Så kan jag sätta ett kryss i den rutan också. Den för den femte internationella insatsen. Det var en annan barack men samma jobb, ny insats men samma issues. Det börjar bli slentrian. Att åka iväg på uppdrag känns faktiskt inte lika upphetsande längre. För varje gång jag åker minskar motivationen en aning.
Häromkvällen diskuterades det krigsfilmer. Det visade sig att jag inte har koll längre. Jag kände inte igen de filmtitlar som kollegorna dryftade. Faktum är att jag kollar väldigt lite på TV och film överhuvudtaget men framförallt så tittar jag inte på krig och elände på TV. Det har jag fått nog av.
Jag har för personliga erfarenheter av de hemskheter som visas på TV. Det gör ont i mig när jag ser flyktingar i nöd och jag minns hur det var på Tuzla Airbase efter Srebrenica 1995. Svält och infekterade barnsår har jag sett i Afrika och bilder från Mellanöstern framkallar minnen av artilleribeskjutning och lukten av bränder och sopor från mina resor där.
Det som folk i gemen, och jag själv för länge sen, finner nöje och spänning i, framkallar illamående och missmod hos mig. Jag byter kanal när det visas på TV och ser sällan sånt på bio. Jag känner mig lite vek och konstig. Undrar hur länge det sitter i?
Det är ett ganska billigt pris att betala i och för sig. Jag har varit med om värre och jag kan välja bort filmerna bara jag kan sova på nätterna och i övrigt fungera. Sömnen har det förvisso varit si och så med och familjen har tagit stryk. Lyckligtvis finns det förståelse för sånt på mitt förband. Det är flera kollegor som farit illa under de senaste åren på grund av hög arbetsbelastning och hög insatsfrekvens. Jag har sagt det förr och och kommer att säga det igen: Vi har för låg numerär för att orka med våra internationella åtaganden. Storbritannien har kommit fram till att en insatsfrekvens på 1:9 behövs för att truppen ska orka med. Vi strävar efter 1:4-1:5!
Flera av mina bekanta har gjort fler insatser än jag gjort så jag försöker inte framhäva mig i det avseendet. Jag börjar ändå bli mätt. Det är inte lika givande längre. Villkoren är inte tillräckligt bra jämfört med vad man kan tjäna hemma och med tanke på vad man utsätts för. Det värsta är ändå att vara borta från familjen, att behöva välja bort dem. Jag ångrar ingen mission men kan konstatera att min motivation kräver mer och mer.
Jag har klarat mig ur några TIC:ar men har inte vad jag vet behövt tulla allt för mycket på tur-kontot men funderar ibland på hur jag ligger till hos fru Fortuna. Hur länge ska det hålla?
Sammanräkningen av värdena; Krav, Ekonomi/villkor, Stimulans, Hot och Familj gör att jag har ganska höga krav på en ny insats, åtminstone på kort sikt. Jag har tackat nej till befattningar i utlandet (och ändå har jag kvar jobbet) och kommer inte åka på någon längre insats de närmaste åren. Återhämtning sker, dock utan krigsfilmer. Jag är krigstrött.
/Cynisk
Väl talat! Vi är många som sitter i den sitsen...varit ute fyra ggr men känner inte något "cred" (eller vad man ska kalla det för). Ärligen kan jag säga att det räcker med fyra svängar. BA, KS och två FS räcker för mig...men i o m att jag sagt ja så kan jag inte räkna hem det jag gjort. Tro mig, jag har försökt beskriva mina upplevelser för andra både inom och utom firman men förståelsen känns påklistrad. det enda som nu räknas är: Bara bita ihop och åka igen...eller? Vilka alternativ finns det?
SvaraRaderaJag räknar mig till din skara...jag är krigstrött. Om det då innebär att jag inte har nån framtid i FM, må så vara...det räcker nu...jag hittar nåt annat att göra. Jag är inte orolig, trots att jag bor i en landsdel där jobben inte väller fram.
Får man fråga vad, om något, som skulle kunna lindra krigströttheten? Mer lön, mer ledigt, bättre resurser i insatsområdet, befordran?
SvaraRaderaBra skrivet och välkommen hem!
SvaraRadera@Lew
Detta är givetvis bara min uppfattning.
Jag upplever en bristande personalplanering medan jag är iväg på insats. Vid alla tillfällen har det varit högst oklart vad jag ska göra när jag kommer hem. Ordinarie chef måste ta ett större personalansvar även när man är iväg.
Den andra bristen är stöd till familjen för att göra deras tillvaro enklare. Vid mitt förband har chefen på eget initiativ löst en del av det efterfrågade behovet men FM i stort saknar tydliga riktlinjer. Vid min nästa insats kommer vi sannolikt anställa en barnflicka för att öka chansen att familjen är intakt när jag kommer hem. Det uteblivna stödet till familjen skulle kunna kompenseras ekonomiskt.
Slutligen är den ekonomiska ersättningen ett problem. Eftersom min fru får gå ner i arbetstid och att omkostnaderna ökar när jag är borta så finns det inget eller ringa ekonomiskt incitament för att genomföra insats. Som singel och bostadslös är ersättningen okej men inte när man har familj.
Det kvarvarande incitamentet för att genomföra en insats är att det leder till utveckling i min yrkesroll på ett sätt som inte är möjligt vid hemförbandet. Ju fler insatser man har genomfört desto mindre blir dock den utvecklingen och därför krävs andra ersättningar för att motivera mig att fortsätta åka.
Lindring för krigströttheten är återhämtning, utan att jag för den skull blir satt på undantag och tappar i RALS, mm. Incitament för att klämma ut fler insatser ur mig är:
SvaraRadera-Flexibel insatslängd;
-Ingen lång missionsträning med tokmycket kvällstjänster;
-Hög lön generellt så att det blir värt besväret;
-Bättre personlig utrustning;
-Intressanta arbetsuppgifter;