Roger Waters veteranstöd

Svenska veteraner har fått ett oväntat skyddshelgon i forne Pink Floyd-stjärnan Roger Waters. Fredsbaskrarna Sverige skriver:

Roger Waters, det kreativa geniet bakom Pink Floyd firar 30-årsjubiléet av The Wall med en
historisk Europaturné.

Fredsbaskrana kan stolt presentera att han bjuder in 20 svenska veteraner (10 st/konsert) som har skadats under internationell insats till konserten samt till ett personligt möte efter spelningen. Konserterna kommer att äga rum på Ericson Globe Arena, Stockholm 4 och 5 maj.

Nominera senast 4 april en kandidater för en biljett till: jens.pettersson@fredsbaskrarna.
E-postadress och telefonnummer till både Du som nominerar och kandidaten måste finnas med. Därtill en kort beskrivning av kandidatens fysiska skada, eftersom Roger Waters ställt krav på att det ska vara fysiskt skadade veteraner, samt i vilken insats och vilket år som skadan uppkom. Om kandidaten är förhindrad någon av dagarna, så ange det med.



Som veteran (fysiskt hel dock) blir jag varm inombords av denna typ av initiativ. Jag har kollegor som skadats i tjänsten som jag gärna ser får gå på konsert.

Var är de svenska initiativen? Kadett Lindeblad ordnade en bra manifestation, ett exempel på att det faktiskt både går och att det finns behov. Jag skulle uppskatta motsvarande initativ från den svenska eliten. Gratiskonsert med Gessle och Sabaton på veteranfesten Östra Stranden i sommar? Eller en veterankonstutställning på konsthall med Berkans låtar i högtalarsystemet?

Diskussion: Insats och alkohol

Vi här på bloggen har lite olika syn på det där med alkohol på internationell insats. Det tänkte vi diskutera kring i detta inlägg.Som förtydligande så är både Cynisk och Parabellum glada i god mat och dryck och spottar inte i glaset när det bjuds här hemma.

C: Jag vill helst inte ha alkoholförbud på mission. Det är viktigt för mig att kunna gå till mässen och ta ett par öl och snacka av mig lite. Det är ett sätt att umgås som jag inte vill vara utan.

P: Jag gillar med att gå till mässen och slappna av och snacka skit, men varför måste det man dricker innehålla alkohol? Vad är det för fel på kaffe, te eller läsk?

C: Öl och vin är gott. Det finns hyfsade alkoholfria ölsorter men det är godare med en smärre alkoholhalt i. Dessutom ger det en avslappnande effekt som är positiv. En-två öl är alldeles utmärkt. Varför ska jag inte få dricka det?

P: Javisst är det gott! Men överväger fördelarna nackdelarna? Jag vet att du kan hantera alkohol i utlandstjänst, men jag har träffat på alldeles för många som inte kan det. Tvåölsregeln tolkas på vissa håll gärna som tvingande, dvs 14 obligatoriska öl i veckan.Och är det verkligen ett bra argument att det är avslappnande med alkohol? Är det verkligen sunt att använda alkohol som avslappning?Min erfarenhet är att man kan uppnå samma avslappnande effekt efter ett bra fyspass, det har ju dessutom positiva effekter för stridsvärdet i insatsområdet.

C: Även jag har sett dålig hantering av alkohol, liksom jag sett dåligt uppförande på andra sätt utan alkohol.Varför ska alla bli drabbade av att enskilda individer inte kan hantera sig själva? Är det inte bättre att förbjuda idioter än att förbjuda alkohol? Öl är inte i stället för fyspass och ska inte vara det. Däremot är det ett sätt att komma ner på jorden och relaxa lite. Två standardmått (motsvarar två öl) är inte skadligt för vare sig kropp eller själ. Så länge som tjänsten tillåter det ser jag påbjuden absolutism som överförmynderi.

P: Jo det vore såklart bättre att förbjuda idioter, men det är ju tyvärr inte möjligt i dagens FM. Jag har personligen aldrig vare sig krockat, skjutit ett vådaskott eller ballat ur på fyllan, men ändå så accepterar jag att bära bilbälte när jag kör bil, att bära hörselskydd vid patron ur och att vara torrlagd i insatsen. Andras dåliga omdöme kommer att påverka även mig, det kan jag acceptera. Vad som är överförmynderi är en värdering och inget absolut värde och jag har inga problem med att vara torrlagd. På de insatser jag har gjort har jag och min enhet varit torrlagda medan andra inte varit det. Antalet ärenden hos MP har varit försvinnande få hos oss och dessutom varit av ringa karaktär såsom lackskador, men på andra enheter skickades folk hem pga fylleri och förare togs för rattfylla i insatsområdet. Är det värt det?

C: Ja, för mig är det värt det. Med precision i rekrytering och ett gott ledarskap minimerar man risk för dåligheter i insatsområdet, som till exempel urballning trots tvåölsregel eller tjänstbarhetsprincip. Jag vill ha vissa bekvämligheter för att åka ut gång efter annan. Hade det rört sig om en enda insats hade jag inte brytt mig så mycket men när tiden där ute tickar på så börjar det bli en fråga om vad jag måste välja bort. Jag har varit torrlagd under långa perioder på insatserna, något som jag ibland nödgats vara på grund av tjänsten men också då jag själv valt att vara torrlagd. För mig är inte förbud rätt metod, idioterna struntar i förbud ändå. Förbud drabbar bara de skötsamma, de som inte var målgrupp för förbudet.

P: Tyvärr så har jag inget förtroende för rekryteringen i nuläget och hur det kommer att se ut om några år vill jag inte ens tänka på. Vad gäller ledarskap så har jag tyvärr även där sett alldeles för många dåliga exempel för att känna tillit till alla mina medarbetares förmåga. Jag förstår att du vill ha vissa bekvämligheter för att känna att du ska vilja åka ut igen. Det känner jag med, fast bekvämlighet för mig är inte att dricka alkohol utan att veta att alla mina kamrater på campen är vaksamma och har min rygg, såsom jag har deras. Jag är ALLTID beväpnad i utlandstjänst. Jag har med pistolen när jag går och duschar och jag sover med den under kudden. Jag vet att jag är i fiendeland, och campen är på inget sätt en säker plats, det gäller speciellt CNL i MeS kopplat till dess geografiska läge och mängden lokalanställda. För att återkoppla till Jeff Coopers färgkodsystem så går jag aldrig ner i white utan jag är alltid minst i yellow. Även när jag står i duschen. Tyvärr är det inte alla mina kollegor som är lika vaksamma som jag utan väljer att dricka alkohol så att deras sinnen trubbas av, då får jag ha deras ryggar under tiden istället. Bekvämlighet för mig hade varit att känna att alla på campen är vaksamma och lika intresserade av att skydda mig som jag är av att skydda dom.

C: Min förståelse för hotbilden gör att jag fattar de beslut jag gör, så ock gällande alkohol. På CNL är det en hotbild, på Film City/KFOR Main en annan. Om inte hotbilden medger det, ingen alkohol. Hur enkelt som helst. Olika beredskapsgrader finns för att ingen har uthållighet att hela tiden vara i högsta beredskap. Det gäller att kunna dra nytta av det. Det är viktigt att folk kan slappna av när läget medger det. Det finns gott om exempel på att det faktiskt går att sköta tjänsten med en öl (och till och med flera om man ska tro sägnen om OP Böllebank) i kroppen även om det naturligtvis inte rekommenderas. Tjänstbarhet gäller. Kan man inte hantera det har man heller inte omdöme att hantera andra viktiga företeelser på insats. Vi hade uppe totalförbud för diskussion på enheten inför förra insatsen men vi kom fram till att det inte var önskvärt av någon och att vi skulle hantera risken på andra sätt. Det går alldeles utmärkt utan förbud.

P: Beredskapsgrader absolut, men släppa beredskapen helt för att kunna dricka alkohol? Absolut inte för mig. Den 16 Mars 2004 rådde lugnet i Kosovo och på Film City och ingen kunde förutse vad som skulle hända 24 timmar senare. Det handlar inte om att vara i högsta beredskap hela tiden, det handlar om att inte slappna av fullständigt. Det kan man göra på sin leave, det är därför dom finns. Det går säkert att sköta tjänsten med öl i kroppen, men om det värsta skulle ske och färdiga till campförsvar kommenderas, vill jag då stå i eldställning nykter eller påverkad? Rödpunkten är stor på 100 meter och det är redan svårt att måldiskriminera. Varför göra det svårare? En sak som jag vet strör salt i såren är vi och dom känslan som kan uppstå när soldaterna som inte KAN dricka en endaste öl pga deras ordersatta beredskapsnivå går förbi mässen på kvällen och ser de glada rödmosiga ansiktena på personer iklädda sina släpspännesförsedda skjorta M/93 som faktiskt KAN dricka de där glasen vin eftersom dom är "passfria". Vi behöver inte mer sånt i insatsen.

C: En öl innebär inte fullständig nedgång i beredskap.
Jag ska vara tydlig med att jag inte förväntar mig att kunna dricka öl varje kväll, inte heller varje vecka. På alla missioner jag varit på har alla förbandsdelar någon gång under missionen kunnat dricka ett par öl.
Men det är klart att vissa har det sämre än andra. Jag är faktiskt aningen bekväm av mig. Den rätten förbehåller jag mig om jag ska åka iväg gång efter annan. Vissa söker tjänster med mycket adrenalin, andra söker befattningar där 93-skjorta och rödvin funkar. Det är upp till var och en att söka det jobb man vill ha.
Jag har svårt att tro att det var särskilt många som var påverkade när kravallerna drog igång i Caglavica, trots bristen på förbud. Det går alltså att kombinera internationell tjänst och öl/vin-tillstånd på mässen.

P: Jag travesterar Voltaire när jag säger att jag inte delar din åsikt, men jag är beredd att dö för dig medan du utövar den i mässen. Oavsett vad vi tycker här så är det även så att det finns större problem i utlandsstyrkan än alkohol såsom underbemanning, tveksamt ledarskap och bristande utrustning. Ikväll går mina tankar till de som kämpar för freden på olika håll i världen, oavsett om dom gör det i ett värn på en kulle i fiendeland eller i en skinnsoffa i en mäss.
Och Cynisk, nästa öl bjuder jag på ;-)



Vi kommer aldrig att komma till en fullständig samsyn i detta ämne. Vad vi däremot har samsyn är: Tjänsten främst. Nu har vi nåtts av rykten från Afghanistan att man beordrat personal i tjänst på mässen the Glowing Scorpion. Mässen brukar bemannas av folk som normalt har dagtjänstgöring och ingen beredskap och som därför har lite tid över. Det kan vara ganska trevligt att jobba på mässen men nu tycks det som att det är ont om frivilliga och därför har man tagit steget att beordra folk. Det tycker vi är helt fel. Om det inte finns frivilliga att hålla mässen öppen får den väl vara stängd då? Tydligen har man ställt krav på mässtjänst för förbandsdelar som jobbar udda tider och som inte har så stora möjligheter att använda sig av mässen. Så ska det inte vara och då väljer till och med Cynisk hellre att vara helt torrlagd.

/P & C

Krigstrött

Så kan jag sätta ett kryss i den rutan också. Den för den femte internationella insatsen. Det var en annan barack men samma jobb, ny insats men samma issues. Det börjar bli slentrian. Att åka iväg på uppdrag känns faktiskt inte lika upphetsande längre. För varje gång jag åker minskar motivationen en aning.

Häromkvällen diskuterades det krigsfilmer. Det visade sig att jag inte har koll längre. Jag kände inte igen de filmtitlar som kollegorna dryftade. Faktum är att jag kollar väldigt lite på TV och film överhuvudtaget men framförallt så tittar jag inte på krig och elände på TV. Det har jag fått nog av.

Jag har för personliga erfarenheter av de hemskheter som visas på TV. Det gör ont i mig när jag ser flyktingar i nöd och jag minns hur det var på Tuzla Airbase efter Srebrenica 1995. Svält och infekterade barnsår har jag sett i Afrika och bilder från Mellanöstern framkallar minnen av artilleribeskjutning och lukten av bränder och sopor från mina resor där.
Det som folk i gemen, och jag själv för länge sen, finner nöje och spänning i, framkallar illamående och missmod hos mig. Jag byter kanal när det visas på TV och ser sällan sånt på bio. Jag känner mig lite vek och konstig. Undrar hur länge det sitter i?

Det är ett ganska billigt pris att betala i och för sig. Jag har varit med om värre och jag kan välja bort filmerna bara jag kan sova på nätterna och i övrigt fungera. Sömnen har det förvisso varit si och så med och familjen har tagit stryk. Lyckligtvis finns det förståelse för sånt på mitt förband. Det är flera kollegor som farit illa under de senaste åren på grund av hög arbetsbelastning och hög insatsfrekvens. Jag har sagt det förr och och kommer att säga det igen: Vi har för låg numerär för att orka med våra internationella åtaganden. Storbritannien har kommit fram till att en insatsfrekvens på 1:9 behövs för att truppen ska orka med. Vi strävar efter 1:4-1:5!


Flera av mina bekanta har gjort fler insatser än jag gjort så jag försöker inte framhäva mig i det avseendet. Jag börjar ändå bli mätt. Det är inte lika givande längre. Villkoren är inte tillräckligt bra jämfört med vad man kan tjäna hemma och med tanke på vad man utsätts för. Det värsta är ändå att vara borta från familjen, att behöva välja bort dem. Jag ångrar ingen mission men kan konstatera att min motivation kräver mer och mer.


Jag har klarat mig ur några TIC:ar men har inte vad jag vet behövt tulla allt för mycket på tur-kontot men funderar ibland på hur jag ligger till hos fru Fortuna. Hur länge ska det hålla?

Sammanräkningen av värdena; Krav, Ekonomi/villkor, Stimulans, Hot och Familj gör att jag har ganska höga krav på en ny insats, åtminstone på kort sikt. Jag har tackat nej till befattningar i utlandet (och ändå har jag kvar jobbet) och kommer inte åka på någon längre insats de närmaste åren. Återhämtning sker, dock utan krigsfilmer. Jag är krigstrött.

/Cynisk

Om dödens hantverk och fårhundar

Som ung kadett och senare fänrik tänkte jag mycket på mitt yrke och vad det egentligen innebar.

Under skoltiden så minns jag att jag reflekterade över att man aldrig någonsin tog upp problematiken att ta livet av någon, utan man nämnde det alltid med vaga omskrivningar som exempelvis -uppnå verkan, få effekt, nedkämpa, försätta ur stridbart skick eller slå ut. Man pratade sällan om att nedkämpa enskilda människor utan det var enheter, förband eller motståndare. Det var precis som att det där inte var viktigt, utan det var så självklart att man inte behövde beröra det. Eller så var det kanske så obehagligt att man inte ville?

Jag minns att jag fick känslan att man mest var intresserad av att prata om de stora sammanhangen, system av system, manöverteori, OODA-loopar och indirekt metod som leder till systemkollaps osv, men man pratade väldigt lite om att verkligen se fienden i siktet och trycka av.

Jag ville gärna prata om sånt, och folk tyckte att jag var lite konstig och apart. Oavsett så tyckte jag alltid att det var lite märkligt att man inte gick in på det djupare än man gjorde.

Som nyutnämnd Fänrik så var jag såklart väldigt stolt över mitt yrke, och naiv som jag var så pratade (skröt) jag gärna om det för folk när jag var på fest med civila vänner och på studentkårer och så vidare. Till min förvåning och milda besvikelse så möttes jag inte av respekt för mitt yrkesval utan av misstro och ifrågasättande.

”Varför vill du döda människor?” ”Gillar du att skrika på folk och ha makt?” och ”Jag tror inte på krig, det finns alltid bättre lösningar” var vanliga reaktioner.

Jag lärde mig snabbt att det inte var förenat med framgång att nämna att jag arbetade i Försvarsmakten, och taktikanpassade följaktligen genom att inte ta upp ämnet.

Jag tyckte att det var väldigt tråkigt att det var så. Varför var inte folk tacksamma för det arbete jag och mina kollegor lade ner? Alla kalla veckor på skjutfält och monotona postpass på nätterna, vi gjorde det ju för deras skull? Varför såg dom ner på oss och tyckte att vi var idioter som gillade att gå i uniform och skjuta med vapen?

Jag hade inte svaren på frågorna, men det hela gjorde mig milt desillusionerad och fick mig att se ner på ”civilister” som ”inte fattade nånting”.

Sen gick jag en kurs där en av föreläsarna var psykolog och officer i Norska FM. Han höll en mycket intressant föreläsning om akut stress och dess effekter och konsekvenser på soldater i strid, och hur man kan lägga upp utbildning som verkligen förbereder soldater för strid. Han hänvisade till bland andra LtCol Dave Grossman och hans böcker On Killing och On Combat, och jag tyckte att det hela var mycket intressant. Det verkade som att det där med att döda inte var så självklart ändå.

Senare på kvällen med en öl i handen på mässen så tog jag upp just min känsla av utanförskap och oförståelse från min civila vänkrets med honom, och då berättade han en historia som jag faktiskt nu i efterhand kan säga förändrade mitt liv där och då. Han berättade historien om fåren, fårhundarna och vargarna. (Läs den väldigt gärna i sin helhet!)

För mig var det som att titta in i ett kalejdoskop där bilden helt plötsligt vreds rätt och blev klar och knivskarp.

I korthet beskriver historien skillnaderna mellan fåren, fårhundarna och vargarna med att fåren är snälla mjuka djur som spenderar dagarna med att beta gräs i lugn och ro och att producera ull. De är harmlösa, lever i flock och söker trygghet hos varandra. Vargarna å andra sidan lever på fåren. De är rovdjur med raggig päls och vassa huggtänder och de morrar illavarslande. När de hittar ett lämpligt får går dom till attack, och fårflocken skenar i panik.

Fårhunden däremot lever i fårflockens utkant och har som uppgift att skydda fåren den dagen vargen kommer. Han patrullerar i utkanterna, sniffar efter vargens doft och sover med ett öga öppet. Fårhundarna lever för den dagen vargen kommer, och därför håller han sina huggtänder skarpa och sitt sinne vaket.

Fåren tycker inte om fårhundarna. Dom har ju också raggig päls och huggtänder och liknar vargarna ganska mycket. Fåren tycker att fårhundarna är obehagliga och att det vore mycket bättre om dom hade målat sin päls vit, slipat ner huggtänderna och tagit sin plats i flocken. Detta tycker dom tills den dag vargen kommer. När vargen kommer flockar sig de livrädda fåren bakom fårhunden som tar upp kampen med vargen och kämpar för fårens liv. Då är fåren oerhört tacksamma för fårhundarna, men när en viss tid har passerat så glömmer fåren bort vargen och börjar återigen tycka att det är dags att måla pälsen vit.

Jag förstod direkt att jag var en av fårhundarna som vaktade fåren mot vargarna, och att de oförstående civila var får som inte förstod varför jag ville bära päls och ha vassa huggtänder. Detta gjorde att jag kunde förstå mina civila vänner på ett helt annat sätt, men det gav mig även insikt i större sammanhang som jag tidigare haft svårt att förstå och acceptera.

Varför ser man så annorlunda på sin försvarsmakt i våra grannländer?

Varför får Norska FM öva vart dom vill i landet, varför är man så stolt över sina soldater i Danmark att man firar deras hemkomst från insatsområdet med stora parader i hembyarna och varför är Marskalk Mannerheim en Finsk nationalhjälte? Min privata teori är att allt detta beror på att man i dessa länder minns vargarna som härjade för 70 år sedan och att man fortfarande inte har glömt varför de behöver ha fårhundar bland sig.

Varför är det en sådan debatt om polisens hålspetsammunition i Sverige och varför är det ett sådant liv om dessa ”klusterbomber” som flygvapnet har förfogat över? Min teori är att det beror på att fåren tycker att det är obehagligt att fårhundarna vill ha vassa huggtänder.

Varför har många i Sverige så svårt att förstå hur man i andra länder kan vara så stolta över sina soldater att hela flygplatser ställer sig upp i stående ovationer när soldater kommer tillbaka från insatsområdet? Min teori är återigen att man i dessa länder minns vargen och vet att vara tacksam för fårhundarna.

Detta är inga nyheter, redan för längesedan diktade Alf Robertsson följande: ”Gud och soldaten vördar vi, när i tider av fruktan de står oss bi. Men när tiderna ändras och fyllda blir faten, då glömmer vi Gud och föraktar soldaten.”

Denna glömska kanske till del kan förklara varför vi i vår FM har haft så svårt att vilja ta i det känsliga ämnet ”att döda”? Det kanske är så att även vi fårhundar har glömt bort varför vi en gång utrustades med dessa huggtänder och varför vi har rört oss i flockens utkanter? Jag kan få den känslan ibland när jag ser hur FM ”kommunicerar” med övriga samhället. Jag får ofta känslan att vi i FM skäms lite för vilka vi är och för den uppgift vi skall vara beredda att lösa. Vi vill gärna göra vår päls så ullig och vit som möjligt och våra huggtänder hade vi helst opererat ut och grävt ner nånstans så att ingen skall behöva kränkas av vår närvaro eller ta anstöt.

Vi framhåller mjuka värden, vi rekryterar inte folk som skall anfalla med bajonett på (vi har inte ens några skarpa bajonetter längre) utan folk som vill ”göra skillnad”. Vi profilerar oss med gendergodkända samverkansteam som klappar barn på huvudet och pratar inkännande med deras mödrar, inte prickskyttepar som nedkämpar insurgenter som försöker omfatta skadade Afghanska soldater. Vi har en Gender Field Adviser i PRT-staben i Afghanistan, men ingen COIN-adviser.

Och vi vill inte ha några rambotyper...

Frågan är för det första vad man menar med ordet rambotyp. Jag personligen tänker mig en desillusionerad gammal fårhund, som besviken på samhällets mottagande efter insatserna känner sig utstött och lever ensam. Han lider svårt av PTSD, och när han mobbas svårt av en oförstående och otacksam hemmabefolkning brister det för honom. Om det är det som avses med rambotyp så håller jag helt med om att vi inte skall skapa sådana människor och att vi skall ta hand om våra veteraner, men jag har å ena sidan faktiskt läst boken och å andra sidan är jag fårhund, så jag misstänker att jag inte har tolkningföreträde på begreppet.

Jag misstänker att det är fårens tolkning som får gälla, och jag gissar på att dom menar att vi inte vill ha några muskulösa vapenintresserade militärt överintresserade personer som vill hamna i strid och skjuta folk. Musklerna skall ju bara sitta 15 cm ovanför axlarna nuförtiden... Tittar man på en sådan person utan att lägga nån värdering åt något håll så låter det faktiskt som en perfekt fårhund. Han söker sig till flockens ytterkanter och han slipar sina huggtänder och lever för den dagen vargen visar sig, men nu hade vi ju glömt varför vi behövde såna medlemmar i flocken och då är det bekvämare om de vi rekryterar har traditionella snälla ofarliga egenskaper och käcka små mjölktänder istället för huggtänderna.

Om det nu är snälla människor vi skall rekytera för att dom skall kunna göra skillnad i världen och inte naturbegåvade soldatämnen, då måste vi förstå vissa saker.
Psykopater har generellt inga problem med att döda andra, det påverkar dom inte känslomässigt nämnvärt. De behöver inte förbereda sig mentalt på det utan när dom anser att dom gynnas av att göra det så gör dom det helt enkelt och så är det bra med det. Sällan behöver dom psykologiskt stöd efteråt av den anledningen utan dom går vidare enkelt i livet.

Nu är det ju INTE psykopater vi vill ha i FM utan sunda människor som kommer från trygga förhållanden hemma i Sverige. De har generellt inte slagits särskilt mycket och de har inte suttit inne för något. Det våld dom har sett har oftast varit nån enstaka gång på krogen, på hockeyrinken eller möjligen när dom blivit rånade på sin dyra jacka och telefon.

Det är generellt inte lätt att för det första få sunda människor att döda, och att få dom att döda utan att få mentala problem efteråt är ännu svårare. Förhoppningsvis är vi alla överens om att målsättningen måste vara att soldaterna vi skickar iväg skall kunna göra sitt arbete utan att tvingas få livslånga besvär efteråt.

Vad gäller träningen innan insats så måste den vara realistisk, effektiv och bära mot målet. Den måste få kosta och chefer måste få öva med sina förband, men jag går inte in på det mer utan riktar in mig på hur dessa normala snälla soldater behöver få förbereda sig mentalt för strid och realiteten att någon försöker döda dom.

Det är tro det eller ej mot vår natur som människor att bekämpa varandra, och rädslan för interpersonellt våld är den största fobin av alla. Många säger att det är att tala inför folk som framkallar störst ångest hos medelsvensson, men om någon i auditoriet tar fram en motorsåg och börjar slakta de andra i lokalen så kommer nog den situationen att vara jobbigare och mer stressande att hantera.

Kopplat till detta så är det en helt naturlig reaktion bland vanliga sunda människor att behöva avhumanisera sin motståndare för att kunna utföra det som krävs av dom som soldater.

Om man ser sin motståndare som en tänkande kännande älskvärd människa så blir det oerhört svårt för en vanlig vettig människa att utöva kraftigt våld mot motståndaren, dessutom ökar risken för problem efteråt. En psykopat har återigen inga problem med detta, men en vanlig vettig människa har. Därför har det i alla konflikter varit vanligt att motståndaren har tilldelats öknamn såsom kraut, gook, fritz, zipperhead, yankee, tango, bad guy, rag head, buse eller yxa. Att namn som dessa används är inte tecken på att personerna som uttalar dom är rasister från helvetet utan vanliga människor, det är därför dom behöver använda sådana ord dels som en övertrycksventil men även för att det gör det enklare för dom att använda våld mot motståndaren vilket är deras arbete.

Man kan exempelvis tänka sig en polisman i exempelvis en kravallsituation som utsätts för upprepat våld och hot om våld (interpersonellt våld, stressnivån höjs) samt insikten att han när som helst kan beordras ut för att utsätta demonstranter för våld (vilket är mot vår natur som människor).

Om han i den situationen yttrar fraser som för någon som befinner sig utanför situationen låter väldigt överilade och kränkande så kan det såklart bero på att han bär på en avgrundsdjup rasism, men det kan också vara konsekvensen av att en sund och vanlig människa utsätts för en väldigt ovanlig och stressande situation i vilken han svårligen kan besinna sig.

Vi skall alltså kanske inte alltid skrika i högan sky när våra soldater eller poliser gör eller säger saker som kan förefalla märkliga, vi kanske istället skall vara tacksamma för det eftersom det bevisar att vi tar ut rätt personer till arbetet. Tystnad hade i dessa fall varit värre än kraftiga reaktioner.

Vad vill jag då säga med detta långa och inte helt sammanhängande inlägg i debatten?

Jag tror framförallt att jag vill säga att jag tycker att vi skall vara försiktiga så att vi inte helt och hållet glömmer varför vi behöver ha fårhundar i vårt samhälle.

Jag tycker även att vi måste försöka förstå och respektera varandra mer, fåren och fårhundarna, och inte bedöma varandra efter de måttstockar vi är vana vid.

Vi utgör samma flock, men vi har väldigt olika uppgifter i den.

FN mot Libyen

Igår kväll fattade FN beslut om att intervenera i oroligheterna i Libyen.
FN-resolution 1973 innebär att:

”medlemsstaterna får tillstånd att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och områden där civila bor och som står under attack i Libyen, inkluderande Benghazi, men utan att ockupera libyskt territorium.”


Det är mycket bra att FN markerar sitt missnöje med utvecklingen i Libyen. Förvånande nog motsatte sig inte Ryssland och Kina utan de lade ner sina röster, vilket som ska ses som en ganska klar markering.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen av detta. Jag är lite kluven till effekten av resolutionen och den kommande interventionen. För att kunna skydda civila och områden där civila bor krävs någon form av markoperativ kontroll. Ett steg mot sådan kontroll är luftherravälde för med fientligt stridsflyg i luften vill ingen sätta in marktrupp. Nästa steg utgörs normalt av marktrupp och kontrollzoner för att skydda civila. Nu är det uteslutet, åtminstone med den liggande resolutionen. Kanske kan den utökas med ytterligare resolutioner som möjliggör marktrupp?

Nu får FN hålla sig till att upprätta No fly zone (NFZ), att attackera Khaddafis trupper från luften och upprätta embargon och dylika åtgärder för att sätta press på Khaddafi. Det vore bra om det räckte, det är ju inget självändamål att intervenera med trupp.

Sverige har i detta nu uttryckt att inte skicka något bidrag. Det är synd för både Flygvapnet och på sikt Flottan skulle kunna göra stor nytta. Jag håller med Wiseman om att EAW borde erbjudas insatsen.


Chefsingenjören
Chefsingenjören igen
Wisemans Wisdoms

Gaffling pågår!

När jag körde hem från jobbet idag hörde jag en tuff amerikansk basröst mässa på känt filmtrailermanér på radion. Först trodde jag att det var just reklam för nån ny film, sen efter några sekunder så sa spindelsinnet att det nog var nåt annat.
Innan rösten nådde fram till poängen så fattade jag att FM hade kommit ut med en ny reklamsatsning. Väl hemma hittade jag filmerna på FM:s Youtubekanal.

Jag gillar dom, både radioinslaget och filmerna!

Jag tycker att man kanske inte än så länge träffar helt rätt, men herregud, detta är långt bättre än den helt vidriga ”har du det som krävs?” med tjejer i tanktops i sandfyllda glaskuber.

Humor, självdistans och en smårolig drift med populärkultur blandas med vad som faktiskt i vissa klipp ser ut att vara åtminstone autentiska svenska materielsystem i actionfyllda klipp. Till och med materiel som endast återfinns i specialförbanden syns, vilket är intressant.

Jag tycker fortfarande att man lutar lite väl mycket åt snällifiering av soldatyrket, eller rättare sagt krigarlivet. Jag kommer att återkomma till snällifieringen och hur vi kan se på ”Rambotyper” i ett senare inlägg, men tills dess så kan jag konstatera att vi åtminstone verkar gaffla in marknadsföringselden närmare målet. Snart träffar vi rätt, och det skönaste tycker åtminstone jag är att det känns äntligen som att det finns en eldledare nånstans med en kikare i ansiktet.

Det rör på sig. Jag har ännu inget framtidshopp, men tecknen blir fler på att ett vindomslag kan vara på gång.

Sinuhe i samma ämne.

Cynismer rustar för krig

Si vis pacem, para bellum
Om du önskar fred, rusta för krig. Så skrev romaren Vegetius.

Cynismer rustar, inte för krig men för fler bra inlägg och välkomnar skribenten Parabellum till bloggen.

Parabellum är en typisk truppare med gedigen kunskap i stridsteknik och stridsutbildning. Han har jobbat på både förband och skola och har genomfört flera internationella insatser.
Cynismers läsare kommer att få stor behållning av hans detaljkunskaper och känsla för verksamheten. Ni kanske känner igen stilen för han är inte helt ny i bloggosfären.

Välkommen Parabellum!

Bra Lagersten!

Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterar idag TV4:s agerande gällande dödsskjutningarna i Afghanistan i fjol i ett inlägg på Newsmill.

Erik Lagersten redogör sakligt för vad Försvarsmakten och åklagare sagt och ställer det mot vad TV4 påstår. Det är förlösande att HKV äntligen står upp för verksamheten och personalen.

Mycket bra Lagersten!

Äntligen Lars Ohly!

Jag säger som radioprofil Gert Fylking: Äntligen!

Många gånger har jag svurit över beslutsfattare och riksdagsledamöter som kommit med påstående om än det ena och än det andra om Afghanistan och den svenska insatsen inom ISAF, utan att ens ha varit på plats. Jag menar på att man bör ha varit på ett ställe för att veta hur det är. Visst kan man läsa sig till en del men det blir aldrig tillräckligt bra, inte för beslutfattande på strategisk nivå.

Nu kan vi på Försvarsmaktens hemsida läsa om att Riksdagens samtliga partier varit på plats i Afghanistan där de kunnat följa arbetet. Till och med Lars Ohly som kritiserat insatsen så mycket besökte för första gången Mazar-e Sharif! Äntligen!

Delegationen under IED-förevisning i Afghanistan. Lars Ohly i solglasögon.
Studiematerialet är vanligt förekommande som IED-material.


Håkan Juholt(S), Ordförande i Försvarsuskottet kommenterade resan:

"Det har varit intensivt och jag tycker att vi har fått en bra grund som vi kan stödja oss på när vi fattar beslut i framtiden. Därför är det bra att en ledamot från varje parti deltagit i resan. Då får alla partier, stora som små, information på ett jämlikt sätt. Det är viktigt att alla får en gemensam lägesbild."


Att det finns behov av fact finding-resor är tydligt. Delegationen mötte ANA-generalen Farouk som gav sin bild av sina behov och den svenska insatsen.

"Det blir mycket tydligt när man möter general Farouk att vi är här som stöd för de afghanska säkerhetsstyrkorna och att det inte är vi utan afghanerna som löser uppgiften själva, men med vårt stöd.

Jag tror inte att alla hemma i Sverige har den bilden. Eller hur de afghanska säkerhetsstyrkorna själva betonar behovet av stöd när de bygger upp sin förmåga, fortsatte Håkan Juholt."


Det är alldeles utmärkt att samtliga Riksdagspartier nu fått den bilden. Till och med Miljöpartisten Bodil Ceballos (mp) som är ledamot i utrikesskottet uttrycker att hon fått en tydligare bild av hur det fungerar på plats. Det är viktigt eftersom hon ingår i den grupp som tittar på hur den svenska insatsen i Afghanistan skall utvecklas.


Lars Ohly lär ha uppskattat resan och sagt att det var "intressant och bra men att den inte ändrat hans grundinställning" (negativ till insatsen). Det var väntat av en person som Lars. Jag har inga som helst förväntningar på honom men hoppas att han kommer ihåg ansiktena på de han mötte när han propagerar för att dra ner på det viktiga stödet till dem.
Vad man däremot kan hoppas på är att man nu kan ha satt en trend med resan, en trend som gör att Lars Ohlys efterträdare kan få bättre förutsättningar för beslutsfattning.

Gästinlägg: Dödskjutningen och erfarenheter

Belysandet av dödskjutningen ifjol har fått många att reagera. De flesta på mitt jobb tycker att TV4:s jakt på syndare är osund. Däremot vill man att händelsen ska diskuteras så att den dyrköpta erfarenheten kan tas tillvara på. Det finns lärdomar att dra och detta gästinlägg handlar om just det.

Gästskribenten är närkampsinstruktör och vapenofficer i Armén och har lång erfarenhet av beredskapsförband och internationella insatser samt att utbilda soldater och olika förband ur FM för internationell tjänst.

/Cynisk


Dödskjutningen och erfarenheter-
föder motgångar framgång?

Händelserna den 7 februari 2010 har på nytt rivit upp sår hos de anhöriga och inom FM. Att försöka skuldbelägga någon förutom den Afghanske gärningsmannen är enligt mig både meningslöst och osmakligt. OM Svenska kulor har träffat Johan, Gunnar eller Shabab, och de inte var rikoschetter utan direktriktade, så var det med säkerhet oavsiktligt och utan någon form av uppsåt.

Vad gäller utbildningsståndpunkt hos det aktuella förbandet och den taktik som användes av BQ vid FS18 den ödesdigra dagen vill jag inte uttala mig, eftersom jag saknar insikt i detaljerna. Däremot tycker jag att det finns en del läxor att lära och erfarenheter att dra, både generellt vad gäller utbildningen av förbanden till Afghanistan och även i resten av FM.


Mental Beredskap
Låt mig först slå fast att krig (eller det mer politiskt korrekta uttrycket ”insatser”) är farligt.
Det skall inte vara en nyhet för någon att det är så, men det är viktigt för alla att förstå att om man åker till Afghanistan så utsätter man sig för risker. Det viktigaste skyddet man har på sin sida är varken pansar, vapen eller utbildning, utan MENTAL BEREDSKAP.

En soldat med mental beredskap har en sund nyfikenhet och misstänksamhet mot allting, och kan växla upp och ner i skalan över tiden. Inne på campen kan han slappna av lite mer (dock aldrig helt), och ute i insatsområdet är han mer misstänksam och vaken.

Jeff Cooper, en känd personlighet inom personsäkerhets- och skyttekretsar, skapade ett färgkodsystem som kan vara användbart för att förstå hur man kan använda sin mentala beredskap på ett bra sätt:
http://en.wikipedia.org/wiki/Jeff_Cooper#Combat_Mindset_-_The_Cooper_Color_Code

Att gå ner i condition white (helt avslappnad, inget kan hända mig!) är livsfarligt om man befinner sig i ett insatsområde, oavsett vem man är eller var man är. Minns att bara ett par kilometer från den svenska campen på den Afghanska arméns Camp Shaheen, har allierade soldater mördats av förrädare i ANA-uniform när dom obeväpnade rörde sig inne på sin egen camp. Kan det hända två mil bort så kan det hända även på vår camp.
Scouternas valspråk Var Redo-Alltid Redo är faktiskt väldigt lämpligt att ha som riktlinje.

Trots detta så vill många att det skall vara förbjudet att vara beväpnad inne på egen camp. Det känns kanske skönt att blunda och stoppa huvudet i sanden?
Trots att man som högre officer alltid skall föregå med gott exempel så kan man ofta se besöksresenärer från olika funktioner inom FM, även Överstar och liknande ur HKV som inte förstår detta utan vill åka på besöksresor ut i farliga områden helt obeväpnade, otränade och oförmögna att bidra till sin egen och förbandets överlevnad om något skulle hända. Det goda föredömets makt är stor, likaså det dåliga föredömets.

Mental förberedelse är grunden alla måste ha, därefter kommer korrekt stridsteknik som man lär sig genom bra utbildning.


Stridsteknik
Stridsteknikutvecklingen går åt rätt håll, och jag vet att de som ansvarar för den tar del av de erfarenheter som görs i skarp tjänst. Soldater intervjuas och erfarenhetsrapporter läses. Dock når ofta inte erfarenhetsrapporterna ut till själva förbanden som skall utbildas och åka på insats. Det duger inte att erfarenheterna bara stannar hos reglementsenheterna och i HKV utan de måste ut på förbanden och läsas av de som står på tur att åka.

Förutsättningarna för en bra utbildning av utlandsstyrkan är generellt INTE tillräckliga vad gäller strid, framförallt på nära håll.
Förbanden rycker in vid internationella utbildningsenheten på Livgardet i Kungsängen och genomför där en ca fyra månader lång utbildning innan dom roterar ner till insatsområdet.
Så långt är allt gott och väl, och utbildningstid och genomförande i stort har sett likadan ut i stort under insatserna i Kosovo, Liberia och Bosnien.
Skillnaden mellan utbildningen till Bosnienstyrkan och dagens Afghanistanstyrka är dock många, bland annat dessa:

-När soldaterna i Bosnienstyrkan rekryterades så rekryterades dom ur en mycket stor pool med värnpliktiga som kom från det stora värnpliktsförsvaret. Det gjorde att man kunde handplocka precis vilka man ville ha med sig. Dagens soldater i Afghanistan kommer från en avsevärt mindre pool kopplat till förbandsnedläggningar. På vissa befattningar är det så svårt att hitta folk att man får strunta helt i förkunskapskrav eller erfarenhet. Jag vet att exempelvis vissa besättningsmän till pansarterrängbil 203(ett svårt område att rekrytera) tas ut med så låga betyg som JA-5-5 och ingen tidigare utlandserfarenhet. Det är ett problem säkerhetsmässigt och det ställer mycket högre krav på utbildningen innan insats.

-Mekskytteförbanden i Bosnien leddes av officerare som kände sig hemma i strukturen och var vana vid just PBV302-förband. Det finns mig veterligen inget förband i Sverige som ser ut som förbandet i Afghanistan både vad gäller utrustning och fordon. Dessutom ändras organisationen från mission till mission, så varje nytt förband som skall ut får lära sig allt från början. Det ställer mycket höga krav på utbildningen innan insats.

-Soldaterna i Bosnien hade inte alls samma mängd personliga utrustning tilldelad som dagens soldat i Afghanistan. Soldaten i Bosnien hade standardupplägget av personlig utrustning som fanns att hitta i SoldR Mtrl P 92, plus lite extra FN-anpassad mtrl såsom blå halsdukar, blå hjälm och ett blått kroppsskydd. Han kände igen den mesta av utrustningen från sin värnplikt och var hemmastadd med den.
Dagens soldat i Afghanistan har oerhörda mängder högteknologisk personlig utrustning, bland annat interngruppradiosystem, laserpek, vapenlampa, rödpunktssikte, bildförstärkare och pistol.
I många fall har han aldrig sett materielen innan han rycker in på utbildningen. Detta ställer stora krav på utbildningen innan insats.

Alla dessa faktorer tillsammans gör att man måste börja utbildningen till Afghanistan på en väldigt låg och grundläggande nivå för att alla skall kunna lära sig allt nytt, därav når man inte särskilt långt inom många områden. Undantagen är när det är stående förband som har åkt, då har utbildningens längd varit tillräcklig eftersom de redan har kunnat sin materiel och haft ett stort mått av samträning.


Man har från vissa håll kritiskt undrat varför officerarna inte hade livvaktsskydd med sig. Under utbildningen läggs det dock (mindre enheter undantagna) väldigt lite tid på strid på nära håll, den typen av strid som Johan och Gunnar hamnade i. På skyttekompanierna övar man inte ens en minut på närkampssystemet, och jag har själv aldrig sett att man övar något som kan liknas vid livvaktsskydd inom vanliga skyttegrupper och plutoner, trots att det är en viktig förmåga att ha. Om det har skett sådan träning och taktikanpassning så har det nog varit enskilda officerares initiativ, inte nåt som har stått i några målsättningar eller utbildningsinriktningar.

Man övar stridsteknik mest på längre håll, men skyttet på närmre håll och sällan övar man med att fienden finns inom omedelbar närhet eller till och med I egen gruppering. Den striden ställer oerhört stora krav på soldaten. Han skall kunna tempoväxla blixtsnabbt och lika snabbt välja lämpligt vapen eller välja att INTE använda vapen pga risk för tredje man. Han skall kunna måldiskriminera och ta hänsyn till säkerhetsregler om förbiskjutning och risker för studs vid genomskjutning. Detta övas inte, utan man står istället på skjutbanan och övar snabbskytte på nära håll.


Boyd´s OODA-loop eller UBBA-cykeln som den heter på Svenska beskriver hur beslutsfattande går till och omsätts till handling. Upptäck, Bedöm, Besluta, Agera. Cykeln upprepar sig hela tiden, och den som kan gå fortast igenom cykeln från att upptäcka en ny inflytelse, bedöma den, besluta om rätt åtgärd och sen framgångsrikt genomföra denna åtgärd vinner över en motståndare som är långsammare i sin UBBA-cykel.
Tyvärr övar vi ofta bara Agera-delen och glömmer bort de första tre. Vi står och nöter att skjuta snabbt på ett mål, men vi övar inte soldaten i att upptäcka och klassificera ett hot och sen besluta om rätt åtgärd i paletten.
Vi övar exempelvis magasinsbyten ståendes sju meter från målet. Det är ju bra att vi kan byta magasin snabbt, men det viktigaste är kanske att läsa sig NÄR det är rätt åtgärd att byta magasin än att bara kunna göra det snabbt? Sju meter från målet är magasinsbyte ofta fel åtgärd rent stridstekniskt eftersom det tar för lång tid (även om jag är snabb), utan rätt åtgärd blir oftare att direkt anfalla och övergå till närkamp, eller att skrika på hjälp, ta sig från det farliga läget och låta stridsparskamraten lösa problemet istället.

Ett annat exempel är just striden på nära håll, här behärskar dagens soldater INTE reglerna om förbiskjutning och riskvinkel för studs. Jag har själv när jag har lett utbildning med hjälp av torrträning (övning utan ammunition) sett oroväckande många exempel på att soldater skjuter tre cm förbi kamratens huvud eller skjuter rakt mot egen personal.

Detta är fullständigt livsfarligt och måste åtgärdas.


Soldaten och stress
En soldat i panik är alltid livsfarlig, eftersom han agerar bara på instinkter helt utan att ta hänsyn till etik och moral. Dessutom slutar saker som fin- och komplex motorik att fungera under stark stress, och man kan uppleva saker som bilateral symmetri (att båda kroppshalvorna gör samma saker), konvulsiva grepp (omöjligt att släppa det man håller i, exempelvis avtryckaren) och att sinnesintryck förändras.
Dessa sanningar gäller oavsett om soldaten är en erfaren specialförbandsoperatör eller om han är en nyinryckt GMU-rekryt. När den stressinducerade pulsen går över 180bpm så slutar vi alla att fungera som vi ska.

Det som skiljer den välutbildade- och utrustade soldaten från den nyinryckte är att det välutbildade soldaten har ett fått ett stort mått av självförtroende genom att han vet att hans utbildning är bra och att hans materiel är främst i världen. Det självförtroendet gör att han kan utstå mer påfrestningar innan han kommer upp i höga stresspulsintervall. Dessutom gör hans träning att han kan prestera längre upp i pulsintervallet, han personliga gräns för vad som är möjligt trycks uppåt i skalan.
Han blir alltså stressad senare, och han hanterar stressen bättre när den väl inträffar.

Ett av de billigaste och effektivaste sätten är att uppnå detta är att ge soldaterna utbildning i närkampssystemet.
Det bygger den typ av agressivitet, självförtroende och förståelse för strid på nära håll som behövs, men det finns även många utbildningshjälpmedel att ta till för att göra utbildningen ännu bättre.
Ett av de billigaste och mest effektiva heter färgmarkeringsammunition.
http://www.simunition.com/cartridges/fx_training_en.php

Färgmarkeringsammunition är små färgade tvålprojektiler som skjuts i soldatens tjänstevapen efter en liten modifikation. Projektilen har en effektiv räckvidd på ca 30 meter beroende på vapen och piplängd, och ger förutom en synlig träffindikation en smärtimpuls vid träff. Denna smärtimpuls är ett oerhört kraftigt träningsverktyg, eftersom den ger soldaten en stressnivå som i vissa fall kan liknas vid den stress som kan upplevas i en skarp situation.

Alla demokratiska länder i världen använder detta eller liknande system för att utbilda polis och militär, och så även Sverige. Inom polisen är det ett system som har en självklar plats i utbildningen, och inom FM så använder specialförbanden systemet i utbildningen. Av någon anledning har resten av FM ännu inte fått tillgång till detta system.

Att kunna öva beslutsfattande under stresspåslag är väldigt värdefullt och effektivt, men det får som sagt inte soldaterna tillgång till eftersom någon av någon anledning vill hålla färgmarkeringssystemen borta från den stora massan i FM.

Vad vet jag, det kanske finns företag som tillverkar soldatburna simulatorsystem som fungerar med laser som inte är intresserade av den konkurrens som färgmarkeringssystemen utgör?
Om vi börjar använda de systemen i stor skala så kanske vi inte är intressera av att köpa simulatorer för miljonbelopp längre? Industrins påverkan är stor, även i ett land med så låg korruption som vårt.


Utvecklingen
Det är bra att utlandsstyrkan i dess nuvarande form snart är ett minne blott. Uppgifterna och utrustningen är alldeles för komplex för att det skall fungera bra att skicka internetrektyterade förband så som vi har gjort tills nu. Förbanden är inte tillräckligt samtränade och samövade och deras personliga färdighet på all denna tekniska materiel är för låg.
Även med stående förband, där vi vinner samordning och färdighet, måste vi börja utbilda och träna på bättre sätt. Vi måste öva ALLA delarna i UBBA-cirkeln, och vi måste bli bättre i strid på nära håll.
Stridstekniken på längre håll är bra, men vi måste bli bättre på att träffa med våra vapen på de avstånden. För att göra det så behöver vi träna mer skytte på de avstånden och vi behöver ett bättre riktmedel på våra automatkarbiner. Punkten i rödpunktssiktet är alldeles för stor och täcker för mycket av målet på ett par hundra meter. 3-gångers förstoringstillsatser till automatkarbinerna finns, men finns inte på trupp än. Varför vet jag inte.


Om nu såren har rivits upp igen, så tycker jag att det minsta vi som är kvar kan göra är att lära oss så mycket som möjligt av det som hänt och göra allt vi kan för att minimera risken att liknande händelser skall hända igen. Vi kan aldrig undvika sånt här helt och hållet, men vi kan förhoppningsvis se händelserna den 7 februari som en katalysator för ett välbehövligt förändringsarbete.

/Vapenofficer

Svenskar i skottlinjen

Journalisten och författaren Johanne Hildebrandt följde den svenska kontingenten i Afghanistan under förra året. I dagens Svenska Dagbladet publicerar hon en skildring av ett par strider som OMLT deltog i tillsammans med sina afghanska parter.

OMLT står Operational Mentoring and Liaison Team och deras uppgift är att utbilda och stödja afghanska armén (ANA). Man kan förledas att tro att det innebär lektionspass inne på bas men mentorerna följer ANA där de utför sina uppdrag och det innebär inte sällan i strid. I artikeln ges en intim bild av hur strid i Afghanistan kan te sig.

Den utförliga beskrivningen av inledningen på "sex-dagarskriget" (som media döpte det till) får en att åtminstone till del förstå. Efter den striden fortsatte de strida sig ur dalgången norrut. Precis innan de skulle komma ut ur det farliga området gick en ANA-patrull på en IED och flera ANA-soldater dödades. Inga svenskar dödades men några skadades lindrigt.


FS20 har nu genomfört en operation syftande till att öppna vägen till Darzab. Ett gediget arbete som har genererat fler strider av samma karaktär som i skildringen. Och mer lär det bli. Det blir en intressant vår.

OMLT gör en bra och viktig insats. Att utveckla afghansk kapacitet är det som leder till ett bättre samhälle. OMLT FS19 var med om mycket och jag vet att en hel del av deras dragna erfarenheter tas tillvara på genom utbildningar och seminarium bland annat i Markstridsskolans regi.

Hade det varit en annan insats eller ett annat år hade de flesta i OMLT FS19 garanterat fått finare utmärkelser än de gängse. Detta eftersom de gång efter annan visade på stort mod under gemensamma operationer. Nu försvann en del av storheten i deras insats på grund av mängden strider som svenskarna var med om. En sjukvårdare som riskerade sitt eget liv under de här dagarna för att omhänderta en afghansk soldat är nominerad till en finare medalj och vi får hoppas att han får den.


Artikeln i SVD
Wiseman i samma ämne.

Läs och reflektera Peter Eriksson

De senaste dagarna har präglats av TV4:s egna "brottsutredning" av vad som hände i Afghanistan 2010 när två officerare och deras tolk blev dödade under en eldstrid i Gurgi Tepa, några mil väster om Mazar-e Sharif i Afghanistan. TV4 har i sin egen tolkning av materialet från Försvarsmakten och Internationella åklagarmyndigheten inte bara dragit långtgående slutsatser stick i stäv med de statliga experternas utan även gått ut med det på bred front. Helt utan efter- och omtanke om de drabbade.

På jobbet har det varit ett huvudsakligt samtalsämne. Alla tycker att man ska kunna diskutera det inträffade med syfte att förstå för att kunna utveckla organisationen. Ingen visar något intresse av att skuldbelägga någon alls.

Det är därför skönt att en erkänd nestor som Ulf Henricsson går ut publikt på Newsmill och uppmanar till hänsyn till de inblandade. Han skriver:

Pressen, stressen och ångesten i strid är svår att förstå för utomstående. Men man måste kunna begära omsorg och hänsyn till de soldater som riskerar sina liv i en svår situation. Man kan inte väcka de döda - men ta hand de levande.

Överste Henricssons underställde under bosnieninsatsen Morgonsur skriver om TV4:s publicering på sin egen blogg. Han är inte imponerad och avslutar med:

Och det är just det som får mig att undra; vad är egentligen syftet med reportaget när det inte ens finns något annat att uppnå genom att publicera det än att skapa mer plågor och lidanden hos ett fåtal privatpersoner?

Tuffe Uffe och Morgonsur vet vad det handlar om. De har varit med och kan relatera till både komplexiteten i insatsområdet och den mänskliga påverkan strid innebär.

Jag uppmanar alla att läsa det som de har skrivit och sedan reflektera över innehållet och sin egen inställning. Framförallt vill jag att Peter Eriksson (Mp) tar och tänker till ett par varv till innan nästa utbrott i klander. Han har beskyllt Försvarsmakten för oegentligheter i hanteringen av dödsfallen och de utredningar som gjorts. Åklagaren lade ner utredningen och därmed var det juridiska ärendet lagt till handlingarna.

Peter Eriksson borde ta och axla det ansvar som medföljer att representera det allmänna. Ansvaret innebär bland annat att verka för Sveriges väl och jobba för en god ordning som ordförande för Riksdagens Konstitutionsutskott. Att okritiskt köpa privatmedias egna lösnummerssäljande tolkningar och hjälpa till att strö salt i närståendes sår är INTE att ta ansvar. Peter Eriksson - Läs och Reflektera. Vad i ditt agerande i detta har medfört något gott för någon?