torsdag 1 april 2010

Vad säger man?


Det är ibland svårt att kommunicera, i synnerhet när det gäller döden och barn. I bland är sanningen för jobbig och hemsk.




Vad svarar man när någon frågar om man dödat någon?

För den som inte skjutit mot någon så är svaret enkelt och rakt: "Nej, jag har inte behövt döda någon. Jag har inte ens skjutit mot någon."
Det är ju inga problem men vad gör man om man faktiskt skjutit mot/på någon?

Vad svarar jag när mina små barn frågar mig: "Pappa, har du dödat någon?"

Man ska inte ljuga för sina barn, det är de flesta helt överens om, så även jag. Jag har aldrig ljugit för mina barn och jag har aldrig behövt göra det ens. Men jag är väldigt osäker på hur jag skulle hantera sanningen om de skulle fråga mig ovanstående fråga och sanningen var "ja". Hur skulle de se på mig om de visste att jag dödat någon annan? Skulle jag vara samma pappa då? Skulle de genomskåda en lögn? Skulle det vara bättre för dem att leva i ovisshet? Skulle de avsky mig om de visste?


Det absolut svåraste med att vara FM-anställd är att kombinera det med att vara familjefar. Det är svårt nog schematekniskt men när man kopplar på den psykiska pressen det ibland innebär så är det horribelt utmanande. Det är inte lätt att växla från strid till sandlådelek.

Jag vet att jag inte dödat någon annan så än så länge så är mitt svar på frågan lätt. Jag hoppas att jag inte behöver ljuga någon gång men om... vad säger man?

2 kommentarer:

  1. Jag tror det bästa är att säga som det är, utan att krångla till det för mycket.

    Barn klarar av att hantera mer än man tror, så länge omständigheterna när de mottar informationen är någorlunda lugn, sansad och förtroendeingivande.

    Barn undrar en hel del om döden, skilsmässor, sex o snusk och annat svårt. Själv följer jag principen att svara så gott jag kan på svåra frågor, men utan att inveckla saker och ting för mycket.

    Det jag kan stå för i en diskussion för vuxna kan jag stå för även om jag talar med ett barn.

    Det jag skäms för och ber om ursäkt för när jag talar med vuxna berättar jag uppriktigt att jag skäms och ber om ursäkt för även när jag talar med ett barn.

    Barn är ju bara 'små människor'. De har rätt att man svarar på deras frågor efter bästa förmåga. Men de har också rätt till lite extra hänsyn. Man skall tala sanning - men man behöver inte berätta ALLT. Men det gäller ju å andra sidan vuxna också, även om de växt till sig så de klarar att höra lite fler detaljer.

    Ungarna har vid det här laget räknat ut att världen inte är som i Bamse ändå;-) och man bör hålla i minnet att fantasin som följer med ovetskap och ovisshet oftast är värre än den värsta sanning.

    Undanglidande svar gör bara att ungarna (och även vuxna) tror att det var ÄNNU värre än det kanske var.

    Tankeexperiment: Det bästa sättet att förstöra spänningen i en skräckfilm är att visa det monster man bara anat och hört - hur än hemskanes specialeffekter man använder.

    Mitt tips; Berätta. Ljug inte. Gör inte så stor grej av det.

    Men det är jag det. Och jag är inte proffs på något sätt.

    /Morgonsur

    http://morgonsur.wordpress.com

    SvaraRadera
  2. Vet inte ifall det är bra förslag jag ger men själv skulle jag vilja svara.

    *En dag när du är lite större ska jag berätta hur det var när jag var där*

    Risken finns ifall barnet är försigkommen att det kommer en följdfråga.

    Då kommer stora dilemmat.

    Men ingen av våra barn har frågat *P* någon gång om just det.

    Tack och lov än så länge. Inte jag heller, man väljer sina krig=frågor som blir funderingar.

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.