrket för den dåliga ersättningen.

Det har höjts röster för att den nya lönenivån kan ge sergeanter mer lön än 1.sergeanter, att det kan vålla stor oreda i organisationen. För egen del har jag inga större problem med att en underställd tjänar mer än jag förutsatt att det finns goda skäl för det. Sådana skäl kan vara specialistkompetens eller fler år i tjänst.
OR6 (1.Sergeant) är i dagsläget en instegsgrad för många men OR5 (Sergeant) är den mest seniora soldatgraden. Det är ur mitt perspektiv inte alls självklart att en nyutexad 1.Sergeant med GMU+KMU och SOU ska ha mer betalt än en Sergeant med mer än dubbelt så lång anställning.

Lönehantering är viktigt och det är avgörande att det blir rätt för att organisationen ska vara välmående. Ökningen av soldaternas löner var välkommen och nu hoppas vi på att höstens lönerevision gör att lönepusslets bitar ligger i ordning. Nu får soldater och sjömän lön för sin möda åtminstone.


/Cynisk

Operation Grankotte

I flera år har FN-monumentet vid Sjöhistoriska använts för att hedra och minnes utlandsveteraner. Det har inte varit till fyllest (av någon anledning) varvid man utlyste en tävling för att ta fram ett nytt veteran-monument. Tävlingen är nu avgjord och en jury har utsett Monika Larsen Dennis "Restare" som vinnare i konkurrens med 60 andra.

Fotomontage: Signe Carlsson Roos (c)

-Jag vill skapa ett monument som kan förmedla hopp och stärka individen och jag tänker mig en plats för vila, reflektion och läkande av traumatiska upplev­elser. Platsen ska påminna om den medmänsklighet som ligger till grund för varje soldats vilja att hjälpa. Samtidigt kan detta bli ett fridfullt rum att minnas de veteraner som inte finns med oss längre, säger Monika Larsen Dennis.

Det är trevligt att man försöker skapa en plats för oss veteraner men utformningen är inte intuitivt tilltalande eller förståelig och ifrågasätts kraftfullt på internet. Konst kan vara svårt, det är alldeles uppenbart med tanke på examensverken som genomförs på Konstfack vars utformning får vanligt folk dömda i domstol. Här har verket en tydlig målgrupp varvid utformningen borde vara anpassad efter målgruppen.
På en Facebook-sida för utlandsveteraner sågas vinnaren helt och hållet. "Bedrövligt, sned golfboll, grankotte" är benämningar och man frågar varför man inte använt sig av den eviga lågan med tillhörande namntavlor som brukligt är?

En äldre kollega brukar säga: "Nästan rätt är också fel." Så blev det nu och så blir det allt oftare i dessa sammanhang tycks det. Operation Grankotte är genomförd, målgruppen misstycker till resultatet.

/C

Gästinlägg: Bergman om officersutbildningsdebatten

Den senaste tiden har varit präglad av missnöje bland Försvarsmaktens officerare. Det största ämnet för missnöjet har varit omstruktureringen inom organisationen men även akademiseringen av officersutbildningen har varit på tapeten då långt ifrån alla ser nyttan med akademiskt kvalitetssäkrad utbildning. Tydligt är dock de konstigheter som följt med akademiseringen då regelverket för högskoleutbildning inte är anpassat för den militära professionen. En av de största anledningarna till kritik är det som Bergman skriver om nedan.
/Cynisk


Utbildningsdebattens omvända bevisbörda

I det senaste numret av Officerstidningen varnar personal från Militärhögskolan Karlberg att de kan tvingas utbilda uppenbart olämpliga individer på Officersprogrammet. Detta då Högskoleverket angett att den modell som tillämpas för lämplighetsbedömning inte längre får vara ett krav vid uttagning och att alla som uppfyller de formella kraven måsta antas, även om de anses olämpliga.

Artikeln väckte starka reaktioner hos många. Att bli officer är ingen mänsklig rättighet!
Lämplighetstest som fenomen har länge varit en grundsten i uttagningen av framtida officerare och har med tiden utvecklats till den modell som idag används. Dess syfte är att säkerställa om en individ, utöver grundförutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen, än viktigare har en lämplighet att i framtiden leda soldater och sjömän i väpnad strid.

Liknande organisatoriska problem har belysts tidigare, bland annat angående omöjligheten att avskilja personer från utbildningen på grund av främlingsfientliga uttalanden. Men det finns två viktiga aspekter runt dessa debatter som sällan belyses.

Det första är att de sällan innehåller avvikande uppfattningar vilket gör dem till något av icke-debatter. Alla är förmodligen överens om att det behövs lämplighetstest för officersuttagningar och det finns förhoppningsvis ingen, förutom möjligen nazisterna själva, som anser att de bör tillåtas på Militärhögskolan.

Det andra är med vilken självklarhet yttre faktorer accepteras som absoluta sanningar. I ett utvecklingsarbete får vanligtvis yttre faktorer anpassa sig efter nya förutsättningar. Exempelvis har de nya personalkategorierna med specialistofficerare och kontraktsanställda soldater införts med en självklarhet att de arbetsrättsliga ramverken modifieras för att tillåta detta. Men när vi pratar om officersutbildning är detta resonemang väldigt ofta omvänt. Högskoleförordningen skrevs aldrig för att reglera en officersutbildning. Trots detta nämns sällan revidering av ett föråldrat regelverk som ett alternativ, även om en anpassning av verksamheten rubbar våra mest grundläggande uppfattningar om hur uttagning och utbildning av officerare bör ske.

Resultatet för personalen kan nästan liknas vid att hantera en omvänd bevisbörda. En yttre omständighet framförs som en absolut sanning vilken den egna organisationen måste anpassa sig efter. Personalen får sedan i efterhand argumentera varför detta inte borde gälla. I det aktuella fallet leder det till att Militärhögskolans personal tvingas argumentera för att återinföra något som tidigare varit, och fortfarande borde vara en självklarhet.

Utbildningsdebattens omvända bevisbörda leder till att Försvarsmakten förlorar initiativet i sin egen utveckling. Vid varje hinder, verkligt eller uppfattat, väljs den väg som andra aktörer förordar. Få debatter kan vara viktigare då integriteten i en yrkeskår grundläggs i urvalet och utbildningen av dess personal. Men debatten måste grunda sig i faktiska behov.
Försvarsmakten måste driva utvecklingen av officersutbildningen utifrån vilka officerare vi vill ha och vilka kunskaper, färdigheter och vilka personliga egenskaper som dessa bör besitta.


Kn David Bergman

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)

Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.

Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.

Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 

”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.

En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde....ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” - var det säkert ett par som tänkte.

Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.

”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.

FM gjorde.....ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.

”NU KAN det inte bli värre!” - sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.

Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.

Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.

Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.

Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!

Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.

Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.

Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.

Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”

Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.

Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:

Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.

För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste

nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och

utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-

kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef

och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en

konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade

specialistofficerare att placera på dessa befattningar.

Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).

Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?

Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?

Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.

Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.

Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:

En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att

Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna

bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat

mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett

annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av

(äldre) officerare i stabsbefattningar.

Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.

De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.

Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.

Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.

Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.

Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!

Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.

Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 

Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.

Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.

Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 

Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 

Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?

Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?

Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

/Parabellum

120908: Läsvärt gästinlägg hos Wiseman

Lämplighetsbedömning

I dagarna har det på Twitter rasat en debatt om den lämplighetsbedömning som görs på sökanden till officersutbildningarna. Jag utlovade ett inlägg i ärendet men väljer den lates väg, att länka till ett inlägg jag redan skrivit i ämnet: Olämplig lämplighetsbedömning.

Det är en helt absurd idé att Försvarsmakten på uppdrag av Försvarshögskolan ska tvingas utbilda elever som inte kan anställas efter utbildning. Vissa sökanden är så olämpliga att det inte går att genomföra utbildningen överhuvudtaget. Man får inte ge ansvar till olämpliga individer och heller inte riskera säkerheten med hänvisning till något lucia-tåg.

Exempel:
Person X är högerextremist och eftersom han har tagit del av underkännandet av FHS antagningsmetoder kan han vara helt öppen med det. Under den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) ska kadetterna genomföra skjutledarutbildning där de som examination ska leda skarpskjutning. VHS anser att extremisten ska beredas möjlighet men är det verkligen Sveriges vilja? Man kan också fråga sig om FM verkligen får utbilda denne och sätta vapen i händerna på honom?
Den persontypen kan i många fall upptäckas redan under lämplighetsbedömningen och kan där sållas bort.


Akademisering av officersutbildningen är inte i sig det som föranlett eländet men att FM och FHS fullständigt böjer sig för VHS är vansinne, inget annat än vansinne.
Inget system är 100%-igt men jag påstår att rekryteringsprocessen med lämplighetsbedömning där tester och intervjuer görs av utbildad personal är en förutsättning för en sund personalförsörjning. Skolan och utbildningen ska leda till personalförsörjning av Försvarsmakten, punkt.

Stort litet steg

Alliansen tillkännagav nyligen att man avser köpa in 40-60 nya JAS 39 och att de därför vill öka försvarsanslaget med 300 miljoner.
300 miljoner räcker inte på långa vägar utan är kaffepengar i sammanhanget. Behovet är betydligt större än så då hela Försvarsmakten är underfinansierad och flera materielprojekt är uppskjutna.
Det finns ganska mycket läsning på grannbloggarna (länkar till höger på sidan) i ämnet och jag håller mig därför kort.

Min syn är att höjningens storlek är för dålig men att den politiska viljan att faktiskt höja anslaget är ett viktigt trendbrott. Det har varit tvärstopp på anslagsökning tidigare. Har vi just sett en bräschladdning öppna en ny ingång i Borgs kassavalv?

/Cynisk

Försvars- och säkerhetspolitiskt upprop!

Ända sedan den så kallade strategiska ”time-outen” som den då sittande regeringen medvetet valde att ta i samband med försvarsbeslutet 2000, så har Försvarsmakten i ett högt tempo monterats ned och stora delar har helt avvecklats. När detta beslut fattades ansåg man att det inte längre fanns något militärt hot mot Sverige.

På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.

ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.

Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.


Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.

Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.

Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.


Undertecknat/

Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se

Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/

Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se

J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/

Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se

Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/

Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/

Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/

Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/

Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/

Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/

Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/



För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.

Andra populära inlägg

För att bespara bekväma semesterfirare det hårda jobbet att klicka runt för att leta inlägg ger vi här en till lista med populära inlägg som inte gjort Topp10-listan:

Att leda i internationell tjänst
Diskussion: Insats och alkohol
Fler konstiga beslut
Officer - Kall eller yrke?
Gästinlägg: Godot kommer inte
Militär och försvarsminister?
Gästinlägg: En akademikers perspektiv
Gymnasieexamen och lämplighet som soldat
Budgetnedskärningar
Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv
Vad är klockan? Upplys Parabellum

Readers digest

Bloggrannen Wiseman firar fem år som bloggare idag men på Cynismer har vi inte varit igång lika länge. Vi startade upp i december 2009 och har med växlande frekvens (bla pga insatser) producerat inlägg. De mest populära inläggen hittills är:

1. Soldat - Som vilket yrke som helst?
2. Stridsväst och respekt
3. En trött officers betraktelser
4. Stridsvästar och regelbrott
5. Chefstombola och skandal
6. Nya FM - Nu utan självförtroende
7. En Kadetts reflektioner
8. I klartext: Obalans
9. Anti-försvarsdebatt
10. FM Ledningskultur vs. Verkligheten

Mitt egna favoritinlägg är Tuzla Airbase och flyktingarna som handlar om när BA04 tog emot flyktingvågen från Srebrenica-massakern.

Bloggen har fokus i markplanet och inläggen är jordnära. De flesta bilderna är hämtade från insatser runt om i världen. Vi hälsar nya läsare välkomna.

/C

Wiseman och bloggarna

Jag fick äran att skriva ett gästinlägg hos Wisemans Wisdoms med anledning av dennes femårsjubileum som bloggare. Eftersom WW har varit en inspiratör till vårt bloggande var det särskilt roligt. Nu publicerar vi inlägget även här med WW:s originalingress:

--------------------------------------

2009 var året då allt fler försvarsbloggar startades och en viktig breddning av floran utgjordes av bloggen Cynismer med ett mer marknära perspektiv. Ofta är det personalfrågor och personalpolitik som avhandlats på Cynismer av Cynisk och kollegan Parabellum. En stor del av inläggen har också handlat om situationen för personalen i pågående och genomförda insatser. Inläggen har alltid varit lika läsvärda och mängden kommentarer som de i regel genererar visar på att det är angelägna ämnen.

Wiseman

---------------------------------------------


”Det är ett gissel, det här med bloggarna. De utgör hot mot säkerheten.”

Citatet kommer från en fältövning för bara några år sedan. Det var en högre officer från Högkvarterets Insatsstab som under ett föredrag ondgjorde sig över bloggar, forum och andra sociala media. Arméinspektören uttryckte även han sitt misstyckande i Försvarets Forum och menade på att bloggarna måste ”hanteras”. Bloggarna sågs som ett reellt säkerhetshot mot Försvarsmaktens verksamhet. Det var då det, nu är det annat ljud i skällan.



Min bild av försvarsbloggandet är att bloggen Strilaren var den som först tog bladet från munnen och verkligen beskrev läget i Försvarsmakten. Han blev anmäld för att ha brutit mot sekretessen och bloggen lades sedermera ned. Här kom Wiseman’s Wisdoms in på arenan och axlade den falna manteln. Efter en trevande start ökade trycket i innehållet och till slut gick det inte att blunda för informationen och budskapen på Wiseman’s Wisdoms. De sakliga inläggen med rejäl faktabas med bibehållen sekretess och bra argumentation har dragit till sig läsare och andra debattörer som skrivit mängder av kommentarer som spätt på innehåll och intresse.

Det har gått fem år och under den tiden har försvarsbloggarna blivit ett etablerat uttryck och respekterade fora för diskussion och debatt. Debatten har blivit mångfacetterad och publik. Det som tidigare sades bakom stängda dörrar på befälsrum finns nu tillgängligt för allmänheten och politiker.


Många ondgör sig över anonymiteten hos bloggarna. Man vill veta vem som står bakom det som skrivs, vilket är helt naturligt då nyfikenhet är en stark drivkraft. Lika naturligt är det idag för en försvarsanställd att inte gå ut offentligt med sitt bloggande då detta inte har setts på med blida ögon från högre chefer. Får man onda ögat på sig så innebär det sämre tjänster och sämre löneutveckling och det vill de flesta undvika. En annan fördel, som är den viktigaste, är att inte läsaren färgas av grad eller titel på skribenten. Försvarsmakten är en strikt hierarkisk organisation där graden på många sätt är viktigare än kompetens. Wiseman har med kvalitativa inlägg visat att det går att nå fram som anonym. Det är budskapen som talar, inte graden och namnet.


För egen del började mitt bloggande med ett gästinlägg hos Wiseman. Jag såg möjligheten att nå ut med en text som ganska hårt ifrågasatte Försvarsmaktens personalhantering. Det var en chans att nå ut till en bredare publik med information som jag ansåg var viktig som motvikt till den glättiga bild som förmedlades. Efter det startade jag upp en egen blogg, inte som konkurrerande till Wiseman utan kompletterande med en annan profil.



Wiseman och övriga försvarsbloggare har lyft fram gräsrotsnivån i försvarsdebatten och ökat faktabasen. Man har dessutom medverkat till en utveckling av informationshanteringen i Försvarsmakten. Transparensen har ökat, liksom interaktiviteten. Där informationstjänsten tidigare bara publicerade enkelriktade budskap förs nu dubbelriktad kommunikation via bloggar och Twitter. Försvarsmakten har startat egna försvarsgrensbloggar och privata bloggare ses inte längre som säkerhetshot utan Försvarsmakten diektlänkar till flertalet. Till och med Arméninspektören som tidigare var så kritisk har varit framträdande på bloggosfären. Försvarsdebatten gynnas av ett brett deltagande och det är möjligt tack vare försvarsbloggarna med Wiseman’s Wisdoms i spetsen.



/Cynisk

Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2

På frågan om Officer är ett kall eller ett yrke har nu ordet lämnats till en officer i Flygvapnet för ett gästinlägg som spelar på känslornas strängar. Det visar på en djup rotad lojalitet mot försvaret, kanske inte mot Försvarsmakten som organisation och inte mot försvarspolitiken utan mot försvaret av landet och de värden som Sverige står för. Officeren är inte politiskt agerande i sin text utan uttrycker endast en grundsyn som delas av många i Försvarsmakten.
/C
________________________________________________________________________


Officer, smaka på ordet, tänk på filmen En officer och en gentleman. Visst har ordet en särskild klang? Tänk på förtroendet att planera, genomföra och leda försvaret av det hem vi har. Tänk på Stockholmarens känsla för landets fina huvudstad där den inflyttade skåningen med stolthet kan säga ”det här är mitt hem” när vi gått förbi Djurgården och tittat på turbåtarna och tänkt oss att få åka ut i skärgården. Tänk på dalkullan och masens historiska rötter i vad som senare skulle bli Sverige och deras fina natur med fjäll i väster till jordbrukslandskapet i sydost med gruvor, skog och hyttor däremellan. Tänk på Norrbottens fria vidder med ett industriellt utvecklat kustlandskap som samsas med den svenska ursprungsbefolkningens traditionella inkomstkälla där renar strövar mellan fjäll och hav beroende på årstid. Tänk på skåningens jordbruk, kontakten med Europa, de vackra korsvirkeshusen. Allt detta och det emellan är vårt vackra land där vi som befinner oss inom dess gränser har näst intill obegränsad rätt att yttra oss både skriftligt och muntligt.
Vi får lägga vår röst på vem vi vill som skall leda oss och vårt land som våra gemensamma representanter.

Allt detta är lagt i oss officerares händer att med hjälp av våra soldater försvara. Vi är betrodda att med ytterst motbjudande följder försvara detta. Vi officerare och våra soldater har av våra medmänniskor betrotts att med varsam hand och gott omdöme se till att detta försvar förhoppningsvis inte kommer till användning och om, gud förbjude, vi måste använda Försvarsmakten så skall det göras så att svenska medborgare och gäster i vårt land i så liten utsträckning som möjligt påverkas. Vi är ålagda att under utbildning och övning acceptera vissa risker för vår hälsa och våra liv i syfte att vår verksamhet skall vara så ofarlig som möjligt för våra invånare. Vi har ingen annan som vi arbeta för, vi har bara ett uppdrag.

I vissa stunder när våra valda representanter – politiker inte riktigt klarar av att ge oss förutsättningar att kunna utöva vårt yrke så tvivlar jag på hur önskade vi är. Jag skrev Yrke med flit då vi har en anställning som regleras i lag och vem som helst betros inte att vara officer. Jag har genomgått försvarsbeslut som varit mer eller mindre lyckade för mig personligen men jag har valt att stanna kvar då jag än inte riktigt känner att jag kan släppa tanken på det förtroende som en gång har visats mig. I tider med större eller mindre motgångar i yrkets utövande har jag umgåtts med tanken på att byta yrke. Jag har till och med sökt andra jobb och jag har skaffat utbildning som förhoppningsvis är gångbar utanför Försvarsmakten. Jag vet också att detta förtroende kan försvinna i samma ögonblick som arbetsgivaren inte längre har råd att ha kvar mig, mina kunskaper och omdöme.


Är det yrke eller ett kall att vara officer? I vissa fall är det ett kall, det är när jag känner mig märkligt mallig över det första stycket. Sverige och våra medmänniskor är värda att försvaras och jag är just nu en av de betrodda att göra det. Samtidigt kommer den ena överraskningen efter den andra som gör att den malliga känslan förbyts i en märklig känsla av otacksamhet och av oförståelse.

Våra närmaste grannländer gör bedömningar och ger sina försvarsmakters officerare och soldater uppdrag som uppenbarligen är diametralt motsatta våra. Vår omvärld tycker inte jag har förändrats i den utsträckning som skulle motsvara våra representanters säkerhetspolitiska bedömning och förda försvarspolitik. Vissa delar av mig skulle säga att det är ett kall, jag har en gång valts ut, jag är betrodd att hantera utrustning för vansinnigt stora ekonomiska värden, mina åsikter och kunskaper respekteras och tas tillvara.

Mitt förnuft säger mig att allt detta är flyktigt, när mitt yrke inte längre erbjuder mig detta förtroende och den respekten samtidigt som jag har möjlighet att välja ett annat yrke så gör jag det. Just nu så skall det till ett väldigt bra erbjudande för att byta yrke och arbetsgivare så jag antar att jag just nu samtidig ser yrket som ett kall.

Sverige är värt att försvaras!

/Flygvapenofficeren

Officer - Kall eller yrke

Jag har utlovat ett inlägg om officersyrket men har gruvat mig inför det. Under många skogsturer har jag funderat över olika sätt att approchera ämnet "Officer - Kall eller yrke?" Nu har jag våndats färdigt och gör en ansats att ge min bild. Det finns givetvis fler bilder men den här är min och den avspeglar mina år i Försvarsmakten och mina drivkrafter. Några kommer säkert att känna igen sig medan andra nog kommer att såga mig och min inställning i frågan.
/C


Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.


När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.

Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?

Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.

Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.


Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.

Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.


Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.


Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.