Gästinlägg: ÖB:s mest korkade beslut!

Jag har nu fått förmånen att få ett gästinlägg inskickat för publicering. Eftersom del av inlägget rör flygetyg så förstår alla att det inte är jag som är upphovsman men det är helt i linje med vad jag tycker och med tidigare inlägg i debatten.

/Cynisk
---------------------------------------------------------------------------------
Överbefälhavarens mest korkade beslut


Historia

År 2001 stod man med ett svart hål i Försvarsmakten, jag kommer inte ihåg hur stort det beräknade ekonomiska underskottet skulle vara men det ledde till att man bara tilldelade typinflygare på JA37 Viggen och Swafrap AJS37 flygtid i Viggensystemet och man försökte hålla införandeplanen av JAS 39. Vi ställde alltså stora pilotskaror utan flygtid. Den våren tog man även beslut om att inte utbilda Löjtnanter till Kaptener, även Fackprogrammet ströks detta år för att spara pengar. Fackprogrammet, för nytillkomna tittare, var den lösning som skulle ge (främst) Löjtnanter möjligheten att utvecklas i sitt yrke. 2000-talets lösning på tvåbefälssystemet, generalisterna, cheferna gick det vanliga spåret med befordringar och specialisterna skulle få läsa yrkeskurser och annat som behövs för att utvecklas på djupet i sitt yrke. Personalansvariga kunde få hjälp att läsa in en personalvetarexamen, de med ekonomiskt ansvar få ekonomiska kurser, m.m.


Vid utgången av 2001 talade man lättat om att man var i balans och åter kunde se framtiden an, vi hade i flygvapnet gått igenom den uppslitande flygskolefrågan, vi hade ett rudimentärt bassystem, vi hade stridsflygdivisioner som på daglig basis kunde öva över hela Sveriges yta. JAS 39 systemet var på införande. Vi hade en känsla av att stå på botten och att det nu går åt ett håll. Vi talade om utvecklingsförband och planerade övningar. Flygvapenövning 2003 var en övning som lämnade känslan att ”Fanken vad kul – en riktig övning, en sådan var det länge sedan vi genomförde”.


Försvarsbeslut 2004, våren 2004 redovisade förbandscheferna att skillnaderna mellan försvarsmaktens budget och kostnaden för försvarsmaktens beordrade verksamhet var 3 miljarder åt fel håll. Den beordrade tre miljarders besparingen blev i själva verket en sex miljarders besparing.


-”Mitt mest korkade beslut”

Med dessa ord beskrev den dåvarande ÖB Håkan Syrén sina beslut att inte anställa den kull yrkesofficerare som utbildas mellan åren 2003 till 2005 och inte genomföra den utbildning av yrkesofficerare som skulle pågå mellan åren 2004 och 2006. ÖB ville ha handlingsfriheten att säga upp övertaliga officerare och samtidigt rekrytera nya. Vi kan säga att ÖB körde ett ”Chicken Race” mot regeringen och förlorade, inte bara sitt mål utan satte även försvarsmaktens framtid på spel. Jag kan inte tolka beslutet annat än att det var en prestigesak, aldrig tidigare har officerare flyttat ifrån sina förbandsorter när fredsförbandet avvecklats i den omfattning som ÖB var rädd för. Känslan efter Fb2004 kan beskrivas som defaitistisk, jag har inte upplevt en sådan sinnesomstörtning. Personalen verkar nu mer beskriva sitt arbete som ”Fallskärmshopp” man har just lärt sig att styra och man vet att det väntar en fast mark därnere men man befinner sig fortfarande i fall.


År 2008 såg vi ett svart hål igen, vi ställde vidareutbildningar som skulle möjliggjort att personal vidareutvecklas i sina yrkesroller. Vi ställde återigen stora (nåja, i förhållande till det nu anställda antalet) pilotskaror utan flygtid. Vi körde en repris av 2001, dock utan att ställa in nivåhöjande utbildning. Värnpliktiga skickades hem i förtid med hänvisning till den lägre ambitionen att föra större förband, att det gick ut över förband som ändå inte uppträder i större förband men behöver utbildningstiden struntade man högaktningsfullt i.


År 2009, försvarade den dåvarande tjänsteförrättande personalchefen Patrik Dahle beslutet, att de officerare som skulle gå nivåhöjande utbildning också ändrar sina anställningsavtal så att de också omfattas av obligatoriet att tjänstgöra i Försvarsmaktens utlandsstyrka, med orden ”att det annars är slöseri med försvarsmaktens resurser” . Ett obligatorium som omfattat yrkesofficerare anställda från och med 2004. Det ytterst suspekta var att man skickade ut påbudet i princip samtidigt som den personal som skulle påbörja utbildningen också gick hem på ledighet för att tömma övertids och övningsdygnsbanker. Vidare fanns det inte mycket stöd att hämta hos personalavdelningarna, frågor ställdes men besvarades inte om det nu fanns personal i tjänst. Resultatet var att många valde att avstå ifrån utbildningen.


Nutid

På en mängd yrkesområden lider vi nu brist på personal, Håkan Syréns farhåga att många officerare flyttade ifrån sina ursprungliga tjänstgöringsorter infriades inte. En stor mängd av de efterfrågade förmågorna som tillhörde ett avvecklingsförband flyttade inte till en ny tjänstgöringsort. Visserligen är YOP-kullen 2003-2005 tillfrågad om anställning men ett flertal kadetter ur den kullen sade ”Tack för intresset men nej tack”, Försvarsmakten har bränt sina chanser att visa att de är en bra arbetsgivare hos dessa kadetter. Vi upplever en nedgång i förmåga i en mängd olika förband. Allt ifrån tekniker med lång utbildning till de som skulle vara färdiga plutonchefer i dag med erfarenhet och omfattas av ett obligatorium om anställning i utlandsstyrkan.


I sommar skall vi anställa soldater och det blir Armén som tar första stöten. Hur ser det ut där då? Jo de plutonchefer man har nu omfattas inte av ett obligatorium att åka utomlands enligt Patrik Dahles anda. Alltså tänker man sig inte använda de plutonchefer som finns. De som skall bli plutonchefer är de som är ”Spelbara” för att beordras in i utlandsstyrkan, alltså det fåtal Löjtnanter som anställts efter 2004. Vi har också sedan något år antagit ”Specialistofficerare” som kommit hem till förbanden och skaffat sig erfarenheter som instruktörer och vissa har åkt utomlands, antingen i väntan på soldater på hemmaförbandet eller innan skolan. Framtidens plutonchefer kommer direkt ifrån skolan och har inte en grund som instruktör, jag är lite oroligt över den utvecklingen.


Jag ser framför mig hur oerfarna plutonchefer skall leda ”Nästan erfarna” instruktörer/Specialistofficerare och nyanställda soldater. Min magkänsla säger att det inte är riktigt bra, vi har ett stort antal officerare som har erfarenhet av utlandstjänst men som man nu initialt väljer att ställa åt sidan. Jag skulle vilja att man återtog arbetet med femårsplaner hos officerare där utlandstjänst planeras in precis som annan utbildning och tjänstgöring. Jag har själv aldrig talat femårsplan med chefen, visserligen kan jag förstå chefen i tider av omstrukturering och det ekonomiska ”Herrarnas fria åkning”. Men varför skulle inte förbanden kunna sätta sig och resonera med sina anställda i ett första steg och därefter förhandla avtal som skulle möjliggöra en uppslutning i utlandstjänst för åtminstone kommande tre åren med tanke på det nuvarande lagrummet om tvåårsgräns för tillfälligt anställda.


Det känns precis som om försvarsmaktsledningen, jag skulle till och med säga ÖB som den högste militäre chefen, kör ännu ett Chicken race med försvarsmaktens framtid på spel. Man försöker säga: ”Titta vad de regler ni gett oss leder till”, förmodligen förstår man att försvarsmakten själv äger möjligheten att lösa problemet men det kommer att kosta. Wiseman reder ut Försvarsmaktens ekonomi på inläggen: 2019 Ett nytt luftslott, Försvarsmaktens ekonomi förklarad - Effektförlust 2 och framför allt Karusellen startar om.


Vilket ekonomiskt utrymme finns det att skriva bra avtal om personalens tjänstgöring utomlands?


Flygvapenofficeren