söndag 21 augusti 2011

Vädjan till ansvariga

Till höga vederbörande.

En gång i tiden, faktiskt inte så länge sen, var jag stolt över mitt yrke. Jag var stolt över att vara officer i den svenska Försvarsmakten. Det var en organisation som stod för gediget arbete, sunda värderingar, ledarskap, föregångsmannaskap och fina insatser världen runt.
Det kändes bra att bära uniform även utanför grindarna. Nu är nästan all stolthet borta.

Jag, liksom många andra, drar mig för att visa att jag tillhör Försvarsmakten. Organisationen har inget vidare rykte längre. Det har varit alldeles för många turer.

Folk frågar: "Är inte ni nedlagda? Några mutor på sistone, tveksamma konsulttjänster? Hur går det med SAP, hehe? Ni har väl inga soldater? Är det inte bäst att lägga ner hela skiten?" Jag ids knappt bemöta det längre.
Det har gått så långt att jag inte gärna bär minneskläder från missioner eller någonting som ens påminner om militärt utanför grindarna.

Jag vädjar nu till ansvariga: Återupprätta vår heder!
Med det menar jag inte att dåliga nyheter ska sopas under mattan eller döljas. Jag menar att vanvården av vår organisation måste sluta.
Sluta upp med att hitta på dumheter. Sluta upp med att trixa med siffrorna. Om ni märker att vi inte kan lösa uppgiften; men säg det då till Regeringen och Riksdagen: "Vi kan inte lösa uppgiften inom ram". Sanningen är bättre än skönmålningen.
Sluta upp med att gång på gång skämma ut oss!

21 kommentarer:

  1. Att känna stolthet var nog ett tag sedan, men att direkt skämmas, det gör jag inte. Inte ännu, får jag kanske tillägga.

    SvaraRadera
  2. Tack för de orden. /10 år i flygvapnet

    SvaraRadera
  3. Bra sagt, men sluta skämmas. Skit i vad andra tycker.
    Jag är fortfarande stolt över mitt förband och över FM även om det finns massor att förbättra

    /trupparen

    SvaraRadera
  4. Är också stolt för mitt förband för FM känner jag inte ett skit längre.
    Officer

    SvaraRadera
  5. Det ligger mycket i de kommentarer som refererar till det egna förbandet. Så ligger det nog till. På förbandsnivån finns de negativa känslorna i högst begränsad omfattning.

    Helheten är mindre än de ingående delarna och när det gäller förtroende och tillit så är nog helheten mindre än varje ingående del.

    SvaraRadera
  6. Så länge ni kräver att myndigheten Försvarsmakten och dess verksamhet ska ledas av personer som framförallt visat framstående egenskaper under förbandstjänst så är risken stor att ni får fortsätta skämmas.

    Så länge enbart kvaliteter hos chefer och ledarskap som är bra på förbandsnivå premieras, så kommer ni ha en haltande myndighetsledning.

    Personalen måste inse att olika jobb inom Försvarsmakten kräver olika typer av personer och bakgrund. Vi måste acceptera att FM är en maskin. Ingen maskin kan fungera med enbart en typ av komponenter. Tänk om en motor bestod enbart av cylindrar och kolvar. Det behövs också ett kylsystem, ett tändsystem, etc. Ingen del är viktigare än någon annan, och ingen del fungerar på egen hand. Det är den kombinerade effekten av samverkande delar som ger resultat.

    Ni har egentligen den ledning ni förtjänar. Era chefer är de som ni har krävt. Rekryterade ur de egna leden med gedigen förbandsbakgrund. De är bevisat duktiga på att öva och leda insatsförband. De har ett bra direkt ledarskap. De är sociala och hörs högst på mässen. De kan agera kraftfullt, gilla läget och fatta beslut. De tycker att förtroende är bra, men kontroll är bättre. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen. Etc.

    Era chefer tycker också att akademisering är trams. En riktig officer behöver inte kunna lösa integralkalkyler. Han behöver kunna ta beslut i håriga lägen med dåliga förutsättningar. Hur han tar beslut i gynnsamma lägen med alla förutsättningar har aldrig varit viktigt. Era chefer har god fysik och ska helst sopa mattan med er på fälttestet. Att han ska förstå juridiska, ekonomiska eller affärsmässiga hänsyn är inget krav på en truppförare.

    Ni tycker på allvar att det är förkastligt om en högre chef tar på sig m/87 även om hans tjänst utövas inomhus i kontorsmiljö. Ni tycker att det är viktigare att han ser ut som en krigare än att han demonstrerar insikt om krigarens förnuft - förmåga att anpassa klädsel efter verksamhet.

    Frågan är om ni ändå inte borde skämmas. Är det verkligen bara ledningens fel att de är inkompetenta och har svårt att göra er stolta? Vem premierar, betygsätter och sätter ribban för våra ledare och myndighetshandläggare?

    "Chef, ledare och föregångsman" - världens bästa motto!?

    SvaraRadera
  7. @Anonym 11.39

    Hur blir man duktig i FM enligt tjänstgöringsomdömmet/vitsordet?
    Det har inget med truppföring eller att man är duktig som övningsledare. Det har inget med hur man är mot sina underställda, utan snarare hur man är mot sidoställda och överordnade!


    Det är duktigt naivt av dig om du tror att det är de underställda som "...premierar, betygsätter och sätter ribban för våra ledare och myndighetshandläggare".

    Hade du jobbat inom FM hade du vetat att det inte förhåller sig på detta sättet.
    Jag antar att du inte är anställd med anledning av att du skriver som du gör!

    SvaraRadera
  8. @Anonym 11:39.

    Får du extra poäng för ditt inlägg från FML?

    Dina kommentarer är nog de mest insiktsbefriade som jag har läst på länge på en militärblogg.

    Försvarsmaktens högre chefer idag har tappat kompassen. Det viktiga idag är inte att leverera förbandseffekt (Effect Based Operations) utan PowerPointförband som ser bra ut på Fö och för den egna karriären.

    Inga bra "krigare" har befordrats inom FM de senaste 20 åren. Jag kräver inte att C INS eller C PERS ska klå mig på milen, men jag kräver att de ska klara minimikravet som DE ställer på oss andra. Jag kräver inte heller att de ska skjuta bättre än jag, men att de ska veta vilken ända som är farlig på AK:n utan att göra en fallstudie av SäkI. Jag kräver också framförallt att de har krigarens mod att tala om för politikerna att nu räcker inte resurserna till för det som är ålagt som uppgift. Men nej, det är enklare att skriva en klatschig PPT och skylla på enskilda handläggare efteråt om det blev fel.

    Men det allvarligaste av allt, jag har personligen hört generaler fatta militära beslut som varit så uppåt väggarna att den incidenten är duktigt rödramad. Men det är så klart inte MILITÄR kompetens som har befordrat cheferna, utan konformism, byråkratism och vanlig simpel profillöshet.

    Försvarsmaktens ryggrad är fortfarande alla löjtnanter, kaptener och majorer. De som inte tycker som chefen har automagiskt fel och har straffat ut sig för OF4 och högre i FM.

    Peka på en enda von Mannstein, Eisenhower eller Zjukov inom FML idag!

    mvh
    Statsmannen

    SvaraRadera
  9. Den dagen då jag mötte HRC och fick mitt uppsägningsbeslut så hade jag för avsikt att lämna in min flygvinge och be dem dra åt fanders. Jag var så besviken och bedrövad på hur Försvarsmakten kunde agera mot sina anställda. De år jag tjänstgjort kändes bortkastade.

    Sedan så tänkte jag om.

    Jag är fortfarande stolt över den utbildning som jag har gått igenom och de arbetskamrater jag jobbat tillsammans med. Att lämna in något som jag har slitit så hårt under många år till kunde jag inte nedlåta mig till. De är helt enkelt inte värda det.

    Stoltheten kan de inte ta ifrån oss!

    SvaraRadera
  10. @Statsmannen

    Frågan är vem som är befriad från vad. Du saknar förvisso en hel del vilket dina argument visar. Menar du verkligen att din kommentar skulle vara insiktsfull överhuvudtaget?

    11.39 har en hel del poänger. Men från "apberget" så kräver man (som vanligt) att en av aporna skall leda hela FM. Det är förstås ingen garanti för att ledarskapet blir det bästa eller att övriga funktioner blir bättre.
    ÖB:s arbetsmiljö har inga likheter med "truppförarens". En bra brigadchef är nödvändigtvis inte en bra ÖB, lika lite som en duktig plutonchef är en lika duktig kompanichef.
    Och för övrigt "Statsmannen", vad vet du om vad som är en bra "krigare"? Är du en av alla självutnämnda hjältar som är högljudast på mässen. Du låter i din avslutning som en av alla de "missförstådda" genier som inte fått den befordran de så "väl" förtjänat. Så tröttsamt.......

    P.S. Förövrigt hade nog väldigt få pekat ut Eisenhower som stor krigare före VK 2. D.S

    Old School

    SvaraRadera
  11. Anonym 11:39 pekar på ett tänkvärt faktum. Jag tycker nog att det finns visst fog för kritik i hur vi befordrar vår personal. Frågan är dock allt annat än enkel.

    Vad säger egentligen att en person som gjort bra ifrån sig som plutonchef kommer bli en bra stabsmedlem eller att man blir en bra arméinspektör för att man varit en hyllad regementschef. Bör man kunna bestrida alla överstebefattningar bara för att man är överste?

    Vad är egentligen viktigast? Att vara omtyckt av underställda eller att lösa tilldelade uppgifter?

    Det är en mycket stor spridning i vilka kvalitéer som olika befattningar i FM kräver. Vår förmåga att identifiera kriterier för högre chefer kan säkerligen utvecklas.

    Jag tycker dock att högre chefer får oförtjänt mycket personlig kritik. Jag har svårt att se att man lyckas nå generalsnivå om man är komplett misslyckad. Jag tror att det är ytterst kompetenta officerare och människor, möjligen med ett fåtal undantag, som lyckas nå den nivån. På köpet har de dessutom ofta offrat sitt familjeliv för karriärens skull vilket i min värld är ett ytterligt tecken på att man vill göra väl.

    Möjligen kan jag tycka att det finns en oroväckande tendens att högre officerare försöker vara alltför politiskt korrekta för att det kan tänkas gynna deras karriär. Personligen tror jag att det kommer leda till det omvända.

    Det är dock uppenbart att det är ett utbrett missnöje mot många av våra högre chefer. En given följd av att Försvarsmakten uppenbarligen inte fungerar. Rapporter om problem på lägre nivåer om missförhållanden är som bortblåsta när vi tar del av Försvarsmaktens rapportering till den politiska ledningen (ex: delårsrapporten). Trots idogt arbete med att förbättra på lägre nivå så tappar man hoppet när inget händer. Det är då fullt naturligt att frustrationen går ut över våra chefer. Ju längre bort de fysiskt är ifrån oss, desto lättare är det att de får skulden.

    Min egen slutsats, måhända är den fel, är att det sällan är cheferna det är fel på. Det är istället organisationens utformning som är problemet. Den är för komplicerad och få, eller snarare ingen, förstår till fullo hur den är uppbyggd eller fungerar. Det är här felet ligger. Vi är organiserade på ett sätt som helt enkelt inte tillåter oss att bli bättre.

    Måhända kan man lasta vår högsta chef för organisationens utformning men det är trots allt inget man kan förändra över en dag, även om viljan skulle finnas.

    SvaraRadera
  12. Nej, man får inte de chefer man förtjänar. Man får de chefer som utses av än högre chefer, ibland utanför FM.
    I dagens FM (som förvaltas styvmoderligt av både funktionsföreträdare, HKV och Statsmakten) befordras de som lyckats navigera genom maktens korridorer utan att ha stött sig med någon.

    Uppdraget att leda en försvarsmakt eller för den delen ett utvecklingsprojekt är olikt att leda förband på lägre taktisk nivå MEN det fråntar inte behovet av förståelse för respektive nivå. Det utesluter heller inte att en officer på truppnivå kan utvecklas till en god strateg eller dylikt.

    SvaraRadera
  13. @chefsingenjören

    Jag har följt din historia och kan bara konstatera att du gjorde rätt. Ingen annan än du förtjänar dina vingar som du har kämpat dig till. Allra minst HRC...

    @CS
    Du frågar vad som är viktigast, att lösa ställda uppgifter eller att ha nöjda underställda. Behöver det vara ett motsatsförhållande?
    Jag tycker att de som lyckas med båda är de som ska jobba sig uppåt.
    Självklart är det fel på kulturen inom FM när ingen vågar säga vad de tycker. Är en kompetent chef (för de har vi massor av) som inte vågar säga "sin" sanning en bra chef? Dom har vi också massor av...

    Obertan (ligger bakom 18.11)

    SvaraRadera
  14. @Obertan
    Självklart är det som du säger. Strävan skall givetvis vara att lyckas med både och.

    Anledningen till att jag tog det exemplet är att jag sett många fall där underlydande älskar en chef och är frustrerade för att denne inte befordras men det de sällan vetat är att dessa de facto varit usla på att lösa sina tilldelade uppgifter.

    Jag är dock inte helt säker på att de som lyckas med att både vara omtyckt och lösa sina uppgifter med automatik skall arbeta sig uppåt. Som jag skrev tidigare så är det inte säkert att man passar i nästa nivå bara för att man lyckats i en tidigare.

    SvaraRadera
  15. CI, vingen är din, din och ingen annans.

    Du tangerar tankar jag själv haft, nämligen tankar kring vilket värde gamla meriter har. Saker man minns med välbehag, saker man verkligen fick till så att det väckte förvåning bland allt folket. Eller uppoffringar man gjort som snabbt förlorat i värde. Dessvärre är det nog bara man själv som har kvar minnesbilderna. Lite som att sitta på hemmet som gammal och leva på minnena, när alla man kände är döda.

    Nu presterar vi nog lite till mans nya och frächa gärningar och det nyas meritvärde har förmodligen en halveringstid på några veckor. Sedan presterar man nytt och på så sätt blir en obehaglig sanning maskerad. Nu för tiden kan man nog börja leva på minnen redan i 30-årsåldern, i en tid när alla är utbytbara och ingen är oersättlig, nästan som ett axiom.

    Det är nog bara juniorer och miniorer som fortfarande tror att gjorda insatser har ett bestående värde och att någon bryr sig mer än för stunden. A Greatful Nation. Ha, ha...

    C´est la vie...

    Alltid bra att tänka lite positivt. Tankar som tar en genom arbetsveckan ;-)

    SvaraRadera
  16. @Old School

    Jag håller tyst om mina erfarenheter. Inget snack på mässen om det etc. Eller i fikarummet. Jag är i rätt nivå för systemet och är inte intresserad av högre grader. Organisationens utformning hindrar effektivt all form av ledning i dagsläget. Så många ska delta i beredning av ärenden så att det blir till slut en sörja där ingen är ansvarig.

    Till skillnad från många andra så har jag varit med i riktiga krig och har inom mitt arbete bidragit till att motståndare har blivit bekämpade. Detaljer om det har jag tystnadsplikt om. Och till skillnad från många andra så håller jag på sekretessen.

    Jag rekommenderar Karl Ydéns bok "Kriget och karriärsystemet." om du vill förstå var skon klämmer i FM idag. Självfallet är det en akademisk skrift, så den borde ha blivit accepterad inom FM. Men istället blev dåvarande C PROD väldigt angelägen att förringa bokens innehåll, eftersom det inte passade FML/HKV:s självbild.

    Jag har gjort många misstag under min karriär och kommer säkert att göra det fortsättningsvis också. Det är mänskligt. Men jag står för mina misstag också. Däri ligger kanske problemet med många chefers moraliska kompass i kombination med en överkomplex organisation. De kan alltid slippa ansvar genom att peka lite snett mot någon annan.

    Det jag verkligen saknar från högre chefer är att de tar ANSVAR för sina misstag och lär sig av dem. Men det finns ju alltid så många andra att peka på, så man slipper.

    ÖRA är ett bra koncept, men tillämpas inte högre upp i realiteten. Och som media har bevisats, även regelrätta undoperationer mot FM mörkar man till MUST frustration (HKP-affären).

    Trots allt handlar gott ledarskap OAVSETT nivå om att vara ett föredöme. Det främsta föredömet är att vara PROFESSIONELL i sin befattning. Är man verkligen professionell på HKV när det återlämnas 2,5 MILJARDER? Eller att man inte åtalar en överste som faktiskt har bedrivit spionage för en helikoptertillverkare? Eller att höga chefer inom FML har sluppit FPAN för direkta tjänstefel genom andra "lösningar"? Eller att en fd. mycket hög chef hade två "fruar"...

    Det märkligaste av allt är att inom HKV/FML pågår det saker som på förbandsnivån skulle varit anmärkningsvärd inkompetens. Varför kan den inkompetensen vara oacceptabel på förband, men kan viftas bort på den högre nivån?

    Om du inte tror mig, så vill jag bara peka på en sista sak. IO14 ska vara frälsaren för det nationella försvaret. Varför har ÖB redan nu aviserat att den planerade organisationen INTE kommer att vara i balans (dvs. underfinansierad) direkt när den är intagen 2014?

    Det är kanske inte inkompetens, men brist på mod att inte våga gå och säga till politikerna att nu räcker inte pengarna till till det nationella försvaret.

    Det kan ju vara så enkelt att om vi betalar 10MDR kronor till Putin och Medvedev så kan vi köpa oss frikort från ryssen, vad vet jag.... Och kan lägga de sparade 30 miljarderna på vård, skola och omsorg... och A-kassa till alla fd. FM-anställda.....

    Som Chamberlain sa.

    "We have peace in our time..."

    SvaraRadera
  17. @Statsmannen

    För att ta det sista först; risken för A-kassa är nog liten. Trots alla dryga 40 regementsnedläggningar inom armén de senaste 35 åren (mer än ett arméregemente per år! övriga FM oräknad) så driver inga flockar av arbetslösa officerare runt på gatorna med tiggarstaven. Så det är nog det minsta problemet.

    Det är trevligt att du kan nyansera både argumenten och tonen. Men jag tycker att ditt svar ändå skjuter bredvid. 11.39 anför bara att det nödvändigtvis inte är så att ”krigaren” är den ultimata personligheten för alla befattningar inom försvaret. Där har han rätt menar jag. Annars kan man göra den enkla jämförelsen mellan en mekskytteplutonchef och en stridspilot. Båda får väl anses vara krigare men torde vara olika till sina karaktärer eftersom dessa befattningar ställer helt olika krav på individen. Med den bredd och höjd på befattningar som finns inom FM så kan ju knappast en personlighetstyp vara tillfyllest, eller hur? En ”krigare”, om jag tolkar din bild av en sådan rätt, är antagligen sällan den främste analytikern till exempel. Och återigen, den arbetsmiljö som ÖB befinner sig i har ingen likhet med någon annan militärbefattning, allra minst ”krigarbefattningarna”.

    Det skulle till och med kunna vara så att det är på grund av att ”krigarna” befordrats som vi har hamnat där vi är. Du torde vara medveten om att fokus på våra skolor, åtminstone när jag gick dem, var striden och kriget och de befattningar man skulle besätta i fältorganisationen. Ingen eller mycket lite tid lades på de fredsmässiga chefsuppdragen. Vaddå ekonomi, vaddå arbetsgivaransvar, vaddå svensk förvaltningslagstiftning, vaddå arbetsmiljö, etc., etc.
    Jag har ganska nyligen själv tjänstgjort i vårt skolsystem så jag vet också att även ”krigsutbildningen” har urholkats ganska rejält, i alla fall på de högre skolstegen till förmån för ”akademiseringen”.
    Så när krigaren kommer till HKV är det enda han kan krigsstabstjänst som administrativ metod. (Fast man kanske inte lär ut det heller nu för tiden för stabstjänst är ju inget ”krigarjobb”, eller hur?) Den är jättebra i krig men sannolikt helt olämplig för svensk myndighetsförvaltning i fred. Jag har arbetat i HKV så jag vet att många gärna tillämpar det de kan, d.v.s. krigsstabstjänsten. Det går sällan särskilt bra. För att citera en kollega jag hörde en gång: ”Varför har vi alltid tid att göra om men aldrig tid att göra rätt?” Jag vill hävda att det beror på att vi inte är utbildade för den fredstida myndighetsförvaltningen, på gott och ont.
    Ett annat problem är övertron på generalisten. Det finns en allmän uppfattning att eftersom man genomfört HSK så kan man sättas att göra ”vad som helst”. Att dessutom vara på en befattning kort tid anses meriterande, konstigt nog.

    När det gäller ansvar för chefer så är det svensk lagstiftning som gäller även här. Det finns regler och bestämmelser som reglerar det. Om det inte är direkta lagbrott så finns administrativa regler för hur ansvar skall utkrävas. Ofta tycker vi officerare att dessa inte svarar mot de förväntningar vi har på våra chefer då vi utgår från ”krigarens” perspektiv. Få chefer vågar gå sin egen väg när det gäller sådana frågor, d.v.s. att följa den moraliska kompass han blivit lärd en gång och som möjligen är tillämpar på slagfältet.

    Samtidigt, ett litet sidospår, anser jag det tramsigt att ATS går i kamouflageuniform i HKV. Vi har tilldelats olika tjänstedräkter för olika behov, gratis dessutom. M/87 vore mer trovärdigt att bära inomhus i kontorsmiljö. Men det är klart då måste skjortan strykas, slipsen knytas och skorna putsas och sånt är ju jobbigt för alla kontorskrigare. Tänk om alla med kontorsjobb inom t.ex. PEAB gick i snickarbyxor, arbetsskor och t-shirt på kontoret? Jag tror de flesta fnissar vid blotta tanken, men i arméns ledning är företeelsen ok.

    Det blev lite långt det här. Men håll till godo.

    Old School

    SvaraRadera
  18. Bra inlägg Old School.
    Jag håller med dig om att det tycks saknas vissa kompetenser i FM men vet inte om det är hela sanningen.

    FM har särlagstiftning på vissa fronter för att organisationen ska kunna verka. FM har dock i sin iver att göra saker rätt (inte rätt saker) ålagt sig själv begränsningar som gör det svårare än för civila motsvarigheter, trots att lagstöd finns för enklare rutiner än civila. Det är ett systemfel som drabbar FM över hela ytan, i alla verksamheter. Ett resultat av det är det som populärt kallas "Särintressenas tyranni".

    Tidigare var samhället medvetet om att försvaret av Sverige krävde särskild hantering. Nu är den medvetenheten borta, så ock hos HKV? FM hanteras som vilken organisation som helst varvid förvaltningen får en annan betydelse än tidigare. Exempelvis omfattas även FM av rationaliseringskrav.

    Management ges bedömt inte tillräckligt utrymme på någon skola och det bör ändras. Men samtidigt måste graden av administration överses för just nu är det så illa att det vore löjeväckande om det inte var så allvarligt.


    När det gäller ATS så värderar jag deras trovärdighet genom deras handlingar snarare än valet av uniform på L24. Det finns där en del att jobba på dock.
    Men jag vet inte vad som är värst: En ATS:are i m/90 eller en en annan i halv 87:a strax utanför snurrgrinden (m/87 med civil jacka alt utan hylsor samt utan huvudbonad).

    SvaraRadera
  19. @Old School

    Du har helt rätt i att många officerare har undermålig utbildning för det som de gör. Visst har många kurser karaktären av att flytta kuvert på karta för att vinna kriget. Självfallet vore det bättre med specifik utbildning som syftade till en specialiserad akademisk yrkesroll. Det misstaget som FM har gjort är att man har skapat en "virtuell" kompetensprofil för OF, utan att reflektera över om det var vad systemet behöver.

    Troligen hade det varit bättre att utbilda jurister, civilekonomer, civilingenjörer etc och sedan "sommarkursa" GMU, KMU etc. Då skulle de nya akademiska officerarna vara färdiga för specialiserade akademiska uppgifter på förband och staber. Men det är klart, då hade kanske avhoppen varit fler från FM till civila företag.

    Jag har ingen specifik "bild" av en krigare som person. Självfallet kan det vara allt från trupparen i fält till generalen som vågar fatta ett svårt beslut. Problemet som jag ser det är att oavsett nivå så har man som krigare en moralisk plikt att vara trogen sin uppgift och att försöka genomföra uppgiften på bästa sätt. Man har också den moraliska plikten att anmäla att man anser att ett uppdrag är omöjligt. Visst kan det vara så att ett förband måste offras för helheten, men det är en mycket ovanlig situation.

    Som jag uppfattar det så har FML som moralisk plikt att säkerställa att nationalstaten Sverige har ett fungerande militärt försvar. När det idag finns många indikatorer på att nationalstaten de facto inte har ett fungerande militärt försvar så är det anmärkningsvärt. Ett uttryck för denna brist är bl.a. den ensidiga "solidaritetsförklaringen" inom svensk säkerhetspolitik. Det har analyserats så lysande av Wilhelm Agrell. Självfallet utan vettiga kommentarer från FML som helhet.

    Så inom begreppet krigare vill jag framförallt inbegripa en moralisk och etisk hållning till sin uppgift och profession som jag anser vara lika oavsett om det är den enskilda soldaten/krigsmannen och hela vägen till Överbefälhavaren.

    Allt för många avsteg från dessa moraliska och etiska värderingar har observerats från FML för att man ska kunna hävda att de är trovärdiga idag. Detta syns överallt i organisationen.

    Kejsaren är faktiskt utan kläder...

    Q.E.D
    Statsmannen

    PS: För övrigt anser jag att FM skall ha en budget på 1% av BNP...

    SvaraRadera
  20. Intressant att det nämndes (generalfältmarskalk) Erich von Manstein. Förmodligen hade han skrattat ihjäl sig om han hade fått en bild av dagens Försvarsmakt, inklusive vissa "proportionaliteter". Vad jag vet ledde han sin armégrupp (som var bra mycket större än dagens Försvarsmakt men ändå inkluderade stridsflyg) med en stab som var väldigt mycket mindre än HKV. Någon enhet för "konceptutveckling" hade han inte heller.

    Men så gick det som det gick - han blev fråntagen sitt befäl för att han inte gjorde ett åttonde underverk och befriade 6:e armén ur dess inneslutning. Men bra nära var han.

    Det går nog inte att komma ifrån att många länders försvarsmakter är duktiga på att uppfinna nya behov för att "hålla igång alla gubbarna". De faktiska behoven är nog mindre. Vad jag vet har FMKE inte producerat något som faktiskt har ändrat verksamheten inom Försvarsmakten till det bättre.

    När jag gjorde min första internationella tjänstgöring hade Sverige TVÅ hela bataljoner "ute" (Cypern och Sinai). Hela verksamheten sköttes av Arméstabens FN-avdelning (Ast/FN) med summa sex befattningshavare. Märkligt nog fick vi ändå lön och reservdelar, ja till och med leaveresor.

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera
  21. "Troligen hade det varit bättre att utbilda jurister, civilekonomer, civilingenjörer etc och sedan "sommarkursa" GMU, KMU etc. Då skulle de nya akademiska officerarna vara färdiga för specialiserade akademiska uppgifter på förband och staber. Men det är klart, då hade kanske avhoppen varit fler från FM till civila företag."

    Inte alls en tokig idé (som jag själv funderat på) då det är ungefär så USAs ROTC fungerar och det är ju även så att flertalet av våra reservofficerare har civil högskoleutbildning. Det är nog enklare att locka med "sommarjobb" med militär utbildning under studietiden än dagens ROU där det tar fyra läsår i anspråk (GMU + KMU år 1, ROU år 2-3, tjänstgöring år 4) och den civila utbildningen efter det. Ett alternativ är förstås mer AOU för de som redan tagit examen. Är de reservofficerare som stundtals tjänstgör heltid så tror jag inte problemet med avhopp är så stort.

    Många av våra högskolor och universitet ligger dessutom i närheten av garnisoner, så det borde vara möjligt att lägga in helgövningar under terminerna. Exempel på orter är Luleå, Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg, Skövde, Linköping, Jönköping, Lund/Malmö och Karlskrona.

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.