Gästinlägg: Godot kommer inte

-Parabellum

Jag har det senaste året upplevt en åtminstone liten kursändring från den kurs mot avgrunden som HMS FÖRSVARSMAKTEN haft under överskådlig tid. I samband med FB04 upplevde jag att stämningen blev mycket råare och hätskare i FM, långt från den laganda och vi-känsla jag tidigare upplevt. Det har ändå det senaste året känts som om öppenheten, mänskligheten och kompromissviljan åter fått ett litet fotfäste i det ledarskap som kommuniceras och bedrivs från HK.. förlåt - Koncernnivån. 
Efter den senaste veckans madrassdebatt angående logementssängarna på Livgardet är vi många som undrar var FM åter är på väg. 
Stf C Livgardet, Öv Martells sällsynt otaktiska givaktkommando riktat till C 72 komp Livgardet framför hela Svenska folkets seende ögon är exempel på ett ledarskap som mig veterligen i modern tid aldrig lärts ut på någon militär skola i det här landet. Praise in public, punish in private har alltid gällt på de platser jag har vistats och verkat.
Han är i gott sällskap i det okonventionella ledarskapets träsk av en Överbefälhavare och en Försvarsminister som fortfarande möter omvärlden och sina underställda med kompakt tystnad. 
En som också har uppmärksammat skiftet i FM är nedanstående gästinläggsförfattare - reservofficer i Amfibiekåren och Chef i den civila företagsvärlden. 

Nu gör vi på Cynismer plats för: 

En reservares betraktelser 

eller ”Godot kommer inte…”

Den 28.e augusti 1995 var jag livrädd, livrädd men förbannat stolt. Den natten, i en kal korridor, förbyttes en blond kalufs mot tre millimeter rakad skalle. Därefter stod vi uppradade i glåmigt ljus iklädda kronans pyjamas, stålgrå sådan, och sjöng nationalsången. Alla fyra verserna. 
Jag skulle bli soldat, och redan då visste jag att karriären skulle bli längre än så…
Det har gått en tid sedan dess. Då var man hungrig och odödlig. På vägen har man hunnit bli kapten, hunnit tjänstgöra i Amfibiekåren, Flottan och även Armén. Längs vägen har jag också haft förmånen att få ha ett antal mycket bra chefer. Den chef som gjorde mest intryck på mig var den kompanichef som under sin egen semester valde att hoppa ner i en kajak för att paddla en ”liten tur” med en pluton, för att sedan direkt tillbringa resterande överlevnadsövning som ”lasse i ledet” med övriga plutoner. Det, om något, lärde mig vikten av föregångsmannaskap. Min förhoppning, vilket jag kommer återkomma till, är att motsvarande minnen även finns hos FML.


De senaste åren har dock en märklig känsla sakta krupit på mig. Det började som man kanske skulle säga, som en skakning på nedre däck. Mina vänner som var yrkesofficerer började mumla. Något var ruttet i Danmark. Föregångsmannaskapet blev bara mindre och mindre ju närmare toppen man kom i min gamla firma. Samtidigt blev dessa hårt arbetande YO bittrare och bittrare…
Som reservofficer har jag dock alltid haft en lyx. Jag har kunnat ta mitt arbete och insats inom FM på fullaste allvar, men samtidigt mer eller mindre be samma firma att dra eftersom jag hade min civila karriär. En karriär utan IED och TICar men med samma lön som en Kapten på insats… Att be firman dra har dock sällan behövts eftersom åtminstone jag blivit lyssnad på.. Möjligheten har dock alltid funnits, och tyvärr kan det nu blivit dags. 


Fakta är som följer: 
Den gröna baskern, mässdräkten och ett större antal tjänstgöringstimmar väger i dagsläget mycket lätt. Den del av organisationen  som tidigare åtnjöt min fulla respekt har nu tappat den helt. Den del vi talar om är HKV/FML samt även i viss mån förbandsledingen på vissa platser. 
Efter lång civil utbildning både utomlands och hemma, efter ett antal år i civila företag av olika storlekar och i olika positioner samt efter ett långt och gediget umgänge med andra reservofficerare i samma situation och plats i yrkeslivet kan jag nu konstatera följande: Ni är, för att använda ett tydligt bildspråk, kokta. Ni har förlorat. Ni åtnjuter inte längre organisationens respekt. Inom firman är det uppenbarligen illa, sett till nuvarande debatt. På utsidan bland oss reservare är det än värre... Vi är inte längre några promoters. 


Ta därför emot denna feedback: 
   

• Godot kommer inte.. Vad ni i FML än väntar så kommer det inte hända.
• Agera inte likt en ilsk terrier.. Det gör er endast till åtlöje. Om ni gräver djupt inom er hoppas jag ni finner ett minne av en föregångsman ni mött. Agera som denne.
• Ni kan eventuellt finna tröst i två saker:

1. Den organisation ni idag arbetar inom, alt. desperat försöker leda, tycks förvånansvärt förlåtande. Hade ni, från Herr Martell upp till Herr Göransson, agerat på samma sätt ute i verkligheten i ett civilt företag med allt vad det innebär av krav, så hade ni för länge sedan fått kliva åt sidan. Var tacksam för de skyddande väggarna.
2. Chansen kanske fortfarande finns att ordna till detta. Då krävs det nog dock att ni förstår att ni en gång var soldater och slutar leka företagsledare. Ni behöver leda. Detta är nog den chans ni har. Sikta inte på en exit till näringslivet, vi vet alla hur illa just det går generellt.

Som jag skrev inledningsvis, Godot kommer inte. Vad ni än tror er vänta på så kommer det inte hända. Ni försöker leda en organisation där samtliga skrattar åt en nidfilm om er på youtube.
Känner ni er lyckade?
Postens förra personaldirektör Marie Hallander Larsson, årets HR-Chef 2009, sa en gång något i stil med att ”får ni chansen så välj inte jobb, välj chef..”
Läs de orden igen, och igen, och hoppas sedan innerligt för Försvarets framtid och er själva att hon inte har rätt…

/Realistofficer.