måndag 7 mars 2011

Gästinlägg: Dödskjutningen och erfarenheter

Belysandet av dödskjutningen ifjol har fått många att reagera. De flesta på mitt jobb tycker att TV4:s jakt på syndare är osund. Däremot vill man att händelsen ska diskuteras så att den dyrköpta erfarenheten kan tas tillvara på. Det finns lärdomar att dra och detta gästinlägg handlar om just det.

Gästskribenten är närkampsinstruktör och vapenofficer i Armén och har lång erfarenhet av beredskapsförband och internationella insatser samt att utbilda soldater och olika förband ur FM för internationell tjänst.

/Cynisk



Dödskjutningen och erfarenheter-
föder motgångar framgång?


Händelserna den 7 februari 2010 har på nytt rivit upp sår hos de anhöriga och inom FM. Att försöka skuldbelägga någon förutom den Afghanske gärningsmannen är enligt mig både meningslöst och osmakligt. OM Svenska kulor har träffat Johan, Gunnar eller Shabab, och de inte var rikoschetter utan direktriktade, så var det med säkerhet oavsiktligt och utan någon form av uppsåt.

Vad gäller utbildningsståndpunkt hos det aktuella förbandet och den taktik som användes av BQ vid FS18 den ödesdigra dagen vill jag inte uttala mig, eftersom jag saknar insikt i detaljerna. Däremot tycker jag att det finns en del läxor att lära och erfarenheter att dra, både generellt vad gäller utbildningen av förbanden till Afghanistan och även i resten av FM.


Mental Beredskap
Låt mig först slå fast att krig (eller det mer politiskt korrekta uttrycket ”insatser”) är farligt.
Det skall inte vara en nyhet för någon att det är så, men det är viktigt för alla att förstå att om man åker till Afghanistan så utsätter man sig för risker. Det viktigaste skyddet man har på sin sida är varken pansar, vapen eller utbildning, utan MENTAL BEREDSKAP.

En soldat med mental beredskap har en sund nyfikenhet och misstänksamhet mot allting, och kan växla upp och ner i skalan över tiden. Inne på campen kan han slappna av lite mer (dock aldrig helt), och ute i insatsområdet är han mer misstänksam och vaken.

Jeff Cooper, en känd personlighet inom personsäkerhets- och skyttekretsar, skapade ett färgkodsystem som kan vara användbart för att förstå hur man kan använda sin mentala beredskap på ett bra sätt:
http://en.wikipedia.org/wiki/Jeff_Cooper#Combat_Mindset_-_The_Cooper_Color_Code

Att gå ner i condition white (helt avslappnad, inget kan hända mig!) är livsfarligt om man befinner sig i ett insatsområde, oavsett vem man är eller var man är. Minns att bara ett par kilometer från den svenska campen på den Afghanska arméns Camp Shaheen, har allierade soldater mördats av förrädare i ANA-uniform när dom obeväpnade rörde sig inne på sin egen camp. Kan det hända två mil bort så kan det hända även på vår camp.
Scouternas valspråk Var Redo-Alltid Redo är faktiskt väldigt lämpligt att ha som riktlinje.

Trots detta så vill många att det skall vara förbjudet att vara beväpnad inne på egen camp. Det känns kanske skönt att blunda och stoppa huvudet i sanden?
Trots att man som högre officer alltid skall föregå med gott exempel så kan man ofta se besöksresenärer från olika funktioner inom FM, även Överstar och liknande ur HKV som inte förstår detta utan vill åka på besöksresor ut i farliga områden helt obeväpnade, otränade och oförmögna att bidra till sin egen och förbandets överlevnad om något skulle hända. Det goda föredömets makt är stor, likaså det dåliga föredömets.

Mental förberedelse är grunden alla måste ha, därefter kommer korrekt stridsteknik som man lär sig genom bra utbildning.


Stridsteknik
Stridsteknikutvecklingen går åt rätt håll, och jag vet att de som ansvarar för den tar del av de erfarenheter som görs i skarp tjänst. Soldater intervjuas och erfarenhetsrapporter läses. Dock når ofta inte erfarenhetsrapporterna ut till själva förbanden som skall utbildas och åka på insats. Det duger inte att erfarenheterna bara stannar hos reglementsenheterna och i HKV utan de måste ut på förbanden och läsas av de som står på tur att åka.

Förutsättningarna för en bra utbildning av utlandsstyrkan är generellt INTE tillräckliga vad gäller strid, framförallt på nära håll.
Förbanden rycker in vid internationella utbildningsenheten på Livgardet i Kungsängen och genomför där en ca fyra månader lång utbildning innan dom roterar ner till insatsområdet.
Så långt är allt gott och väl, och utbildningstid och genomförande i stort har sett likadan ut i stort under insatserna i Kosovo, Liberia och Bosnien.
Skillnaden mellan utbildningen till Bosnienstyrkan och dagens Afghanistanstyrka är dock många, bland annat dessa:

-När soldaterna i Bosnienstyrkan rekryterades så rekryterades dom ur en mycket stor pool med värnpliktiga som kom från det stora värnpliktsförsvaret. Det gjorde att man kunde handplocka precis vilka man ville ha med sig. Dagens soldater i Afghanistan kommer från en avsevärt mindre pool kopplat till förbandsnedläggningar. På vissa befattningar är det så svårt att hitta folk att man får strunta helt i förkunskapskrav eller erfarenhet. Jag vet att exempelvis vissa besättningsmän till pansarterrängbil 203(ett svårt område att rekrytera) tas ut med så låga betyg som JA-5-5 och ingen tidigare utlandserfarenhet. Det är ett problem säkerhetsmässigt och det ställer mycket högre krav på utbildningen innan insats.

-Mekskytteförbanden i Bosnien leddes av officerare som kände sig hemma i strukturen och var vana vid just PBV302-förband. Det finns mig veterligen inget förband i Sverige som ser ut som förbandet i Afghanistan både vad gäller utrustning och fordon. Dessutom ändras organisationen från mission till mission, så varje nytt förband som skall ut får lära sig allt från början. Det ställer mycket höga krav på utbildningen innan insats.

-Soldaterna i Bosnien hade inte alls samma mängd personliga utrustning tilldelad som dagens soldat i Afghanistan. Soldaten i Bosnien hade standardupplägget av personlig utrustning som fanns att hitta i SoldR Mtrl P 92, plus lite extra FN-anpassad mtrl såsom blå halsdukar, blå hjälm och ett blått kroppsskydd. Han kände igen den mesta av utrustningen från sin värnplikt och var hemmastadd med den.
Dagens soldat i Afghanistan har oerhörda mängder högteknologisk personlig utrustning, bland annat interngruppradiosystem, laserpek, vapenlampa, rödpunktssikte, bildförstärkare och pistol.
I många fall har han aldrig sett materielen innan han rycker in på utbildningen. Detta ställer stora krav på utbildningen innan insats.

Alla dessa faktorer tillsammans gör att man måste börja utbildningen till Afghanistan på en väldigt låg och grundläggande nivå för att alla skall kunna lära sig allt nytt, därav når man inte särskilt långt inom många områden. Undantagen är när det är stående förband som har åkt, då har utbildningens längd varit tillräcklig eftersom de redan har kunnat sin materiel och haft ett stort mått av samträning.


Man har från vissa håll kritiskt undrat varför officerarna inte hade livvaktsskydd med sig. Under utbildningen läggs det dock (mindre enheter undantagna) väldigt lite tid på strid på nära håll, den typen av strid som Johan och Gunnar hamnade i. På skyttekompanierna övar man inte ens en minut på närkampssystemet, och jag har själv aldrig sett att man övar något som kan liknas vid livvaktsskydd inom vanliga skyttegrupper och plutoner, trots att det är en viktig förmåga att ha. Om det har skett sådan träning och taktikanpassning så har det nog varit enskilda officerares initiativ, inte nåt som har stått i några målsättningar eller utbildningsinriktningar.

Man övar stridsteknik mest på längre håll, men skyttet på närmre håll och sällan övar man med att fienden finns inom omedelbar närhet eller till och med I egen gruppering. Den striden ställer oerhört stora krav på soldaten. Han skall kunna tempoväxla blixtsnabbt och lika snabbt välja lämpligt vapen eller välja att INTE använda vapen pga risk för tredje man. Han skall kunna måldiskriminera och ta hänsyn till säkerhetsregler om förbiskjutning och risker för studs vid genomskjutning. Detta övas inte, utan man står istället på skjutbanan och övar snabbskytte på nära håll.


Boyd´s OODA-loop eller UBBA-cykeln som den heter på Svenska beskriver hur beslutsfattande går till och omsätts till handling. Upptäck, Bedöm, Besluta, Agera. Cykeln upprepar sig hela tiden, och den som kan gå fortast igenom cykeln från att upptäcka en ny inflytelse, bedöma den, besluta om rätt åtgärd och sen framgångsrikt genomföra denna åtgärd vinner över en motståndare som är långsammare i sin UBBA-cykel.
Tyvärr övar vi ofta bara Agera-delen och glömmer bort de första tre. Vi står och nöter att skjuta snabbt på ett mål, men vi övar inte soldaten i att upptäcka och klassificera ett hot och sen besluta om rätt åtgärd i paletten.
Vi övar exempelvis magasinsbyten ståendes sju meter från målet. Det är ju bra att vi kan byta magasin snabbt, men det viktigaste är kanske att läsa sig NÄR det är rätt åtgärd att byta magasin än att bara kunna göra det snabbt? Sju meter från målet är magasinsbyte ofta fel åtgärd rent stridstekniskt eftersom det tar för lång tid (även om jag är snabb), utan rätt åtgärd blir oftare att direkt anfalla och övergå till närkamp, eller att skrika på hjälp, ta sig från det farliga läget och låta stridsparskamraten lösa problemet istället.

Ett annat exempel är just striden på nära håll, här behärskar dagens soldater INTE reglerna om förbiskjutning och riskvinkel för studs. Jag har själv när jag har lett utbildning med hjälp av torrträning (övning utan ammunition) sett oroväckande många exempel på att soldater skjuter tre cm förbi kamratens huvud eller skjuter rakt mot egen personal.

Detta är fullständigt livsfarligt och måste åtgärdas.


Soldaten och stress
En soldat i panik är alltid livsfarlig, eftersom han agerar bara på instinkter helt utan att ta hänsyn till etik och moral. Dessutom slutar saker som fin- och komplex motorik att fungera under stark stress, och man kan uppleva saker som bilateral symmetri (att båda kroppshalvorna gör samma saker), konvulsiva grepp (omöjligt att släppa det man håller i, exempelvis avtryckaren) och att sinnesintryck förändras.
Dessa sanningar gäller oavsett om soldaten är en erfaren specialförbandsoperatör eller om han är en nyinryckt GMU-rekryt. När den stressinducerade pulsen går över 180bpm så slutar vi alla att fungera som vi ska.

Det som skiljer den välutbildade- och utrustade soldaten från den nyinryckte är att det välutbildade soldaten har ett fått ett stort mått av självförtroende genom att han vet att hans utbildning är bra och att hans materiel är främst i världen. Det självförtroendet gör att han kan utstå mer påfrestningar innan han kommer upp i höga stresspulsintervall. Dessutom gör hans träning att han kan prestera längre upp i pulsintervallet, han personliga gräns för vad som är möjligt trycks uppåt i skalan.
Han blir alltså stressad senare, och han hanterar stressen bättre när den väl inträffar.

Ett av de billigaste och effektivaste sätten är att uppnå detta är att ge soldaterna utbildning i närkampssystemet.
Det bygger den typ av agressivitet, självförtroende och förståelse för strid på nära håll som behövs, men det finns även många utbildningshjälpmedel att ta till för att göra utbildningen ännu bättre.
Ett av de billigaste och mest effektiva heter färgmarkeringsammunition.
http://www.simunition.com/cartridges/fx_training_en.php

Färgmarkeringsammunition är små färgade tvålprojektiler som skjuts i soldatens tjänstevapen efter en liten modifikation. Projektilen har en effektiv räckvidd på ca 30 meter beroende på vapen och piplängd, och ger förutom en synlig träffindikation en smärtimpuls vid träff. Denna smärtimpuls är ett oerhört kraftigt träningsverktyg, eftersom den ger soldaten en stressnivå som i vissa fall kan liknas vid den stress som kan upplevas i en skarp situation.

Alla demokratiska länder i världen använder detta eller liknande system för att utbilda polis och militär, och så även Sverige. Inom polisen är det ett system som har en självklar plats i utbildningen, och inom FM så använder specialförbanden systemet i utbildningen. Av någon anledning har resten av FM ännu inte fått tillgång till detta system.

Att kunna öva beslutsfattande under stresspåslag är väldigt värdefullt och effektivt, men det får som sagt inte soldaterna tillgång till eftersom någon av någon anledning vill hålla färgmarkeringssystemen borta från den stora massan i FM.

Vad vet jag, det kanske finns företag som tillverkar soldatburna simulatorsystem som fungerar med laser som inte är intresserade av den konkurrens som färgmarkeringssystemen utgör?
Om vi börjar använda de systemen i stor skala så kanske vi inte är intressera av att köpa simulatorer för miljonbelopp längre? Industrins påverkan är stor, även i ett land med så låg korruption som vårt.


Utvecklingen
Det är bra att utlandsstyrkan i dess nuvarande form snart är ett minne blott. Uppgifterna och utrustningen är alldeles för komplex för att det skall fungera bra att skicka internetrektyterade förband så som vi har gjort tills nu. Förbanden är inte tillräckligt samtränade och samövade och deras personliga färdighet på all denna tekniska materiel är för låg.
Även med stående förband, där vi vinner samordning och färdighet, måste vi börja utbilda och träna på bättre sätt. Vi måste öva ALLA delarna i UBBA-cirkeln, och vi måste bli bättre i strid på nära håll.
Stridstekniken på längre håll är bra, men vi måste bli bättre på att träffa med våra vapen på de avstånden. För att göra det så behöver vi träna mer skytte på de avstånden och vi behöver ett bättre riktmedel på våra automatkarbiner. Punkten i rödpunktssiktet är alldeles för stor och täcker för mycket av målet på ett par hundra meter. 3-gångers förstoringstillsatser till automatkarbinerna finns, men finns inte på trupp än. Varför vet jag inte.


Om nu såren har rivits upp igen, så tycker jag att det minsta vi som är kvar kan göra är att lära oss så mycket som möjligt av det som hänt och göra allt vi kan för att minimera risken att liknande händelser skall hända igen. Vi kan aldrig undvika sånt här helt och hållet, men vi kan förhoppningsvis se händelserna den 7 februari som en katalysator för ett välbehövligt förändringsarbete.

/Vapenofficer

21 kommentarer:

  1. Bra stänkt och skrivet, äntligen något konstruktivt och initierat. Och så ständigt dessa rödpunktssikten, på de flesta typer av finkalibriga vapen som författaren berör.
    Skytten.

    SvaraRadera
  2. Mycket bra inlägg.

    Vi är bra på att utbilda "standardklossen" till insatsen i Afghanistan, men vi är sämre på specialfunktionerna.

    Jag hade en hel del klagomål efter min ER-utbildning. Den var liksom alla andra specialisters endast två veckor lång. Dett trots att man inte kunde tala om för mig exakt hur min tjänst skulle se ut på plats nere i Afghanistan. Skulle jag sitta inlåst på ISAF Jonit Commands camp, eller skulle jag röra mig ute bland befolkningen?

    Vi fick ut mängder av utrustning, bl.a. deb nya kombinerade laserpekaren och lampan till AK5C. Inte ens instruktörerna på Livgardet var utbildade på dessa! Vad är syftet med att dela ut utrustning om man inte samtidigt kan ge utbildning på hur denna utrustning skall användas?

    Men det viktigaste är trots allt mental beredskap. Gå igenom dina "What if" innan du sätter dig i ett fordon för transport.

    Kan vi bara lära av våra misstag och diskutera dem öppet i stället för att låsa in dem i form av en hemlig utredning så är vi en bit på vägen att bli bättre.

    SvaraRadera
  3. Det var fanimej bland det bästa jag läst på någon blogg på länge.

    Jag log när jag läste om dina besökare från HKV. Jodå, jag har oxå varit föreståndare för ett virtuellt sight-seeing-bolag som föreföll vara rekryterat enbart för att köra HKV-personal till mattbutikerna runt blå moskén.

    Well done!

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera
  4. @Anonym 20.27: Helt rätt. Jag är gammal tävlingsskytt och vill jag ha precision så funkar det bättre med de gamla järnsiktena. Mina ögon har svårt att fokusera redpoint-punkten. En diopter med en svag forstoring vore inte helt fel...

    SvaraRadera
  5. Tvärtom tycker jag att vi är duktiga på att utbilda specialkompetenser och -förmågor men är sämre på det till synes enkla. Ofta har vi allt för låg nivå på stabsfunktioner och andra standarddelar som inte borde vara några som helst problem att utbilda.
    MSS utbildningrapport från FS18 styrker mitt tyckande i det avseendet.

    SvaraRadera
  6. @ CI
    Aimpoint och solglasögon är också en speciell upplevelse. Både vad det gäller målidentifiering och eventuell träffbild.

    @ Sinuhe
    Att konka omkring på glada krigsturister med pistol på magen är en icke föraktlig del av verksamheten för dina och mina skattepengar.

    Teaterdirektörn.

    SvaraRadera
  7. VARFÖR finns inte Fx ute på förbanden än??
    De nya SIB-anläggningarna som byggdes på I19, P4 och P7 är ju gjorda för att man skall använda Fx i dom och det var sagt att dom skulle komma ut när anläggningarna byggdes?

    VAR ÄR DOM???????

    SvaraRadera
  8. Nästa gång någon frågar varför jag läser bloggar ska jag peka dem hit.

    Bravo!

    SvaraRadera
  9. Här är svaret på alla era FX-frågor:
    http://fmv.se/upload/Bilder%20och%20dokument/Upphandling/peseg/56%20and%209%20mm%20colour%20marking%20training%20system/Enquiry%20361186%20-%20AI820760.pdf

    Leverans första kvartalet 2012..

    /H

    SvaraRadera
  10. Fantastiskt när någon orkar skriva seriöst.
    Synd att alla beslutsfattande redan vet om detta men hoppas att någon annan ska fatta dom jobbiga besluten att ändra sakerna. Vi som utbildar/genomför insatser har påpekat dessa faktorer om och om igen(till och med underkännt enheter) men likförbannat roterar dom med chefernas goda minne pågrund av kostnad/ork saknas att göra om göra rätt.
    Markstrids officer

    SvaraRadera
  11. @ Vapenofficer

    Mycket av det du beskriver finns också med i den rapport som den tillfälligt sammansatta kommisionen lämnade efter händelsen vid "Sandslottet".

    -Sinalister hade svaga kunskaper i engelska.
    -Viss grundutbildning hade inte hunnits med under insatsutbildningen.
    -Det fanns personal som saknade utbildning till de befattningar de var uttagna till.
    -Enskilda individer vid förbandet brast i normala svenska och internationella uppförandekoder.
    -Individer uppvisade ett ovårdat yttre, exempelvis långt hår och ovårdat skägg.

    En slutsats man drar av ovanstående är att "det kan inte uteslutas att ett förbands effektivitet och förmåga samt säkerhet i verksamhet hänger samman med ovanstående."

    @ Markstrids officer

    Ja, hur många saker har inte påpekats hur många gånger som helst utan att man kan se något resultat. Kanske dags att kräva en förklaring på vem/vad som fattar besluten att ingenting skall rättas till och varför?

    Teaterdirektören.

    SvaraRadera
  12. Intressant läsning!
    Delen med självförtroende är helt klart nyckeln till framgång och CQB trodde jag var standard inom FM...men så är det alltså inte.
    En annan självförtroende byggande del är intim närkamp t ex MCMAP inom USMC. Finns det ett sådant program inom FM och om så, är kraven ställda med 'krigets krav' eller är det bara ett annat sätt att "fysträna"?

    SvaraRadera
  13. Vapenofficer8 mars 2011 14:10

    @10:59

    Närkampssystemet är inte lika grapplingbetonat som jag uppfattar att MCMAP är, utan påminner mer om Krav Maga. Snabba avslu och själva soldatblocken innehåller inte så mycket rena fasthållningar, det gör däremot laga befogenhetsblocken.
    Det finns i närkampssystemet stora inslag av kamp som inte har så mycket med fysträning att göra utan mer med strid. Självklart tränas fysiken under tiden, men det är mer att se som en positiv spinoffeffekt och inget egensyfte.
    Närkampssystemet handlar om stridsutbildning, inte fysisk träning.

    SvaraRadera
  14. Men tyvärr hinns det inte med så mycket närkamp mellan PRIO, "Hör upp och hör sen", "Rättning bakom ratten", Prime for life och andra livsviktiga genomgångar.
    När man sedan i princip måste göra om GU under missionsutbildningen hinns det inte med så mycket närkamp alls.

    SvaraRadera
  15. @Teaterdirektören
    Du ska nog ta delar av kommisionens slutsatser med en nypa salt.
    Att någon soldat på CNL gick med händerna i byxfickorna och hade ovårdat skägg stämmer säkert.
    Vissa individer ur FMUK i sin tur uppvisade ett barnsligt och omoget beteende, kan det ha påverkat deras utredning? Jag tänker på utebliven honnnörsstyrka Marmal med efterspel...

    SvaraRadera
  16. @ Johan

    Jag vet vad du tänker på och det är delvis därför som jag inte vill ha dessa glada amatörer utan en riktig undersökningskommission.
    Jag tycker vi är skyldiga både de direkt/indirekt inblandade och de anhöriga detta.
    Jag menar då inte ett rotande i själva skuldfrågan, den är ett juridiskt problem som andra får röja i, utan händelsekedjan. Kalla det gärna en haverikommission.
    Ett system där det är direkt läsbart vad som gått fel och vad man bör göra för att rätta till det.
    Alla inblandade har något att vinna på detta.
    Att vi efter snart sextio år av insatser ännu inte kan överföra erfarenheter är väl inget annat än en skandal.
    Vi är delvis skickade till Afg för att hjälpa till att skapa öppenhet då måste vi tåla att bli utsatta för den när det gäller oss själva.

    Baserat på vad jag hört, sett och läst tar jag hela FMUKrapporten med hinkar av salt.
    Tappade trovärdighetspoäng kan räknas i miljoner, när man tittar på hanteringen av denna fråga. Tyvärr i det sämsta tänkbara skedet i FM;s historia. Här finns också erfarenheter man borde tagit till sig sedan tidigare skandaler.

    Suck, varför göra något enkelt och bra när man kan krångla till det dåliga sättet!

    Teaterdirektören.

    SvaraRadera
  17. Nu blir jag nyfiken på riktigt, vad pratar ni om?

    Vad var det som hände med FMUK, mm?

    SvaraRadera
  18. @Anonym 21:06

    Företrädare för FMUK uppträdde på ett oproffsigt sätt under tiden i Affe, enligt uppgift. Man bemötte FS18s personal på ett MYCKET otrevligt sätt och gjorde stora åthävor på skitsaker som inte hade med utredningen att göra, som exempelvis brukandet av förnamn. Du hittar spår av det i slutet av FMUK:s utredning.

    En viss generelas anseende dök ordentligt där och då.

    SvaraRadera
  19. "En viss generals anseende..." ska det givetvis vara.

    SvaraRadera
  20. Bra skrivet inlägg.

    Ser man på, att gamla sanningar gäller. "Övning ger färdighet". FM har uppenbarligen ett stort återtagande att göra avseende personlig färdighetsträning, inte minst för dess officerare. Det är en billig livförsäkring. Kanske dags att sluta låta oerfarna teoretiker experimnetera med organisationen kontinuerligt. PRT till exempel, är såvitt jag vet ett NATO-koncept och inte en förbandstyp.

    Old School

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.