torsdag 16 februari 2012

Gästinlägg: En akademikers perspektiv



I debatten om akademisering och det nya skolsystemet har vågorna gått höga i bloggosfären och i fikarum och mässar de senaste åren.
Som lite äldre officer på förband är det sannerligen inte lätt att veta vad som är fram och vad som är bak och ut och in i alla nya turer kring officersutbildningar och officerskategorier.
Som kadett och ny officer är det lätt att känna sig som en ovälkommen del av en organisation fientligt inställd till alla nymodigheter och moderniteter.

Inläggsförfattaren "Kadett vid OP 09-12" har tidigare bidragit till Cynismer genom gästinlägget "En kadetts reflektioner".
Den här gången delar Kadetten med sig av sin syn på akademisering och utbildning av framförallt sjöofficerare, och det är som vanligt intressant och tacknämligt att få ta del av erfarenheter från personer med färsk erfarenhet av skolsystemet.
Jag vill understryka att även om jag personligen inte delar Kadettens syn på akademisering (jag återkommer säkert i kommentarsfältet) så är det viktigt för oss på Cynismer att alla synpunkter får komma till tals och att alla får chansen att höras.

Därför, Kadett vid OP 09-12, är nu scenen åter din!

/Parabellum

Uppdatering 120217: Skipper publicerar gästreplik på nedanstående inlägg.

--------------------------------------------------


En Akademikers Perspektiv

När den nu pågående omstöpningen av Försvarsmakten diskuteras kommer av
naturliga skäl ofta det nya personalförsörjningssystemet på tal. Framförallt det
nya akademiska officersprogrammet får utstå mycket kritik och blir på något vis
en symbol för hela förändringen. Senast i raden av debattinlägg kring ämnet är
ett gästinlägg på bloggen Skipper där signaturen P.K. beskriver ett antal
problem med den nya utbildningen av sjöofficerare. Ämnet väcker känslor, inte
minst bland oss som läser på den nya utbildningen och jag kan inte låta bli att
känna mig närmast ovälkommen.

Detta förstärks framförallt av att jag inte känner igen mig i den bild som målas
upp. För att ta några exempel ur nämnda gästinlägg så beskrivs utbildningen
helt i onödan leda till den nautiska behörigheten N1, när det i själva verket hade
räckt med N5. Vidare påstås att den taktiska utbildningen inte är applicerbar
förrän på befattningar i nivån OF4. Därtill menar skribenten att utbildningens
innehåll är mer styrd av FHS ambitioner än av Försvarsmaktens behov.

En del av dessa påståenden är direkta faktafel. Officersprogrammets nautiska
profil leder inte till behörigheten N1 utan till just den efterfrågade N5.
Skillnaden mot tidigare är emellertid att vi får de högre behörigheterna efter
sjötid – alltså utan ytterligare studier. På samma sätt är våra kurser i taktik
och strategi något som ger oss ökad förståelse från dag 1, men som också
innebär att vi inte behöver gå tillbaka till skolbänken för att kunna användas
i befattningar på nivåerna OF2 och OF3. Vi borde därmed kunna betraktas som
mer användbara än fänrikar från det gamla yrkesofficersprogrammet.

Oaktat eventuella missförstånd kvarstår emellertid kärnan i kritiken, nämligen
mot akademiseringen i sig. Argumentationen kretsar kring frågan om varför ett
huvudsakligen praktiskt yrke kräver en teoretisk utbildning och jämförelser
görs med det gamla systemet. Detta är ett återkommande resonemang i kritiken
mot den nya utbildningen; den borde vara kortare och mer praktisk. Vad man
då glömmer är att merparten av dagens kadetter läser på SOU, som är just kortare
och mer praktisk.

För mig som bäst känner det nya systemet känns diskussionen faktiskt helt
bakvänd. Jag kan inte förstå hur myndigheten klarat sig utan en akademisk
officersutbildning sedan införandet av NBO. Officersyrket är förvisso unikt på
flera sätt, men är det så mycket mer ett hantverk än säg tandläkaryrket? Är
det så mycket enklare att framföra ett örlogsfartyg än ett handelsfartyg? Är
myndighetsutövningen och chefsskapet mindre komplext än inom andra stora
myndigheter som agerar på den internationella arenan?

Vi tar det för självklart att sjökaptener, läkare, ingenjörer, ekonomer,
personalvetare, och allahanda tjänstemän har gedigna akademiska utbildningar.
Att axla rollen som officer, med ansvar för liv och uppgift att utgöra politiskt
maktinstrument, kräver rimligen en minst lika djup och omfattande akademisk
examen.

/Kadett vid OP 09-12

onsdag 15 februari 2012

Laglig diskriminering?

I Försvarsmaktens antagninsordning för Reservofficersutbildning (ROK 12-13) anges villkoren för antagning. Under rubriken Positiv särbehandling hittar man följande:

"I enlighet med Diskrimineringslagen (2008: 567) och FM Jämställdhetsplan (2009-2011) ska
urvalet göras enligt följande:

Om sökande från underrepresenterat kön, efter en helhetsbedömning av samtliga sökande, är behörig till utbildning och godkänd avseende krav enligt kravprofil till specifikt arbetsområde/inriktning ska denne/denna äga förtur före andra sökande från icke underrepresenterade kön."


Följdaktligen räcker det för kvinnliga sökanden att uppnå godkänt-gräns. Manliga sökanden värderas utifrån en sammanvägd bedömning och där antas de bästa. Det är alltså betydligt lättare att antas som kvinna än det är för män.
Tidigare har Försvarsmakten valt kvinnor före män där värderingsresultatet varit likvärdiga. Det är mer sunt än det man nu har satt upp.

SLU fick svidande kritik för sin antagning som inte var lika dålig utifrån ett diskrimineringsperspektiv som denna antagningsordning. Karlstads universitet har fällts i Tingsrätten att betala skadestånd till kvinnor som negativt särbehandlats i antagningen till sjuksköterskeutbildningen.

Karlstads universitet har vid antagningen till sjuksköterskeprogrammet behandlat kärandena sämre än universitetet har behandlat andra sökande i jämförbar situation (män). Missgynnandet har enbart med kärandenas könstillhörighet. Härigenom har kärandena blivit föremål för en otillåten diskriminering jämlikt 7 § likabehandlingslagen.


Jag hoppas att FM synas också. I fallet ovan fick de kärandena 75000 kr i skadestånd.
Det får vara slut med trixandet nu. Förbanden vill rekrytera sin personal och vill inte ha konstigheter från Stockholm. Decentralisera rekrytering och antagning och sätt upp regler som är värdiga 2010-talets Sverige.


/C