Nja, i den tidigare säkerhetspolitiken och totalförsvarstanken, så försvarade vi vårt långa land (framgångsrikt) med en stor del papperssoldater. Då var inte syftet med stridskrafterna att de skulle strida, utan att undvika att behöva strida genom att verka avhållande mot viljan att angripa vårt land och dra oss in i krig. Det viktiga var inte vår faktiska förmåga, utan att vi uppfattades tillräckligt farliga för att inte vilja angripa oss. Med dagens säkerhetspolitik, där förband i strid inte längre är ett tecken på misslyckande utan tvärtom ett måste för att kunna rekrytera, så blir det anorlunda. Då räcker det inte med papperssoldater. Å andra sidan, så är nu heller inte syftet att försvara vårt långa land, då försvaret inte är tänkt att skötas längs våra gränser utan utanför dem, tillsammans med andra. Förebyggande.
När man ideligen blandar äpplen och päron i försvarsdebatten, så blir det rörigt. Det är självklart så att om man värderar dagens försvar utifrån gårdagens säkerhetspolitik, så verkar det helt galet. Varför är då ingen upprörd över vår nya säkerhetspolitik? Det är ju den som bestämmer hur stridskrafterna behöver se ut. Idag har alliansfrihet byts mot att göra saker tillsammans med andra, dvs. allierade. Neutralitet har bytts till att inte stå overksam om någon hotar våra allierade. Syftet med stridskrafterna är inte att i första hand själva kunna försvara våra långa landgräns. Så säger dagens säkerhetspolitik, sedan den gamla övergavs av riksdagen för 20 år sedan. Dagens stridskrafter utformas mot en helt annan uppgift. Gnäll inte på försvarsmakten om säkerhetspolitiken är fel. Den beslutas av riksdag och regering.
När man ideligen blandar äpplen och päron i försvarsdebatten, så blir det rörigt. Det är självklart så att om man värderar dagens försvar utifrån gårdagens säkerhetspolitik, så verkar det helt galet. Varför är då ingen upprörd över vår nya säkerhetspolitik? Det är ju den som bestämmer hur stridskrafterna behöver se ut. Idag har alliansfrihet byts mot att göra saker tillsammans med andra, dvs. allierade. Neutralitet har bytts till att inte stå overksam om någon hotar våra allierade. Syftet med stridskrafterna är inte att i första hand själva kunna försvara våra långa landgräns. Så säger dagens säkerhetspolitik, sedan den gamla övergavs av riksdagen för 20 år sedan. Dagens stridskrafter utformas mot en helt annan uppgift. Gnäll inte på försvarsmakten om säkerhetspolitiken är fel. Den beslutas av riksdag och regering.
Reagerade också positivt när jag läste kommentaren på WW. Den sammanfattar mycket väl mina egna tankar.
SvaraRaderaJag upplever att det för närvarande blandas väldigt mycket mellan äpplen och päron. Måhända är det ett skifte på gång även inom säkerhetspolitiken men vi är inte där än och jag tvivlar på att det kommer några större förändringar i närtid.
Gustav Wasa sa...
SvaraRaderaSenaste omslaget till Försvarsmaktens personaltidning Försvarets Forum visar bakifrån en grupp soldater, som i nedförsbacke går igenom ett lätt igenkännbart vallmofält och har rubriken "På väg ut ur Afghanistan".
- Det kan mycket väl vara myndigheten som lyhört släpper en testbalong? Nu vet vi i så fall hur riksdagsbeslutet i november i år kommer att se ut.
Det lär inte vara en återgång till tidigare säkerhetspolitik och totalförsvar. De 100-tals miljarder och tiotals år en återtagning skulle kräva finns inte. Nedrustningen av "invasionsförsvaret" är i praktiken irreversibel.
SvaraRadera"Med dagens säkerhetspolitik, där förband i strid inte längre är ett tecken på misslyckande utan tvärtom ett måste för att kunna rekrytera, så blir det anorlunda."
SvaraRaderaAtt kunna rekrytera eller inte är inte säkerhetspolitik.
Det är personalförsörjning, som eventuellt är en liten underordnad kugge i säkerhetspolitiken. Att låta rekryteringsbehoven styra de säkerhetspolitiska besluten angående insats/inte insats vore verkligen att låta svansen vifta på hunden.
Du kanske missade sarkasmen?
SvaraRaderaEn längre kommentar på samma ämne finns här.
SvaraRaderaApropå den påstådda "förbättringen" att dagens förband nu används "på riktigt"...
Stridskrafter som inom ramen för en avhållande strategi, t.ex. invasionsförsvarets säkerhetspolitik, står i beredskap i syfte att avhålla en motståndare från våldshandlingar, sådana stridskrafter både används och gör skillnad så länge de lyckas undvika att bli insatta. Om de tvingas gå till insats och använda sina vapen, så har uppgiften misslyckats. Om insatta militära stridskrafter är ett mått på deras nytta eller inte, beror helt på målet med deras verksamhet och vilken uppgift de ges.
Det gamla invasionsförsvaret (utrikespolitik, säkerhetspolitik, försvarspolitik och försvarsresurserna bl.a. Försvarsmakten inom ramen för totalförsvaret), löste uppgiften att bevara fred i Sverige alldeles utmärkt under osedvanligt lång tid.
Samma sak gäller stridskrafterna som sätts in i en fredsfrämjande operation i syfte att avhålla två parter från stridshandlingar. Så länge de bara behöver träna och demonstrera sina förmågor är de framgångsrika. Fred och säkerhet i insatsområdet råder. Den dag de behöver ”användas” så har de misslyckats med sin viktigaste uppgift. För att lyckas behöver de vara trovärdiga, dvs de behöver dyra vapensystem och mycket träning som kostar. Värdet av investeringen mäts dock inte nödvändigtvis i huruvida de använder sin träning och sina vapen på riktigt i strid.
Krig och aggression har aldrig varit syftet med svenska stridskrafter. Dock fred och säkerhet. Att fred och säkerhet kräver god krigföringsförmåga och därmed stora investeringar som helst inte ska behöva användas är en paradox som uppenbart är alltför svår att förstå för nuvarande politiska ledning, inkl. den avgående försvarsministern.
Nu ser vi också vad det kostar att verka genom att vara insatt istället för att verka genom beredskap. Det som förr räckte till 100-tals bataljoner, räcker idag till åtta (8). Det kanske är en oundviklig utveckling då omvärldsutvecklingen gjort den gamla säkerhetspolitiken både irrelevant och omöjlig att finansiera, men är det bra?
Vår fred och säkerhet har aldrig varit så bräcklig som den är idag. Den bygger på en from förhoppning om en gynnsam och fredlig omvärldsutveckling, men vi har inte längre några trovärdiga garantier. Vi saknar hemförsäkring, vilket inte är något problem om inte vårt hus börjar brinna. Sannolikheten att vårt hus börjar brinna är mycket låg. Ändå väljer de flesta att betala för en försäkring. Kanske för att konsekvenserna av en brand ofta är katastrofala, dvs. risken är hög även om sannolikheten är låg. Sverige och Borg förstår dock inte vitsen att lägga pengar på något försvar när det är osannolikt att det blir krig. Absolut inte på ett försvar som inte används i strid. Bortkastat tydligen. Själv betalar jag gärna hemförsäkringen och jag värdesätter varje dag som går utan att jag behöver använda den.
Idag kanske hemförsäkringen är att fullt delta i NATO och ta del av dess bindande solidaritetsklausul.
SvaraRaderaEn återgång till tidigare säkerhetspolitik "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig" med de krav det ställer på ett totalförsvar i beredskap, är inte längre realistiskt. Allmänheten förstår nog inte omfattningen av den nedrustning som skett de senaste 20-30 åren. Tänk bara på de hundratals anläggningar nedsprängda i berget som lagts ner och förstörts, t.ex. KA-batterier och stridsledningscentraler, befästa artilleribatterier längs Kalix-linjen, med mera. Vissa utformade för att klara anfall med kärnvapen. Tänk på de 1000-tals ton med materiel som kasserats från beredskapsförråd. De 100-tals förråd och centralanläggningar som lagts ner, sålts eller förstörts. Alla krigsbaser, utbildningsplattformar, övningsområden och skjutfält som lagts ner. Totalförsvarsorganisationen med beredskapsplanering, övningsverksamhet, skyddsrum med mera som är skrotad. All kompetens som är avvecklad, pensionerad eller död utan att ha förts vidare. Därav följer att det lär ta 20-50 år och 100-tals miljarder att försöka återskapa ett sådant försvar om det ens var politiskt relevant i dagens omvärld, vilket det inte heller är.
Politiskt utgörs idag hemförsäkringen av rådande säkerhetspolitik och de stridskrafter som utformats för den. Vi försvarar oss inte avhållande eller reaktivt från vårt eget territorium mot enbart en militär hotbild. Vi försvarar oss proaktivt och förebyggande genom att bygga allianser och ömsesidiga beroenden, längs våra allierades yttre gränser (det gemensamma territoriet), mot en bredare hotbild med fler hot än militära mot våra gemensamma intressen. Det finns någon form av logik i dagens säkerhetspolitik och kopplingen till hur försvarsmakten ser ut idag. Den stora svagheten är dock intecknandet av mycket lösa, i princip obefintliga, försvarsgarantier från våra allierade. Vi är utlämnade till deras godtycke, vilket vi kallar "handlingsfrihet" istället för "risk". Ett ömsesidigt försvarsåtagande med våra allierade (EU/NATO) är i princip en oundviklig utveckling för en trovärdig säkerhetspolitik. Härvid kommer också krävas ekonomiska åtaganden och utfästelser som troligen inte medger att använda FM som budgetregulator i de offentliga finanserna.
Dialog med Kn Sven-Erik Lind, Hemvärnet (fiktiv):
SvaraRaderaLind: Men, det är ju helt fel. Försvaret ska försvara Sverige och det gör man i Sverige, inte i Långtbortistan. Vi ska lägga pengarna på försvarsförmåga här hemma.
Jag: Det svenska territorialförsvaret är skrotat. Vi är numera politiskt allierade inom EU och våra nationella intressen sammanfaller med gemensamma intressen inom EU. Vi har inte råd att stå själva. Anledningen att det svenska territorialförsvaret är skrotat och den tidigare säkerhetspolitiken övergiven, är bland annat att vi som samhälle inte har de finansiella musklerna att fortsätta stå oberoende och alliansfria. Det finns de som anser att man visst kan försvara svenska intressen och svensk säkerhet genom insatser utomlands.
Lind: Men, det är ju helt fel. Försvaret ska försvara Sverige och det gör man i Sverige, inte i Långtbortistan. Vi ska lägga pengarna på försvarsförmåga här hemma.
Jag: Vår säkerhetspolitik förutsätter att vi engagerar oss solidariskt med våra allierade. Den förutsätter att vi lägger pengarna på att genomföra nödvändiga insatser med våra allierade, där de behöver göras, dvs. inte alltid på svenskt territorium. Den gamla säkerhetspolitiken funkar inte när vi a) behöver agera som politiskt allierade inom EU då vi är ett för litet land för att stå själva i framtiden b) vi inte har råd att finansiera det totalförsvar i beredskap som behövs bakom en sådan politik. Kostnaderna stiger men vi blir inte fler skattebetalare, snarare tvärtom. Även om vi lägger alla våra pengar här hemma så klarar vi inte att upprätthålla en trovärdig säkerhetspolitik för vårt land. Vi måste räkna med att sköta vårt försvar tillsammans med andra. Då behöver vi visa att vi är lojala och ställer upp när det behövs.
Lind: Men, det är ju helt fel. Försvaret ska försvara Sverige och det gör man i Sverige, inte i Långtbortistan. Vi ska lägga pengarna på försvarsförmåga här hemma.
Jag: gnnghhgg...men en sådan försvarspolitik hänger inte ihop med Sveriges förutsättningar och situation i övrigt. Hur ser den nya säkerhetspolitik ut som motiverar en sådan försvarspolitik? Det kan ju inte vara den tidigare då i runda slängar >90% av det tidigare totalförsvaret är skrotat. Den territoriella försvarsförmågan ryms inom dagens säkerhetspolitik på samma sätt som de internationella samarbetsinsatserna. Vid behov av insatser på svenskt territorium, så genomförs de med samma stridskrafter, på samma sätt, tillsammans med andra. Visst, förmågan och lösningen kan ifrågasättas, men att återgå till tidigare självständiga totalförsvar är inte möjligt. Ett totalförsvar i beredskap för att verka avhållande mot angrepp på svenskt territorium är varken möjligt eller rimligt i framtiden. Ett militärt territorialförsvar som kan försvara hela vårt land "på riktigt" har vi ens aldrig haft tidigare och skulle kosta än mer än det totalförsvar vi inte hade råd med. Det fanns mer än en anledning bakom att den tanken övergavs. Den nya säkerhets- och försvarspolitiken måste istället göras möjlig och realistisk, vilket är ett pågående arbete.
Lind: Men, det är ju helt fel. Försvaret ska försvara Sverige och det gör man i Sverige, inte i Långtbortistan. Vi ska lägga pengarna på försvarsförmåga här hemma.
Jag: *suck*
Okänd debattör: öhh, vilket svammel alltså. Vi ska ju vara alliansfria och neutrala alltså. Inget NATO för oss. Då går vi ju i amrisarnas ledband i deras imperialistiska oljeprofit krigföring.
Jag: *dubbelsuck*
Tidningsreporter: ...är viktigt för vårt oberoende och vår neutralitet...
Politiker: ...viktigt för vår alliansfrihet...
Jag: *trippelsuck*
Jag drömmer om ett nordisk samarbete . Nog större chans att norrmännen, finnarna och danskarna skulle komma till vår hjälp vid skärpt läge pansar(inget som EU skulle göra).
SvaraRaderaLåt mej sväva lite ut lite ...
Nordisk allians samövningar över gränserna utnyttja varandras skjutfält t.ex. Då menar jag stämningar i storlek med kalla kriget jätte övningar(alla ska va med )
,satsning inom olika områden Norge och Danmark flyg Finland och Sverige luftvärn. Samövad mark,flotta och luft.
Ha en gemensam pool av infateri ( skytte och pansar ) gemensama inköp av materiel.
Lite barnsligt jag vet men ett stark nordiskt samarbete som verkligen syns utåt får nog en björn att bara käka blåbär.
Ja, vi kom ju verkligen till deras hjälp och lämnade vår komfortzon senast de stred för sitt nationella oberoende... Nationen Sverige ställde upp för sina nordiska grannar när det verkligen gällde! (OBS! Ironi) Idag pratar vi om att ställa upp, men rustar ner och låter tydligt våra grannar utgöra en militär buffertzon, dvs. de får stå för fiolerna för den militära beredskapen, så fokuserar vi som vanligt på våra egna behov och sparar kulor som kan läggas på vår egen välfärd och konsumption istället. Storebror Sverige är nog inte så populär eller viktig för våra grannar som vi inbillar oss. En gnutta ödmjukhet skulle de nog önska. Vi ställer gärna upp, bara det inte innebär några risker eller uppoffringar för oss själva.
SvaraRaderaMåste försvar dom som stred för Finlands sak under ww2. Även armén stod med vapen och flyg inte de bästa och inte öppet men i smyg.. SR P3 dokumentär tog upp de, finns som pod rekommendera den stark. De va folk i Norge oxå och normänn i Svergie (finns som pod)... Men som stat har Sverige inte driekt ställt rakryggat någonsin bara i smyg.. Men måste ju säga de att tysk tågen var en produkt av dåligt rustat försvar och tvivelaktig politik..
SvaraRaderaHistorien upprepar sig 1815 var Preussen och Ryssland på samma sida om hur Europa skulle delas upp medans England och österrike stod på andra sidan. vad menar jag med det här ? jo att Tyskland numer blir väldigt beroende av rysk naturgas mm för sin egen försörjning av el nu när de bestämt sig att kärnkraft inte är ett alternativ.
SvaraRaderaPonera att något händer med gasledningen som går förbi Gotland och Ryssarna inte vill ha andra där och hjälpa till. Ja då har vi en spänd situation minsann och om någon nu tror på allvar Tyskland i ett sådant läge inte skulle spela med Ryssland är bara dumt. Kris inom EU alliansen uppstår med många många scenarior vi kan leka med, troligast är att ingen gör någonting och då står vi där med lite sköna Visby kovar utan vapen och troligen ganska själva med i slutändan. Vem som är beroende av vem är vad vi ska titta på bla när en säkerhetspolitiskt analys skall göras. Norges olja räcker troligen 10-12 år till med sedan då? var ska de få mer ifrån ? Osv osv osv, det är om resurser det handlar om numer snarare än teknik för att förädla som det varit fram tills nu. Kanske sätter det sammarbetet med Saudi Arabien i ett annat ljus....
Om Finland och Sverige...
SvaraRaderahttps://i.minus.com/1339406597/cxy3j8N1Eriuek08FMT_fg/dbpfI1cS9CWWBf/2012-04-13_finlandpodklar.mp3
"Sverige har alltid varit beredda att strida till sista finne"
Se http://sofliggaren-revival.blogspot.se/2012/06/dont-fuck-with-him.html