Expressen skriver idag att stödet för den svenska insatsen i Afghanistan har ökat. Knappt hälften (48%) är för insatsen. Mest intressant är ökningen hos Vänsterpartiets väljare som gått från 18 till 42%. Det är något för Ohly att fundera på.
Jag har under den senaste veckan fått många frågor om hur jag känner det inför Afghanistan. Detta med anledning av attentatet mot den svenska skytteplutonen där Johan Palmlöv och Gunnar Andersson samt deras tolk dog. Naturligtvis har jag tänkt och reflekterat. Jag ska inte sticka under stol med att det känts och fortfarande känns. Den största känslan är den av beslutsamhet.
Runt om i Försvarsmakten upplever jag samma sak: folk är mer beslutsamma än någonsin, beslutsamma och fokuserade. Det lovar gott inför framtiden för det kommer att behövas beslutsamhet och fokus. Utvecklingen lovar inte gott.
Jag hoppas verkligen att det inte är något övergående utan att Försvarsmakten nu äntligen har vaknat från sin Törnrosasömn som den fått efter allt för många år i lågkonfliktområden. Att FM har vaknat på riktigt och tar tag i de problem som finns i organisationen. Beslutsamheten som personalen uppvisar på vilja, måtte den nu bara omsättas i konkreta handlingar. Ett ökat stöd från statsmakterna vore på sin plats.
Det är inte utan att vardagen med personalorienteringar, PRIO-genomgångar, Palasso-knackande och excel-plitande kändes rätt meningslöst för ngra veckor sen.
SvaraRaderaHåller vi så sakteliga på att döda våra krigarsjälar där bakom våra skrivbord och skärmar? Håller vi på att slukas helt av det "militäradministrativa komplexet" samtidigt som kollegor dör och det finns mörka krafter som måste hållas stången?
Allt för ofta ser jag just släckta krigarsjälar som rör sig olycksaligt mellan mässar och konferensrum. Allt för ofta ser och hör jag effekterna av hur organisationen pressar in folk i den grå tjänstemannaprofilen och soldat- och officersyrkena reducerats till rena förvaltare av statlig egendom.
Jag är väldigt på det klara med varför jag fortfarande tar på mig uniformen på mornarna och jag försöker påminna mig själv om så ofta jag kan.
Gör det ni allihopa också.
För min och din, Johans och Gunnars skull.