Jag har tidigare skrivit ett inlägg om anmälarkulturen i FM och exemplifierade det med ett ärende där en kollega åtalats för ett vådaskott. Här presenteras en uppföljning på det inlägget, från chefen för den åtalade.
/C
_________________________________________________________________________________
Straff eller säkerhet?
Som tidigare
uppmärksammats har en specialistofficer under mitt befäl åtalats av åklagare för ett vådaskott. Händelsen i sig inträffade inne i en lokal och även om det är flera faktorer som medfört att ett skott gick av är det även tack vare en god säkerhetsmedvetenhet, däribland att hålla vapnet i ofarlig riktning, som medförde att ingen kom till skada. Hanteringen inom den egna enheten skedde enligt rutin. Med ett mycket gott stöd av förbandets utbildningssäkerhetsofficer genomfördes en grundlig utredning där alla ingående delar berördes. Den efterföljande diskussionen genomfördes i god ton och identifierade tydligt vilka faktorer som bidragit, samt hur de ackumulerat lett fram till att ett vådaskott gick av. Men det ledde även till att ytterligare faktorer identifierades som förhoppningsvis bidrar till attt undvika andra vådahändelser i framtiden. Vilket är oerhört positivt.
Hanteringen utanför egen enhet påvisar dock ett farligt systemfel som väcker oro för ett farligt steg mot en anmälarkultur. Jag vill göra fullkomligt tydligt att jag inte på något sätt vill bortförklara att min underställde har brustit i säkerheten, eller förringa mitt odelade ansvar som chef att tillse att alla regler och förordningar som styr vår verksamhet efterlevs. Tvärtemot är det just på grund av viljan att kunna uppfylla detta ansvar och möjligen att handleda yngre kollegor som jag känner oro.
Vår verksamhet, från övning till skarp insats, innebär risker. Detta ställer krav på ett kontinuerligt och systematiskt säkerhetsarbete genom hela organisationen. En grundbult i detta arbete är att individen känner en trygghet att i lärande syfte rapportera vådahändelser och upplever den efterföljande hanteringen som stödjande. Jag, och förhoppningsvis varje chef, uppmuntrar underställda att rapportera samtliga vådahändelser och avvikelser, även om de ibland kan anses ringa eller obetydliga i det omedelbara sammanhanget.
I de fall där säkerheten brustit på grund av otillräckliga rutiner eller bestämmelser måste organisationen kunna dra lärdom av den samlade bild som summan av de samlade rapporternas pusselbitar målar upp. I de fall där säkerheten brustit på grund av att en individ inte följt gällande bestämmelser måste det vara möjligt att mana fram en förbättring hos medarbetaren genom chefssamtal, kavajhytt hos högre chef eller genom att driva ärendet vidare som disciplinärende. Om det i personalansvarsnämnden framkommer att ett ärende karaktäriseras av ett klart uppsåt eller en sådan grov oaktsamhet att den utgör ett brott har nämnden alternativet att överlämna ärendet till civil åklagare. Detta är självklart ovanligt då vådahändelser i sin natur är oavsiktliga och saknar uppsåt samt endast undantagsvis kännetecknas av så grov oaktsamhet att den kan anses som brottslig. Dessa rutiner har tillämpats länge och det är inte ovanligt att vådaskott av denna art, förutom att rätt lärdomar dras i organisationen, resulterar i en varning eller löneavdrag för individen.
Den primära målsättningen vid vådahändelse kan inte vara att enbart bestraffa, utan att genom en god hantering säkerställa att det inte kommer att hända igen.
Det som skiljer detta fall från andra vådahändelser är att militärpolisen vid förbandet på eget initiativ genomförde en parallell utredning och genom åklagare direkt åtalsanmälde individen till tingsätten. Detta medan den interna hanteringen fortfarande pågick. Vad som framkommit i dialogen mellan militärpolisen och åklagaren eller vilka bevekelsegrunder den senare hade för att väcka åtal vet jag ärligt talat inte. Vad som däremot är mer klart är vilka effekter det får.
Att militärpolisen med stöd av civil åklagare börjar utreda samtliga vådahändelser inom myndigheten kortsluter de rutiner som redan existerar. Förbandschefen eller personalansvarsnämnden kan självklart inte driva ett ärende som redan överlämnats till en civil domstol och fråntas därmed sin möjlighet att agera.
Men den allvarligaste konsekvensen kan ses i den övriga organisationen. Ärendets hantering uppfattas av flera som ett farligt steg mot en anmälarkultur. Om det leder till att medarbetare hellre mörkar och undanhåller information kan det få allvarliga konsekvenser. En anmälarkultur, verklig eller upplevd, är oerhört allvarligt då det inte bara omöjliggör det systematiska säkerhetsarbetet, utan framförallt minskar tilliten mellan chefer och underställda samt möjligheten att med ett gott ledarskap lära yngre kollegor hur de genomför realistiska övningar med god säkerhet.
Om medarbetare upplever en rädsla att deras agerande kommer att skärskådas av militärpolis, åklagare och tingsrätt, hur ska vi då kunna uppmuntra medarbetare att fortsätta rapportera vådahändelser?
