Då är 2010 i stort sett till ända och jag tar tillfället i akt att summera min syn på året. Perspektivet är som vanligt grodans. Någon rangordning av viktighet är inte gjord utan det är helt spontant. Jag har nog glömt något och tar gärna emot tips som jag kan fylla på med efterhand.
...........................................................
2010
-Två officerare och en soldat dödades under tjänstgöring i Afghanistan och många sårades, några allvarligt.
Det har varit ett jobbigt år för PRT MES, SAE, OMLT och övriga svenskar i Afghanistan. Man har gjort ett väldigt bra jobb och bland annat etablerat sig i det oroliga området väster om Mazar-e Sharif och stöttat ANA under vanvettiga förhållanden i tex. Darzab. Det har kostat och sluträkningen är nog inte sammanställd.
På plussidan kan jag lägga till hävda caveats som förenklar framförallt för planeringen av operationer.
-De sista värnpliktiga muckade från förbanden. Värnplikten gjordes vilande och soldater och sjömän förväntas nu frivilligt söka sig till Försvarsmakten för tjänstgöring.
Det finns oerhört många oklarheter och osäkerheter i det nya personalförsörjningssystemet och jag bävar inför framtiden.
-Huvuddelen av Försvarsmaktens personal fick nya villkor för sin anställning. Det nya var att man inte kan ifrånsäga sig internationell tjänst. Några hundra av officerarna hade redan detta sedan tidigare och det var väntat att alla till slut skulle omfattas av det. Det har skrivits spaltmetrar om införandet av kravet, inte minst på grannbloggarna Wisemans Wisdoms och Chefsingenjören. Den sistnämnde har blivit uppsagd för att han villkorat sitt samtycke men uppsägningen är överklagad och vi har inte sätt slutet på ärendet än.
-NBG11 har satts upp under året och står från 1/1 2011 i beredskap för EU:s räkning. Allt är frid och fröjd enligt Force Commander Andersson men jag tror inte att alla inblandade håller riktigt med. Det har varit problem med att kunna öva sjukvårdskedjan och framförallt sjuktransport med helikopter men den officiella bilden är en annan. På vissa håll i stridsgruppen föreligger grava tvivel om förmågan.
Stridsgruppen lär inte åka ut inom ramen för beredskapen utan i stället lär det bli rotationsmissioner till Afghanistan för skyttebataljonen och vissa stödfunktioner.
-Helikopterstrulet fortsatte. Ett nytt helikopteralternativ; amerikanska Blackhawk fördes upp men vad som hänt på den fronten är höljt i dunkel. Det verkar som att Försvarsmakten vacklar i frågan.
-Försvarsmaktens nya affärssystem PRIO infördes med resultatet att det inte gick att handla förbrukningsvaror ett tag och folk har haft problem att få ut rätt lön. PRIO har kostat Försvarsmakten otroliga summor och införandet har kritiserats av bland andra Riksrevisionsverket.
Försvarsmakten tvingas anpassa sin organisation och sina metoder efter IT-systemet. Som icke-IT-specialist funderar jag kring det fina med det. Jag är av åsikten att stödsystem ska anpassas för att stödja verksamheten, inte tvärtom.
-Flottan har genomfört en mycket bra insats i Adenviken, vilket gör att alla försvarsgrenarna har varit synnerligen aktiva på den internationella arenan under året. Delar av besättningen drabbades visst av någon åkomma men på det stora hela var insatsen en framgång, så vitt jag förstår. Jag hade gärna sett en markinsats för att bekämpa kaparna i deras basområden som komplement till fartygen.
-Bloggarna har fått ljuset på sig och ökat i antal och viktighet. De viktigaste har jag ute i marginalen till höger. De fyller en viktig funktion i opinionsbildningen. Att de flesta är anonyma är ett utfall av debattklimatet i Försvarsmakten, som inte är det bästa. Ofta är det graden på den talande som är viktig - inte vad som sägs. Dessutom är kritiskt granskande något som bör stanna mellan skål och vägg (om ens det) och inte något som ska basuneras ut, hur sant det än är. Offentlig kritik kan leda till svarfots-epitet och sämre behandling.
-Försvarsmaktens största insats på mycket länge, Kronprinsessans bröllop gick av stapeln. Det kostade mantimmar och var säkert jättefint. I vanliga fall tycker jag att FM bör delta i dylik verksamhet men med tanke på vilka reduktioner som gjorts de senaste åren avseende övningar och personalminskningar så tycker jag att det var att elda åt kråkorna.
För egen del har året varit svängigt. Det har varit mycket högt tempo och resultaten har varit goda. Jag har haft förmånen att ha väldigt bra folk runt och med mig och jag har haft bra stöd för mina uppgifter.
Det har dock kostat med väldigt mycket tid borta och smärtgränsen har tangerats. Det kommer inte att hålla att fortsätta i det uppsatta tempot då det kört ner mitt stridsvärde i botten och nästintill kostat min familj. Jag för dialog med min chef och har med min kommande tjänst ingen ny internationell insats inplanerad. Jag hyser oro över Försvarsmaktens numerär. Den räcker inte för att säkerställa en god uthållighet utan en del av personalen kommer att drivas mycket hårt. Min tilltro till Försvarsmakten minskar allt mer och brytpunkten tycks närmare för varje år. Kan det vända 2011?
Jag hoppas att mitt nästa år blir lika bra yrkesmässigt om än lugnare.
Jag önskar alla ett gott slut på ett omtumlande och arbetssamt 2010.
/Cynisk
torsdag 30 december 2010
tisdag 28 december 2010
Prata med fotfolket! Uppdaterad 2010-12-29
Aftonbladet skriver en kort artikel om svenska soldaters strider i Afghanistan under 2010. De två huvudlinjerna utgörs av att:
1. Man vet inte hur många motståndare som har dödats
2. Man söker inte efter nedkämpade motståndsmän efter strider.
Det är förvisso så att man inte för någon officiell total kill-list men det är inte så svårt att få ett uppskattat värde på resultatet av striderna. Arméinspektör Berndt Grundevik uppskattar antalet döda motståndsmän till ett 15-tal, en på tok för låg siffra, enligt initierade källor.
Jag vet att svensk trupp ytletat efter kroppar och andra bevis efter strider under 2010. Det ÄR farligt, mycket farligt men svensk trupp har ändå gjort vad man kunnat för att uppfylla kraven enligt konventioner, inom rimliga gränser. Man har tagit stora risker för det. Det finns till och med bilder på det:
Svensk soldat söker efter kroppar efter strider i området väster om Mazar-e Sharif.
Försvarsmaktens högkvarter och tillhörande Arméinspektör bör intervjua personal ur de senaste insatserna (FS18 och FS19) för att få en bättre bild av effekten av årets strider. De flesta uppdrag i Afghanistan görs tillsammans med Afghan National Army (ANA) och/eller Afghan National Police (ANP) varvid det kan finnas kryphål i ansvarstagandet för eventuella dödade. Det borde ändå inte vara några större problem med en sammanställning. Jag bedömer att HKV, Sverige som nation och inte minst FS18 och FS19 skulle vara betjänt av att fakta kom på bordet.
På gräsrotsnivå gör det ont att läsa Arméinspektörens uttalanden. Antingen så försöker han förminska effekten av insatsen där borta för att gjuta olja på vågorna, vilket är illa, eller också vet han inte vad som händer där, vilket är hemskt.
Trovärdigheten för Försvarsmakten och för dess förmåga sjunker med uttalanden som:
"– En uppskattning är att ett 15-tal motståndare har stupat, det kan vara något färre, säger han [Grundevik]"
Svensk trupp har varit i strid över 70 gånger under den senaste insatsen där. Att då bara max 15 skulle ha tagits av daga är uppseendeväckande. Hur kan det vara möjligt att svensk trupp är så dålig? Det är de givetvis inte.
Soldater och officerare som varit med i striderna vittnar om betydligt fler nedkämpade. Betydligt.
Arméinspektören framstår inte som en pålitlig företrädare för Armén, igen.
HKV, prata med fotfolket så att ni får reda på hur det egentligen är!
Uppdatering 2010-12-29:
Med anledning av artikeln i Aftonbladet höjs nu röster för att utreda PRT MES för eventuella folkrättsbrott. Att insatsen ifrågasätts på detta sätt är inte bra för synen på truppen och inte bra för truppens moral. Försvarsmakten skulle med lätthet kunna stävja spekulationer av den här karaktären om man använde de verktyg man har och var mer noggrann.
Kungliga Krigsakademiens blogg Försvar och Säkerhet avfärdar även de det hela som substanslöst, även om de välkomnar en prövning.
1. Man vet inte hur många motståndare som har dödats
2. Man söker inte efter nedkämpade motståndsmän efter strider.
Det är förvisso så att man inte för någon officiell total kill-list men det är inte så svårt att få ett uppskattat värde på resultatet av striderna. Arméinspektör Berndt Grundevik uppskattar antalet döda motståndsmän till ett 15-tal, en på tok för låg siffra, enligt initierade källor.
Jag vet att svensk trupp ytletat efter kroppar och andra bevis efter strider under 2010. Det ÄR farligt, mycket farligt men svensk trupp har ändå gjort vad man kunnat för att uppfylla kraven enligt konventioner, inom rimliga gränser. Man har tagit stora risker för det. Det finns till och med bilder på det:
Försvarsmaktens högkvarter och tillhörande Arméinspektör bör intervjua personal ur de senaste insatserna (FS18 och FS19) för att få en bättre bild av effekten av årets strider. De flesta uppdrag i Afghanistan görs tillsammans med Afghan National Army (ANA) och/eller Afghan National Police (ANP) varvid det kan finnas kryphål i ansvarstagandet för eventuella dödade. Det borde ändå inte vara några större problem med en sammanställning. Jag bedömer att HKV, Sverige som nation och inte minst FS18 och FS19 skulle vara betjänt av att fakta kom på bordet.
På gräsrotsnivå gör det ont att läsa Arméinspektörens uttalanden. Antingen så försöker han förminska effekten av insatsen där borta för att gjuta olja på vågorna, vilket är illa, eller också vet han inte vad som händer där, vilket är hemskt.
Trovärdigheten för Försvarsmakten och för dess förmåga sjunker med uttalanden som:
"– En uppskattning är att ett 15-tal motståndare har stupat, det kan vara något färre, säger han [Grundevik]"
Svensk trupp har varit i strid över 70 gånger under den senaste insatsen där. Att då bara max 15 skulle ha tagits av daga är uppseendeväckande. Hur kan det vara möjligt att svensk trupp är så dålig? Det är de givetvis inte.
Soldater och officerare som varit med i striderna vittnar om betydligt fler nedkämpade. Betydligt.
Arméinspektören framstår inte som en pålitlig företrädare för Armén, igen.
HKV, prata med fotfolket så att ni får reda på hur det egentligen är!
Uppdatering 2010-12-29:
Med anledning av artikeln i Aftonbladet höjs nu röster för att utreda PRT MES för eventuella folkrättsbrott. Att insatsen ifrågasätts på detta sätt är inte bra för synen på truppen och inte bra för truppens moral. Försvarsmakten skulle med lätthet kunna stävja spekulationer av den här karaktären om man använde de verktyg man har och var mer noggrann.
Kungliga Krigsakademiens blogg Försvar och Säkerhet avfärdar även de det hela som substanslöst, även om de välkomnar en prövning.
fredag 24 december 2010
God Jul
God Jul till alla läsare!
I år önskar jag mig en stabilare tillvaro i Försvarsmakten och en lugnare situation i Afghanistan.
/Cynisk
I år önskar jag mig en stabilare tillvaro i Försvarsmakten och en lugnare situation i Afghanistan.
/Cynisk
tisdag 21 december 2010
Förtroendebrist
Idag uttryckte min käraste oro över framtiden:
-Hur ska jag göra när du måste åka på mission nästa gång? Eller när de säger att du ska tjänstgöra där eller där långtborta?
-Lugn, svarade jag. Jag har fått en tjänst där jag inte förväntas åka ut så mycket alls. Det ordnar sig.
-Nu ja. Men vänta du bara jag har inte ett dugg förtroende för Försvarsmakten kvar. Jag förväntar mig vad som helst från dem.
-....
Bara så där, helt oförhappandes. Det visar sig alltså att min kära har ännu lägre förtroende för Försvarsmakten än vad jag har.
Hon har varit hemma under tre internationella insatser, överlevt FB04 och en nedläggning, tagit hand om familjen under ett antal övningsserier och varit närmast sörjande under beredskap. Hon har varit med om det mesta som anhörig men framförallt det dåliga med Försvarsmakten. Hon har fått ta konsekvenser av personalläge och personalhantering men inte fått något tillbaka, annat än en frustrerad och utarbetad sämre hälft.
Här har Försvarsmakten en stor uppgift; att jobba upp ett förnyat förtroende inte bara hos personalen utan hos personalens familjer. För familjerna behövs, det vittnade till och med Försvarsministern om på FS19:s medaljceremoni.
Hur ska man då göra?
Först och främst ska man se om den redan anställda personalen, sedan deras anhöriga. Först därefter bör man satsa på utåtriktade åtgärder med målgrupp blivande personal.
1. Öka servicenivån på HR-funktionen i Försvarsmakten. Det får inte vara så svårt att leverera svar och besked till anställda som det är idag. Själv har jag fått vänta 10 dagar på ett svar från HRCentrum och det på en enkel fråga.
2. Reducera och förenkla administrationen så att folk får rätt lön i rätt tid. Räkningar ska betalas varje månad och det får inte strula. Idag är det så många åtgärder som ska vidtas att vissa helt enkelt givit upp. De mäktar inte med all administration som krävs för att de ska få rätt ersättning.
3. Öka numerären i förbandsproducerande funktioner och insatsskapande förband så att insatsfrekvensen blir human. 1:4-1:5 räknar Försvarsmakten med i insatsfrekvens. I Storbrittanien har man kommit fram till att 1:9 är det som gäller för att inte köra slut på personalen.
4. Gör halt på nedläggnings- och omorganisationshetsen. Det finns få saker som är så förödande för moralen som nedläggning och omotiverade omorganisationer. Det finns få tecken på att FM hinner räkna hem planerade effektivitetsvinster med de omorganisationer som gjorts de senaste åren. Låt hellre bli då.
5. Stå upp för personalen, även de som gjort misstag. Att bidra till mediadrevet och hänga ut egen personal såsom FM gör är inte gott ledarskap.
6. Decentralisera personalärenden. Idag är det HKV som fattar många personalbeslut, även av lägsta dignitet. Det borgar för tröghet som sänker effekten. Dessutom har förbandschefens tidigare ansvar för disciplinen på förbandet tagits bort och numera anmäls allt och alla till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd och även små skitärenden blir då stora och påföljder inte sällan oproportionerligt stora (de indirekta påföljderna såsom lägre status och avhakning i RALS och tjänster).
7. Inled förhandlingar med Skatteverket om vilka tjänster som faktiskt kan ges till anhöriga. Idag ringer FM-anställda gratis på mobiltelefon, något som var helt otänkbart för några år sedan. Det finns säkerligen mer att göra om vilja finns och man tar tag i det. Bara för att det är på ett visst sätt idag behöver inte det innebära att det inte går att ändra på.
8. Tillhandahåll bättre försäkringar till tjänstgörande. Idag är försäkringsläget för personal i internationell tjänst oklart. Så får det inte vara. Tryggheten för personal och anhöriga måste säkerställas.
9. Skattelättnader för personal i insats. Vi betalar full skatt under insats vilket kan ifrågasättas utifrån flera perspektiv, inte minst perspektivet att vi inte använder kommunens tjänster under insatsen. Ett sätt att få upp ersättningarna utan att för den skull öka omsättningen vore skattelättnader.
10. Sluta med att dra 85% på utlandstraktamentet. FM drar okristliga summor från traktamentet för att man får mat och boende men ibland finns inget boende alls och oftast är det inte i paritet med avdraget.
Det finns säkert en massa fler punkter att ta upp och det finns nog skäl att återkoppla till detta. Om ni har idéer är ni välkomna med kommentarer.
För min käresta är nog loppet kört. FM har brännt sina skepp där och hon kommer sannolikt aldrig lita på Försvarsmakten i något avseende. Själv är jag som ett offer för "domestic violence" som reser sig upp efter varje misshandel och hoppas hoppas....
Jag har förtroende för min förbandschef men han tvingas ibland till åtgärder som får förödande konsekvenser för oss underställda och våra familjer.
-Hur ska jag göra när du måste åka på mission nästa gång? Eller när de säger att du ska tjänstgöra där eller där långtborta?
-Lugn, svarade jag. Jag har fått en tjänst där jag inte förväntas åka ut så mycket alls. Det ordnar sig.
-Nu ja. Men vänta du bara jag har inte ett dugg förtroende för Försvarsmakten kvar. Jag förväntar mig vad som helst från dem.
-....
Bara så där, helt oförhappandes. Det visar sig alltså att min kära har ännu lägre förtroende för Försvarsmakten än vad jag har.
Hon har varit hemma under tre internationella insatser, överlevt FB04 och en nedläggning, tagit hand om familjen under ett antal övningsserier och varit närmast sörjande under beredskap. Hon har varit med om det mesta som anhörig men framförallt det dåliga med Försvarsmakten. Hon har fått ta konsekvenser av personalläge och personalhantering men inte fått något tillbaka, annat än en frustrerad och utarbetad sämre hälft.
Här har Försvarsmakten en stor uppgift; att jobba upp ett förnyat förtroende inte bara hos personalen utan hos personalens familjer. För familjerna behövs, det vittnade till och med Försvarsministern om på FS19:s medaljceremoni.
Hur ska man då göra?
Först och främst ska man se om den redan anställda personalen, sedan deras anhöriga. Först därefter bör man satsa på utåtriktade åtgärder med målgrupp blivande personal.
1. Öka servicenivån på HR-funktionen i Försvarsmakten. Det får inte vara så svårt att leverera svar och besked till anställda som det är idag. Själv har jag fått vänta 10 dagar på ett svar från HRCentrum och det på en enkel fråga.
2. Reducera och förenkla administrationen så att folk får rätt lön i rätt tid. Räkningar ska betalas varje månad och det får inte strula. Idag är det så många åtgärder som ska vidtas att vissa helt enkelt givit upp. De mäktar inte med all administration som krävs för att de ska få rätt ersättning.
3. Öka numerären i förbandsproducerande funktioner och insatsskapande förband så att insatsfrekvensen blir human. 1:4-1:5 räknar Försvarsmakten med i insatsfrekvens. I Storbrittanien har man kommit fram till att 1:9 är det som gäller för att inte köra slut på personalen.
4. Gör halt på nedläggnings- och omorganisationshetsen. Det finns få saker som är så förödande för moralen som nedläggning och omotiverade omorganisationer. Det finns få tecken på att FM hinner räkna hem planerade effektivitetsvinster med de omorganisationer som gjorts de senaste åren. Låt hellre bli då.
5. Stå upp för personalen, även de som gjort misstag. Att bidra till mediadrevet och hänga ut egen personal såsom FM gör är inte gott ledarskap.
6. Decentralisera personalärenden. Idag är det HKV som fattar många personalbeslut, även av lägsta dignitet. Det borgar för tröghet som sänker effekten. Dessutom har förbandschefens tidigare ansvar för disciplinen på förbandet tagits bort och numera anmäls allt och alla till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd och även små skitärenden blir då stora och påföljder inte sällan oproportionerligt stora (de indirekta påföljderna såsom lägre status och avhakning i RALS och tjänster).
7. Inled förhandlingar med Skatteverket om vilka tjänster som faktiskt kan ges till anhöriga. Idag ringer FM-anställda gratis på mobiltelefon, något som var helt otänkbart för några år sedan. Det finns säkerligen mer att göra om vilja finns och man tar tag i det. Bara för att det är på ett visst sätt idag behöver inte det innebära att det inte går att ändra på.
8. Tillhandahåll bättre försäkringar till tjänstgörande. Idag är försäkringsläget för personal i internationell tjänst oklart. Så får det inte vara. Tryggheten för personal och anhöriga måste säkerställas.
9. Skattelättnader för personal i insats. Vi betalar full skatt under insats vilket kan ifrågasättas utifrån flera perspektiv, inte minst perspektivet att vi inte använder kommunens tjänster under insatsen. Ett sätt att få upp ersättningarna utan att för den skull öka omsättningen vore skattelättnader.
10. Sluta med att dra 85% på utlandstraktamentet. FM drar okristliga summor från traktamentet för att man får mat och boende men ibland finns inget boende alls och oftast är det inte i paritet med avdraget.
Det finns säkert en massa fler punkter att ta upp och det finns nog skäl att återkoppla till detta. Om ni har idéer är ni välkomna med kommentarer.
För min käresta är nog loppet kört. FM har brännt sina skepp där och hon kommer sannolikt aldrig lita på Försvarsmakten i något avseende. Själv är jag som ett offer för "domestic violence" som reser sig upp efter varje misshandel och hoppas hoppas....
Jag har förtroende för min förbandschef men han tvingas ibland till åtgärder som får förödande konsekvenser för oss underställda och våra familjer.
torsdag 16 december 2010
Hemma till jul
Idag hade FS19 medaljceremoni på Armémuseum i Stockholm. De är precis hemkomna från Afghanistan där de haft en tuff och jobbig mission.
I ymnigt snöfall och hård vind stod förbandet och deras anhöriga och mottog tal och medaljer. Det var mycket känslor på många håll, så ock för undertecknad som kände många på plats. Många har offrat mycket, vissa mer och Kenneth Wallin allt och sånt känns såna här gånger.
Förbandet tackade sina anhöriga, som stått ut och stöttat sina soldater och då tänkte jag på de påfrestningar som jag utsatt min familj för under mina insatser. Ni anhöriga är så viktiga. Ni förtjänar egen medalj men framförallt bättre stöd!
Nu väntar en behövd och förtjänad ledighet över jul och jag önskar att alla får en god jul. Alla kommer inte att få det, tror jag dock. Vissa kommer att få jobbiga svackor och under berusning känna sig nere eller må dåligt. Då är det viktigt att det finns folk runtomkring som förstår och som engagerar sig såsom Fredsbaskrarna och Invidzonen:
Ökad beredskap och en gränslös hälsning
Under julen tar många ledigt men Invidzonen ökar sin beredskap. De kommande helgerna är för många starkt förknippade med familjeliv och just därför är det en extra påfrestande period för många anhöriga till utlandstjänstgörande.
Vi kommer ha vår samtalschatt öppen under den stundande julhelgen, alla dagar från och med julafton till och med den 2 januari. Våra mentorer tar emot adepter och vi kommer skräddarsy vår verksamhet efter behov under denna storhelg. Ytterligare en aktivitet är bifogat julkort. Vi är många, inom olika organisationer,
myndigheter och regering som ägnar en tanke åt både soldater utomlands och hemmavarande anhöriga. Med detta julkort vill vi på Invidzonen tillsammans med många, många andra visa vår samlade uppskattning och vårt stöd till alla anhöriga. Julkortet är i allra högsta grad också en hyllning till de mentorer som volontärt
ägnar sin fritid till att hjälpa andra och att vara medmänniskor.
Vi vill visa vår tacksamhet till dem, och aldrig låta det medmänskliga tas för givet.
Det är inte möjligt att skicka ut julkortet personligen till alla anhöriga,
detta på grund av ett högt säkerhetsmedvetande när det gäller adressregister.
Meningen är istället att sprida julkortet via berörda organisationers hemsidor, sociala forum och media. Vi hoppas att julkortet ska nå så många anhöriga som möjligt i Sveriges alla hörn.
Vill ni nu i dagarna i anslutning till jul publicera julkortet, eller nämna något om hälsningen, som är unik i sitt slag, så tror vi att ni är med och sprider lite värme till en grupp som verkligen förtjänar den.
Cesilia Karlsson
Grundare och verksamhetschef
Invidzonen
Invidzonen.se
Sten Tolgfors tal
Fredsbaskrarna
Försvarsmakten
Chefsingenjören
onsdag 15 december 2010
Nya bloggar
Jag har nu lagt till två bloggar i min bloggroll i högermarginalen:
Sinuhes Samtal är en initierad blogg från insidan på Försvarsmaktens Högkvarter.
FS20.se är det nuvarande förbandet i Afghanistans egna blogg.
Håll tillgodo!
Sinuhes Samtal är en initierad blogg från insidan på Försvarsmaktens Högkvarter.
FS20.se är det nuvarande förbandet i Afghanistans egna blogg.
Håll tillgodo!
tisdag 14 december 2010
Mindre trupp Uppdaterad 19/12
Enligt senaste information inom Försvarsmakten kommer deployeringen av Helikoptrar till Afghanistan innebära reducerad marktruppsnumerär. Riksdagen har fastställt ett tak som endast tillfälligt och kortsiktigt kan överträdas (vid tex evakueringsoperation) och det får nu konsekvenser.
Enligt uppgift drar Försvarsmakten in Provinskontoret i Sar-e Pol och låter det redan ansträngda reducerade kompaniet i Sheberghan överta ansvaret. Området är väldigt stort och hotbilden ganska hög på sina håll varvid Sheb-gänget får en omöjligt uppgift, även trots Turkiets övertagande av utvecklingsfrågor.
Återigen får ett politiskt beslut med ringa militär grund stora och negativa konsekvenser för den militära operationen. Helikoptrarna behövs inte men trupp behövs. Förhoppningsvis kan invånarna i provinsen Sar-e Pul köpa sig säkerhet för de 57USD som de disponerar per kapita och år. Det är en väldigt fattig provins som behöver all hjälp de kan få. När till och med svenskarna tvingas ge sig av är det helt fritt fram för motståndsmännen som redan tidigare i år ökade sin närvaro markant. Det ser dystert ut.
En lösning vore att politiskt se helikopterstyrkan som en tillfällig förstärkning och därmed inte behöva reducera i förbandet.
Uppdatering 2010-12-19:
Allan Widman (fp) dementerar att helikopterstyrkan ska innebära reduktioner i truppmassan på sin blogg. Jag hoppas att han har rätt men tillåter mig själv att tvivla. Han menar på att helikopterenheten är utöver de 500 man som ska vara på plats över tiden. Det kanske stämmer men eftersom det diskuteras en så konkret konsekvens för Sar-e Pul bedömer jag att det föreligger skäl, men då kanske det är ekonomin som inte räcker till.
Enligt uppgift drar Försvarsmakten in Provinskontoret i Sar-e Pol och låter det redan ansträngda reducerade kompaniet i Sheberghan överta ansvaret. Området är väldigt stort och hotbilden ganska hög på sina håll varvid Sheb-gänget får en omöjligt uppgift, även trots Turkiets övertagande av utvecklingsfrågor.
Återigen får ett politiskt beslut med ringa militär grund stora och negativa konsekvenser för den militära operationen. Helikoptrarna behövs inte men trupp behövs. Förhoppningsvis kan invånarna i provinsen Sar-e Pul köpa sig säkerhet för de 57USD som de disponerar per kapita och år. Det är en väldigt fattig provins som behöver all hjälp de kan få. När till och med svenskarna tvingas ge sig av är det helt fritt fram för motståndsmännen som redan tidigare i år ökade sin närvaro markant. Det ser dystert ut.
En lösning vore att politiskt se helikopterstyrkan som en tillfällig förstärkning och därmed inte behöva reducera i förbandet.
Uppdatering 2010-12-19:
Allan Widman (fp) dementerar att helikopterstyrkan ska innebära reduktioner i truppmassan på sin blogg. Jag hoppas att han har rätt men tillåter mig själv att tvivla. Han menar på att helikopterenheten är utöver de 500 man som ska vara på plats över tiden. Det kanske stämmer men eftersom det diskuteras en så konkret konsekvens för Sar-e Pul bedömer jag att det föreligger skäl, men då kanske det är ekonomin som inte räcker till.
måndag 13 december 2010
Ledarskap och Jante
I flera olika debatter på olika fora har det diskuterats villkor för olika personalkategorier. Inte sällan har det uppkommit synpunkter på att "fel" personalkategori uppmärksammas, att det är andra som det borde satsas på.
I mitt senaste inlägg om boende i insatsområdet, där jag ondgjorde mig över beslutet att låta majorer få egna bostadsbaracker på andras bekostnad, fördes Jantelagen upp som motargument. Detta har även förekommit som motargument i de andra debatterna som jag relaterat till.
För att påminna folk om vad Jantelagen innebär har jag lånat en post i från Wikipedia:
Aksel Sandemose skrev den i boken "En flykting korsar sitt spår" och jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.
De tio punkterna:
1.Du skall inte tro att du är något.
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.Du skall inte tro att du duger till något.
8.Du skall inte skratta åt oss.
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Jantelagen är alltså något för att hålla individen på mattan.
I svenskt militärt ledarskap talas det om föregångsmannaskap, att truppen ska kunna titta på sina överordnade och däri hitta förebilder för agerande och uppträdande. Tidigt i ens militära utbildning lär man sig att "dela truppens börda" och att "inte kräva av truppen det du inte klarar själv" och dylika budskap.
Som chef ska man disponera sig själv så att man inte har så dåligt stridsvärde att man inte kan lösa sin chefsuppgift. Om man har god självkännedom kan man lösa den balansräkningen med bibehållen trovärdighet.
Ur en av Försvarsmaktens böcker:
"Förtroende får den ledare som själv är övertygad om att uppgiften är värd att lösas samt har social och fackmässig kompetens för att leda gruppen till bästa resultat.
...
Bara den ledare som har soldaternas förtroende kan, i samarbete med dem, skapa en god förbandsanda."
Med "gruppen" avses en samling människor och inte styrkan grupp. Notera att behovet av social kompetens betonas.
Vidare skriver man:
"En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda."
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det frekventa användandet av Jantelagen som motargument till snedsits i villkoren. Är det det mindset som råder hos högre officerare, att de som har skall vara givet, eller är det några få högljudda debattörer som postar mången kommentar på diverse fora och bloggar?
Om det är det nya förhållningssättet, hur harmonerar det med det föregångsmannaskap och ledarskap som gör att man får truppen med sig? Är det helt ute nu? Är det chefsskap och regler som gäller?
Jag har förvisso påtalat att det är regelstyrning som gäller som ledningsfilosofi men jag kände inte till att distansieringen mellan chefer och trupp ökat så mycket. Själv känner jag inte igen mig i resonemangen att jag som stabsofficer inte ska kunna dela boende under insats, eller att jag ska ha det så mycket bättre än andra. Jag bör ha det så bra som är görligt och skäligt och som krävs för att jag ska göra ett så bra jobb som möjligt inom respektive kontext. Det bör självklart även alla andra ha och det har inget med grad att göra.
Vad är det för ledarskapsutbildning som bedrivs i de högre officersutbildningarna egentligen?
Hur tror man att man ska få truppen med sig om man upprepade gånger sätter sitt eget välmående först?
Hur bra ledare är man om man ropar "Jante" när folk påtalar ogentligheter och oskäliga beslut?
Detta att använda Jante som motiv till att sko sig på andras bekostnad kanske är signifikativt för dagens Försvarsmakt och en av orsakerna till dess förfall?
Läsning i ämnet Ledarskap: Erfarenheter Utland
I mitt senaste inlägg om boende i insatsområdet, där jag ondgjorde mig över beslutet att låta majorer få egna bostadsbaracker på andras bekostnad, fördes Jantelagen upp som motargument. Detta har även förekommit som motargument i de andra debatterna som jag relaterat till.
För att påminna folk om vad Jantelagen innebär har jag lånat en post i från Wikipedia:
Aksel Sandemose skrev den i boken "En flykting korsar sitt spår" och jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.
De tio punkterna:
1.Du skall inte tro att du är något.
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.Du skall inte tro att du duger till något.
8.Du skall inte skratta åt oss.
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Jantelagen är alltså något för att hålla individen på mattan.
I svenskt militärt ledarskap talas det om föregångsmannaskap, att truppen ska kunna titta på sina överordnade och däri hitta förebilder för agerande och uppträdande. Tidigt i ens militära utbildning lär man sig att "dela truppens börda" och att "inte kräva av truppen det du inte klarar själv" och dylika budskap.
Som chef ska man disponera sig själv så att man inte har så dåligt stridsvärde att man inte kan lösa sin chefsuppgift. Om man har god självkännedom kan man lösa den balansräkningen med bibehållen trovärdighet.
Ur en av Försvarsmaktens böcker:
"Förtroende får den ledare som själv är övertygad om att uppgiften är värd att lösas samt har social och fackmässig kompetens för att leda gruppen till bästa resultat.
...
Bara den ledare som har soldaternas förtroende kan, i samarbete med dem, skapa en god förbandsanda."
Med "gruppen" avses en samling människor och inte styrkan grupp. Notera att behovet av social kompetens betonas.
Vidare skriver man:
"En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda."
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det frekventa användandet av Jantelagen som motargument till snedsits i villkoren. Är det det mindset som råder hos högre officerare, att de som har skall vara givet, eller är det några få högljudda debattörer som postar mången kommentar på diverse fora och bloggar?
Om det är det nya förhållningssättet, hur harmonerar det med det föregångsmannaskap och ledarskap som gör att man får truppen med sig? Är det helt ute nu? Är det chefsskap och regler som gäller?
Jag har förvisso påtalat att det är regelstyrning som gäller som ledningsfilosofi men jag kände inte till att distansieringen mellan chefer och trupp ökat så mycket. Själv känner jag inte igen mig i resonemangen att jag som stabsofficer inte ska kunna dela boende under insats, eller att jag ska ha det så mycket bättre än andra. Jag bör ha det så bra som är görligt och skäligt och som krävs för att jag ska göra ett så bra jobb som möjligt inom respektive kontext. Det bör självklart även alla andra ha och det har inget med grad att göra.
Vad är det för ledarskapsutbildning som bedrivs i de högre officersutbildningarna egentligen?
Hur tror man att man ska få truppen med sig om man upprepade gånger sätter sitt eget välmående först?
Hur bra ledare är man om man ropar "Jante" när folk påtalar ogentligheter och oskäliga beslut?
Detta att använda Jante som motiv till att sko sig på andras bekostnad kanske är signifikativt för dagens Försvarsmakt och en av orsakerna till dess förfall?
Läsning i ämnet Ledarskap: Erfarenheter Utland
fredag 10 december 2010
Fler konstiga beslut
Camp Northern Lights Afghanistan
Foto: Cynismer
Försvarsmakten fortsätter att fatta konstiga beslut. Jag höll på att skriva "häpnadsväckande" men faktum är att jag inte häpnar längre. De bara matar fram konstigheter och vi i terrängen börjar bli så luttrade att vi lagt undan lite pengar som vi satsar på djävulen i 10000 meter skridsko i nästa Vinter-OS. Han kommer snart att ha kunnat träna mycket.
Detta beslut som tagits av vad jag bedömer är Armétaktisk stab driver ner kilen mellan höga och låga funktionärer i Armén ännu mer och klyftan lär bli oöverbryggelig snart, åtminstone om ingen gör halt och mittåt.
Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif är trångbodd. Den byggdes ursprungligen för en mindre numerär än vad som nu är gällande. Soldater och officerare bor tre och tre i baracker och det är trångt, trångt. Det är mycken personlig utrustning som ska få plats i det lilla utrymmet som man dessutom ska bo i. Några officerare har haft lyxen att bo två och två i stället. Det är stor skillnad och jag tycker att två och två borde vara normen.
Nu har ATS fattat beslut om att officerare med Majors grad och högre ska få bo själva i sin barack. De ska inte behöva dela utrymme med andra. Jag har inte hört de bakomliggande skälen och motiven till detta men jag ser framemot det. Det måste vara grymt bra orsaker.
Man skulle ju kunna säga att man gör det för att öka nyttjandegraden för varje barack eftersom truppen är ute på patruller och uppdrag så mycket och därför inte använder sina sovutrymmen särskilt ofta. Men självklart ska dessa soldater få en bra vila när de väl är inne och de bör väl därför vara de som har bäst boende?
Majoren som har sitt huvudsakliga värv inne på campen och får ligga i sin egen säng varje natt borde inte vara prioriterad i sammanhanget, snarare tvärtom.
Nej, återigen visar Försvarsmakten att man inte förstår sig på signaleffekter. Beslutet kommer säkert att få några stycken att välja bort Försvarsmakten. Vad kostar det i marknadsföring?
De Majorer jag har hört med har inga krav på eget boende och skäms över det hela. Om jag förstår det rätt har vissa inte tagit möjligheten utan delar övrigas villkor och därmed också boende. Det är föregångsmannaskap, något som på pappret hyllas i Försvarsmakten men endast finns på lägre nivå ute i terrängen.
Vad kommer härnäst?
Disclaimer: Det kan vara ett prank så här i juletid, i såna fall ett osmakligt sådant.
tisdag 7 december 2010
Gästinlägg: Kritik och beslutsfobi?
Kommer kritiken leda till beslutsfobi?
Införandet av internationell tjänstgöringsskyldighet för all försvarsmaktsanställd personal har inte gått någon förbi. Kritiken har varit massiv mot hur det har genomförts även om majoriteten tycks vara positiva till frågan i sig. Detta är dock bara det första steget i ett personalförsörjningssystem som radikalt måste förändras framöver. Sannolikt kommer kritiken mot kommande steg vara av minst samma magnitud som hittills. Risken är tyvärr att den nuvarande massiva och oftast befogade kritiken leder till att vår ledning inte kommer våga ta nödvändiga beslut framöver.
Försvarsmaktens omorganisering till insatsklara bataljoner har påbörjats. Insatsorganisation 2014 (IO14) som var det ursprungliga målet har övergått till en mellanorganisation för 2011, IO11. Vid flera förband, i alla fall inom armén, har personallistor med respektives befattningar börjat florera. Många är vi som reagerat med att dessa listor är korthus som kommer att falla den dagen det är dags att på allvar organisera sig efter dem och framförallt om det skall genomföras internationella insatser med organisationen på pappret. Jag avser belysa några av de problem som blir uppenbara när man studerar personallistorna. Problem som måste lösas.
Samtidigt som vi insatsorganiserar nästan all personal i insatsförband så krymper övriga personalramar. Tillhör man inte insatsorganisationen så ingår man i den stödjande prodorganisationen. Prodorganisationen i sin tur bemannas med fasta eller rörliga befattningar vilket innebär att antingen så har man sin befattning i prod tills vidare eller så är man där tillfälligt medan man egentligen har sin fasta befattning i insatsorganisationen. Befattningarna i prodorganisationen kommer inom en snar framtid att kraftigt reduceras vilket kommer leda till att om man sitter på en sådan fast befattning så är uppsägningshot aktuellt.
Vid intagandet av IO11 har man från förbandens personalsektioner tryckt in sin personal i givna ramar utan att vidare analysera konsekvenserna. Huvuddelen av de som nu kommer få helt nya befattningar är inte ens vidtalade utan blir varse först när de ser sitt namn i de nya listorna. Tidigare har förbanden, rätt eller fel, gömt undan personal som man inte riktigt vet vad man ska gör med genom att sätta dem på undanskymda och i vissa fall påhittade befattningar. Man har dessutom tillåtit personal att förfalla fysiskt och att inte längre upprätthålla grundläggande personlig soldatfärdighet. Därtill finns ett flertal som numera har rent medicinska hinder från att uppfylla detsamma. Dessa personer har nu platser i IO11. Några kan säkert, med rätt och lång träning, åter uppnå rätt status för insats men flertalet kommer inte att kunna göra det inom överskådlig framtid. Vad ska vi göra med detta köttberg? Kommer de som inte uppfyller kraven för respektive befattning att sägas upp? Klarar man inte de fysiska kraven så torde ju arbetsbrist föreligga.
Två tredjedelar av Försvarsmaktens officersbefattningar skall bli specialistofficersbefattningar. I arméns bataljoner är det i många fall en ännu högre andel befattningar som skall omstöpas. De som nu tittar i personallistorna för IO11 och ser att de sitter på en specialistofficersbefattning inser att de sannolikt kommer att vara föremål för omgalonering inom en snar framtid. Desperationen sprider sig bland de som tidigare hade helt andra mål med sin karriär i FM. Dimman är tjock för den som försöker lista ut hur karriärvägarna ser ut. När en individ inte längre kan se sin framtidsplan tryter motivationen och den drivne och duglige väljer oftast ett annat arbete.
Det finns förvisso många som kan tänka sig att omgaloneras till specialistofficer och i det kan se en framtida yrkesstolthet. Specialisering är i många fall av godo. Omgalloneringen kommer dock att leda till ett nytt bekymmer. Försvarsmaktens redan förvirrande lönestruktur kommer bli ännu mer felaktig. Officerare som tidigare har varit pluton- och kompanichefer med uppemot 30 års erfarenhet men för vilka karriären stannat, är placerade som gruppchefer och ställföreträdande sådana i IO11. Alla skulle ju med. Dessa konkurrerar nu med nyexaminerade specialistofficerare om samma befattningar. Skillnaden är att den äldre officeren kommer att ha en avsevärt högre lön för samma arbete. En löneskillnad som inte är saklig överhuvudtaget. Sannolikt är den yngre specialistofficeren både lämpligare och dugligare i sitt arbete. Försvarsmakten måste gör något radikalt med nuvarande lönesystem. Detta innebär givetvis att vissa måste finna sig i sänkta eller frysta löner. Alla befattningar måste få lägsta- och högstalöner där man dessutom kan se en koppling mellan skicklighet i tjänst och inte som nu när man har en högre lön bara för att man är äldre. Med vår nya diskrimineringslag så är det dessutom bara en tidsfråga innan någon driver och vinner ett sådant ärende mot FM. Att vi har olika antal semesterdagar för olika åldersgrupper är för övrigt ett sådant ärende som numera sannolikt är olagligt.
* Omgalonering av officerare.
* Uppsägning/karriärväxling av personal som inte klarar insatskraven.
* Revidering av löner.
De nödvändiga förändringarna i vårt personalsystem är många, ovan beskrivna är bara några. Alla kommer de att möta massiv kritik eftersom de berör det stora flertalet av oss, frågorna väcker känslor, de påverkar vårt liv väsentligt. Förändringar är dock nödvändiga för att få ordning och på sikt även framtidstro. Försvarsmakten får inte stanna upp av rädsla för kritik utan istället se till att med väl underbyggda, tydligt motiverade och kommunicerade beslut framöver lyckas bättre än vad man gjorde med införandet av den internationella tjänstgöringsplikten.
/CS
Införandet av internationell tjänstgöringsskyldighet för all försvarsmaktsanställd personal har inte gått någon förbi. Kritiken har varit massiv mot hur det har genomförts även om majoriteten tycks vara positiva till frågan i sig. Detta är dock bara det första steget i ett personalförsörjningssystem som radikalt måste förändras framöver. Sannolikt kommer kritiken mot kommande steg vara av minst samma magnitud som hittills. Risken är tyvärr att den nuvarande massiva och oftast befogade kritiken leder till att vår ledning inte kommer våga ta nödvändiga beslut framöver.
Försvarsmaktens omorganisering till insatsklara bataljoner har påbörjats. Insatsorganisation 2014 (IO14) som var det ursprungliga målet har övergått till en mellanorganisation för 2011, IO11. Vid flera förband, i alla fall inom armén, har personallistor med respektives befattningar börjat florera. Många är vi som reagerat med att dessa listor är korthus som kommer att falla den dagen det är dags att på allvar organisera sig efter dem och framförallt om det skall genomföras internationella insatser med organisationen på pappret. Jag avser belysa några av de problem som blir uppenbara när man studerar personallistorna. Problem som måste lösas.
Samtidigt som vi insatsorganiserar nästan all personal i insatsförband så krymper övriga personalramar. Tillhör man inte insatsorganisationen så ingår man i den stödjande prodorganisationen. Prodorganisationen i sin tur bemannas med fasta eller rörliga befattningar vilket innebär att antingen så har man sin befattning i prod tills vidare eller så är man där tillfälligt medan man egentligen har sin fasta befattning i insatsorganisationen. Befattningarna i prodorganisationen kommer inom en snar framtid att kraftigt reduceras vilket kommer leda till att om man sitter på en sådan fast befattning så är uppsägningshot aktuellt.
Vid intagandet av IO11 har man från förbandens personalsektioner tryckt in sin personal i givna ramar utan att vidare analysera konsekvenserna. Huvuddelen av de som nu kommer få helt nya befattningar är inte ens vidtalade utan blir varse först när de ser sitt namn i de nya listorna. Tidigare har förbanden, rätt eller fel, gömt undan personal som man inte riktigt vet vad man ska gör med genom att sätta dem på undanskymda och i vissa fall påhittade befattningar. Man har dessutom tillåtit personal att förfalla fysiskt och att inte längre upprätthålla grundläggande personlig soldatfärdighet. Därtill finns ett flertal som numera har rent medicinska hinder från att uppfylla detsamma. Dessa personer har nu platser i IO11. Några kan säkert, med rätt och lång träning, åter uppnå rätt status för insats men flertalet kommer inte att kunna göra det inom överskådlig framtid. Vad ska vi göra med detta köttberg? Kommer de som inte uppfyller kraven för respektive befattning att sägas upp? Klarar man inte de fysiska kraven så torde ju arbetsbrist föreligga.
Två tredjedelar av Försvarsmaktens officersbefattningar skall bli specialistofficersbefattningar. I arméns bataljoner är det i många fall en ännu högre andel befattningar som skall omstöpas. De som nu tittar i personallistorna för IO11 och ser att de sitter på en specialistofficersbefattning inser att de sannolikt kommer att vara föremål för omgalonering inom en snar framtid. Desperationen sprider sig bland de som tidigare hade helt andra mål med sin karriär i FM. Dimman är tjock för den som försöker lista ut hur karriärvägarna ser ut. När en individ inte längre kan se sin framtidsplan tryter motivationen och den drivne och duglige väljer oftast ett annat arbete.
Det finns förvisso många som kan tänka sig att omgaloneras till specialistofficer och i det kan se en framtida yrkesstolthet. Specialisering är i många fall av godo. Omgalloneringen kommer dock att leda till ett nytt bekymmer. Försvarsmaktens redan förvirrande lönestruktur kommer bli ännu mer felaktig. Officerare som tidigare har varit pluton- och kompanichefer med uppemot 30 års erfarenhet men för vilka karriären stannat, är placerade som gruppchefer och ställföreträdande sådana i IO11. Alla skulle ju med. Dessa konkurrerar nu med nyexaminerade specialistofficerare om samma befattningar. Skillnaden är att den äldre officeren kommer att ha en avsevärt högre lön för samma arbete. En löneskillnad som inte är saklig överhuvudtaget. Sannolikt är den yngre specialistofficeren både lämpligare och dugligare i sitt arbete. Försvarsmakten måste gör något radikalt med nuvarande lönesystem. Detta innebär givetvis att vissa måste finna sig i sänkta eller frysta löner. Alla befattningar måste få lägsta- och högstalöner där man dessutom kan se en koppling mellan skicklighet i tjänst och inte som nu när man har en högre lön bara för att man är äldre. Med vår nya diskrimineringslag så är det dessutom bara en tidsfråga innan någon driver och vinner ett sådant ärende mot FM. Att vi har olika antal semesterdagar för olika åldersgrupper är för övrigt ett sådant ärende som numera sannolikt är olagligt.
* Omgalonering av officerare.
* Uppsägning/karriärväxling av personal som inte klarar insatskraven.
* Revidering av löner.
De nödvändiga förändringarna i vårt personalsystem är många, ovan beskrivna är bara några. Alla kommer de att möta massiv kritik eftersom de berör det stora flertalet av oss, frågorna väcker känslor, de påverkar vårt liv väsentligt. Förändringar är dock nödvändiga för att få ordning och på sikt även framtidstro. Försvarsmakten får inte stanna upp av rädsla för kritik utan istället se till att med väl underbyggda, tydligt motiverade och kommunicerade beslut framöver lyckas bättre än vad man gjorde med införandet av den internationella tjänstgöringsplikten.
/CS
fredag 3 december 2010
Slit och släng?
Den senaste tidens strul med personalhanteringen i Försvarsmakten får mig att fundera över vad som händer med den som inte av någon fysisk anledning kan åka utomlands, som inte har de rätta förutsättningarna.
Högkvarteret har satt upp vilka fysiska krav som gäller för att få åka utomlands på internationell insats och många är de som inte klarat att på anbefalld tid med stridsutrustning springa två kilometer. Det är också ett antal som diskvalificerats på grund av för högt BMI. De har ansetts för feta helt enkelt. Andra har sviter efter gamla hjärtfel och ytterligare andra har olika allergier, tex nötallergi, som omöjliggör utlandstjänst i konfliktområde.
De har fått stanna hemma och förbandet har då fått antingen vakansrekrytera eller åka med brist.
Det är självklart att soldater och officerare ska ha fysiska förutsättningar för att klara tjänsten men den självklarheten utesluter ett antal människor med nuvarande personalhantering. Hur hanterar FM det?
En del av dessa skavanker och brister uppkommer en bit i anställningen i Försvarsmakten. En skada eller annat som omöjliggör utlandstjänst kan i princip drabba vem som helst, när som helst. Vad gäller då för den med en tjänst i Insatsorganisationen som är diskvalificerad för tjänst?
Vad händer med den som mister ett ben i en attack i Afghanistan? Skapar man en tjänst i Produktionsorganisationen då eller blir det sparken?
Är det skillnad om man skadar sig under insats jämfört med om man skadar sig hemma?
Jag tror inte att man är helt på det klara med vad som kommer att gälla för tillsvidareanställda med hinder för internationell tjänst. Åtminstone är det inget som kommit ut.
Tidigare har jag tänkt att den goda arbetsgivaren Försvarsmakten och Staten tar hand om mig om det skulle behövas men nu är jag inte så säker längre. Personalen verkar vara en slit- och slängvara. Jag behöver goda exempel på personalhantering för att återfå förtroendet för Försvarsmakten:
Vad sägs om raka besked?
Vad sägs om bättre och fastställda avtal?
Vad sägs om bättre personlig utrustning?
Vad sägs om löparskor eftersom vi är ålagda konditionsträning men inte får utrustning för det?
Vad sägs om korrekta uppgifter i uttalanden från Högkvarteret?
Nu krävs konkreta handlingar från Försvarsmakten för att visa välvilja, att visa uppskattning för de anställda.
onsdag 1 december 2010
Sunda vätskor?
Hanteringen av Chefsingenjören som sagts upp för att han krävt samråd mellan Högkvarteret och Arbetstagarorganisationen föranleder mig att fundera över vilka arbetstagare Försvarsmakten vill ha. Vill man ha personal vid sunda vätskor?
Jag har tidigare problematiserat kring akademisering av officersyrket och det kritiska granskandet som är så självklart inom akademien. Försvarsmakten har varit väldigt skyndsamma med att få till en akademisk utbildning för att det ska motsvara de krav som ställs på officeren idag. En officer måste ha ett akademiskt mindset och förhållningssätt för att kunna klara av ett komplext yrke.
Grundläggande i det förhållningssättet är att kritiskt ifrågasätta egen kunskap, att söka nya infallsvinklar för att pröva teser, att inte nöja sig med vedertagna sanningar (om de inte är dokumenterad empiri). Grundläggande är kravet på saklighet och fakta till skillnad mot tyckande.
I mitt tidigare inlägg påtalar jag att detta förhållningssätt kan vålla vissa problem i Försvarsmakten där blind lydnad ibland är en förutsättning för överlevnad.
Lite raljant har jag uttryckt att den som är beredd att underkasta sig villkoren för en försvarsmaktsanställd inte möter de krav vi har på en statlig tjänsteman med akademisk grund och i ledande befattning då denne uppenbarligen inte har vett och omdöme att välja ett arbete med vettiga villkor. Detta har nu accentuerats med hanteringen av Chefsingenjören Björn. Arbetsgivaren Försvarsmakten fortsätter att se sin personal som förbrukningsmateriel med ringa värde. Vi blir mindre värda för varje år som går tycks det och snart får vi betala för att få vara FM-anställda.
Å ena sidan jobbar FM för att få officerare med stor mental spänst, å andra sidan klarar man inte av att hantera dessa smarta och välutbildade officerares självklara krav på sin ledning. Problemet (som jag tidigare förutsåg) avser man tydligen lösa med att ge folk sparken.
Vill FML verkligen ha smart personal eller vill man ha imbecilla och omdömeslösa arbetstagare?
Jag menar inte att akademi är lika med välutbildning och smarthet men det finns ett sammanhang.
Tidigare har jag varit inblandad i rekryteringen till officersyrket men det får vara slut med det nu. Jag tänker inte bidra till att lura in någon mer i denna soppa! Förlåt alla ni som klarade min granskning och fick anställning i Försvarsmakten.
Det är nu sista chansen för FML ur mitt perspektiv. Tar man krafttag mot misären och ordnar upp personalhanteringen, med början på Björn, så ska jag satsa på yrket ett tag till. Jag vill fortsätta men inte till vilket pris som helst och vi har redan passerat smärtgränsen. Städa upp i träsket och jag ställer upp!
Jag har tidigare problematiserat kring akademisering av officersyrket och det kritiska granskandet som är så självklart inom akademien. Försvarsmakten har varit väldigt skyndsamma med att få till en akademisk utbildning för att det ska motsvara de krav som ställs på officeren idag. En officer måste ha ett akademiskt mindset och förhållningssätt för att kunna klara av ett komplext yrke.
Grundläggande i det förhållningssättet är att kritiskt ifrågasätta egen kunskap, att söka nya infallsvinklar för att pröva teser, att inte nöja sig med vedertagna sanningar (om de inte är dokumenterad empiri). Grundläggande är kravet på saklighet och fakta till skillnad mot tyckande.
I mitt tidigare inlägg påtalar jag att detta förhållningssätt kan vålla vissa problem i Försvarsmakten där blind lydnad ibland är en förutsättning för överlevnad.
Lite raljant har jag uttryckt att den som är beredd att underkasta sig villkoren för en försvarsmaktsanställd inte möter de krav vi har på en statlig tjänsteman med akademisk grund och i ledande befattning då denne uppenbarligen inte har vett och omdöme att välja ett arbete med vettiga villkor. Detta har nu accentuerats med hanteringen av Chefsingenjören Björn. Arbetsgivaren Försvarsmakten fortsätter att se sin personal som förbrukningsmateriel med ringa värde. Vi blir mindre värda för varje år som går tycks det och snart får vi betala för att få vara FM-anställda.
Å ena sidan jobbar FM för att få officerare med stor mental spänst, å andra sidan klarar man inte av att hantera dessa smarta och välutbildade officerares självklara krav på sin ledning. Problemet (som jag tidigare förutsåg) avser man tydligen lösa med att ge folk sparken.
Vill FML verkligen ha smart personal eller vill man ha imbecilla och omdömeslösa arbetstagare?
Jag menar inte att akademi är lika med välutbildning och smarthet men det finns ett sammanhang.
Tidigare har jag varit inblandad i rekryteringen till officersyrket men det får vara slut med det nu. Jag tänker inte bidra till att lura in någon mer i denna soppa! Förlåt alla ni som klarade min granskning och fick anställning i Försvarsmakten.
Det är nu sista chansen för FML ur mitt perspektiv. Tar man krafttag mot misären och ordnar upp personalhanteringen, med början på Björn, så ska jag satsa på yrket ett tag till. Jag vill fortsätta men inte till vilket pris som helst och vi har redan passerat smärtgränsen. Städa upp i träsket och jag ställer upp!
Stridsväst på Facebook
Striden om att få nyttja bra utrustning fortsätter.
Jag har tidigare publicerat inlägg om Stridsvästar och innebörden för truppen:
Gästinlägg: Stridsväst och respekt
Stridsvästar och regelbrott
Nu har det skapats en Facebook-grupp, Släpp stridsvästens bärande fritt!
Syftet är att skapa opinion för en mer funktionell syn på utrustningshanteringen i Försvarsmakten.
Gå med om du vill att soldater, sjömän och officerare ska ges bättre förutsättningar.
Jag har tidigare publicerat inlägg om Stridsvästar och innebörden för truppen:
Gästinlägg: Stridsväst och respekt
Stridsvästar och regelbrott
Nu har det skapats en Facebook-grupp, Släpp stridsvästens bärande fritt!
Syftet är att skapa opinion för en mer funktionell syn på utrustningshanteringen i Försvarsmakten.
Gå med om du vill att soldater, sjömän och officerare ska ges bättre förutsättningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)