Gästinlägg: Inspektören - Marin sotdöd

Häromdagen publicerade vi ett gästinlägg från Inspektören. Det var ett järvt inlägg som väckt upprördhet och ilska på sociala media och bloggar. Det är förståeligt då idén som presenterades var helt utanför den vanliga boxen, vilket säkert hade sitt syfte.
Här kommer Inspektörens uppföljning:

/C

__________________________________________________________________________

Marin sotdöd, upprustning eller något helt annat

Jag skall i detta inlägg fortsätta att utveckla mina tankar om den svenska Marinens kommande utmaningar och på detta sätt inbjuda till debatt i ämnet.

Påpekar att min utgångspunkt inte är dagens läge utan en möjlig situation bortom 2024.

Det finns enl. mig 3 st scenarion för den svenska Marinens vidare öden. Dessa är:

1. Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren. Jämfört med den omsättning som rådde på 1980 och 1990-talen är den nuvarande situationen mycket oroväckande med ett flertal stridsfartyg som sjösatts mellan 1981-97(ej Visby) och där man är i skriande behov av att påbörja omsättning. Amfibiekårens båtar modifieras till del men detta är inte tillräckligt. Robotarna 15 och 17 börjar få ett antal år på nacken och ingen omsättning i sikte. Utan att veta så mycket om indirekt eld så säger mina obsoleta kunskaper från värnplikten att understöd med något grövre än 81 mm granatkastare är att föredra vid amfibiestrid i skärgården. Sålunda ytterligare ett område som kräver resurser. Här är frågan när blir Marinen bara en dyr båtklubb med ringa stridsvärde? ÖB sade i Almedalen 2012 att det kan bli frågan om att ta bort försvarsgrenar och jag tror knappast att det var Armén han avsåg.

Ett ytterligare hot i detta scenario är de av politikerna omhuldade tidvis tjänstgörande samt personal ur frivilligorganisationer. Ingen skugga över dessa men i min värld så är sjöfolket på marinens stridsfartyg professionella individer som inte kan ersättas med ovan nämnda kategorier men i tider av anslag på fortsatt låg nivå kan idéerna om sådan bemanning av stridsfartygen komma upp vilket knappast gagnar fartygens effektivitet.

2. Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen. Detta känns som ren utopi ur en politisk synvinkel men är med tanke på ledtiderna för projektering, beställning, tillverkning, leverans och driftsättning en nödvändighet om vi skall ha en fungerande marin år 2025. Tyvärr kommer debaclet med varvet nere i Karlskrona kommer ju inte att skynda på nybyggnationen direkt även om jag håller med FMV i sitt agerande. Dessutom måste Marinens numerär i kölar räknat kraftfullt ökas. Som jag skrev i tidigare inlägg tror jag inte på Marinen som invasionsförsvar primärt utan med sjöfartsskydd som huvuduppgift. Denna uppgift tarvar betydligt fler kölar än invasionsförsvar. 

3. Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel. Här handlar det om ett mycket stort förändringsarbete för att skapa en ”Kustbevakning med extra allt” Fram till 1994 ingick Kustbevakningen i Marinens krigsorganisation (Minkrigsavdelningen) och vissa kustbevakningsfartyg var utrustade med militära sjökort, militär radio och kryptoutrustning, uv-robotar och skrovfasta sonarer samt att man övade tillsammans.

Den kraftfulla ryska upprustningen talar emot detta alternativ men då måste den mötas med alternativ två.

Självklart vore alternativ två det allra bästa men samtidigt det minst troliga.

Återkommer till frågan var går smärtgränsen då det är rent slöseri att ha kvar Marinen?

Vilken verkan vill statsmakten ha till sjöss både ur militär såväl som brottsbekämpande synvinkel? 

Skall en organisation eller stat som vill sätta press på Sverige verkligen ges möjligheten att skapa svårigheter för landets försörjning genom att relativt riskfritt kunna agera mot vår handelssjöfart eller skall vi skapa verktyg i form av effektiva sjö, flyg och landresurser för att kunna försvåra detta.

Mig ter sig en återgång till förhållandet mellan Marinen och Kustbevakningen som det var innan 1994 som det naturliga med då kräver det en rejäl upprustning av Marinen annars måste man hitta på något helt nytt när det gäller statens våldsutövande på havet bortom 2025.

Vi måste ta denna debatten nu och inte om 10 år när vi om inget görs nu står inför fullbordat faktum och våra sjöoperativa förmågor är det som nuvarande Kustbevakningen och det marina hemvärnet kan leverera.

Inspektören.

Gästinlägg: Avveckla marinen

Det här gästinlägget kan förhoppningsvis väcka lite tankar och idéer, spektakulärt som det är. Fritt tänkande är fräscht och mitt budskap är: Fundera på det som Inspektören skriver, ge honom en chans. Det finns saker som går att göra bättre än idag.

/C
_______________________________________________________________________________

Avveckla Marinen - en sjöfartsmässig vinst?

Att den Svenska Marinen befinner sig i ett minst sagt prekärt läge ur ekonomisk synvinkel är tämligen uppenbart för alla som följer Marinens verksamhet på hemsidor och bloggar.

Jag vill med denna artikel lyfta frågan om det finns något bättre sätt att hantera de ca 7 miljarder som är Marinens totala årsbudget.

Den svenska Marinen och då främst det som tidigare benämndes Flottan har som huvudsaklig uppgift att utöva väpnad strid till sjöss. I fred skall Marinen leverera sjöläget till Kustbevakningen som har ansvaret för att samordna den civila sjöläges informationen och fördela sjöläget till civila myndigheter för deras behov.

Sjöläget fås från Marinens två sjöbevakningscentraler(Göteborg och Muskö) och hanteras i Kustbevakningens två regionala ledningar(Göteborg och Stockholm)

Här kan man fråga sig vad som skiljer militär och civil sjölägesinformation?

Förmodligen inget eftersom kravet på den civila sjölägesinformationen styrs av krav genom Schengen-överenskommelsen och sätter sålunda de grundläggande kravet för all sjöövervakning av svenskt territorium.

Här kan jag skönja en samordningsvinst. Slå ihop dessa centraler under Kustbevakningen eftersom samordningsansvaret redan ligger på denna myndighet.

Att en betydande del av informationen till de militära centralerna levereras av kustbevakningsflyget gör en sådan samordning än mer aktuell.

Beträffande fartygsbeståndet är det betydligt bättre ställt i Kustbevakningen än i Marinen. Om jag räknat rätt så är med inneliggande beställningar modernaste stridsfartygen(Visby-klassen) år 2024 18-22 år gamla.

Är det då nog idé att satsa de enorma summor det krävs på att skapa i princip en helt ny flotta?

Nej anser jag då Marinen i sin helhet är ett begränsat verktyg för den som vill ha kontroll på sjöfarten kring landets kuster. Mitt förslag är att avveckla Marinen och lägga del av resurserna på Kustbevakningen istället. Vi behöver minska antalet myndigheter på sjön och detta anser jag vara det naturligast sättet och det är nu rätt tidpunkt.

Kustbevakningen utför idag bekämpning av kriminalitet till sjöss, gränskontroll och skulle även med tillförsel av små medel kunna hantera hävdandet av territoriet. Att lägga resurser på en utarmad marin som bara skall användas för militärt våld förutom hävdandet av territoriell integritet när detta behov är tämligen litet då våra omgivande farvatten i huvudsak innehas av nationer anslutna till NATO.

En kustbevakning med något utökade uppgifter som minröjning och aggressiv bordning torde kunna lösa ett avsevärt bredare spektrum av uppgifter till lägre kostnad än vad Marinen och Kustbevakningen kostar tillsammans idag.

De internationella insatserna som efterfrågas till sjöss är brottsbekämpning och uppbyggnad av lokal kustbevakning i likhet med EUROCAP NESTOR-programet

De insatser som Marinen gjort i Adenviken skulle lika gärna kunna gjorts med kustbevakningsfartyg samt att med ett bättre nyttjande av statens resurser hade Kustbevakningen kunnat anskaffa fler flygplan och på så vis kunnat göra ännu mer nytta i Indiska Oceanen och i Medelhavet.

  

Våra erfarenheter från världskrigen visar att vad som behövs är sjötrafikkontroll, hävdandet av territoriet och minröjning. Dessa uppgifter i neutralitet eller kris kan lika gärna utföras av en myndighet som i sitt dagliga arbete har att hantera tillträde till sjöterritoriet, sjöövervakning och bekämpandet av grov kriminalitet.

Till detta kan läggas skillnaden i attraktionskraft mellan Marinen och Kustbevakningen som arbetsgivare. 2011 sökte 717 personer till kustbevakningsaspirantutbildningens 28 platser.  25% av de antagna var kvinnor Dessa är resultat jag tror Marinen svårligen kan nå upp till och är en bra indikator på att Kustbevakningen långsiktigt kan försörjas med personal av mycket hög kvalitet.

/Inspektören