Skärpning Försäkringskassan!

Aftonbladet skriver idag om att Försäkringskassan krävt att Mikael Thorén, afghanistanveteran, skulle börja jobba tre månader efter hans skada trots att läkare angivit sex månader som rehabiliteringstid.

Thorén bröt armen och fick en fraktur i bäckenet efter en IED-attack i Afghanistan i november 2009, den attack då en lokalanställd tolk dog.

Försäkringskassans agerande visar på hur dåligt Sverige är på att ta hand om soldater (och sjömän) som skadas i tjänsten. Det är bedrövligt och jag skäms för Sveriges och Försvarsmaktens räkning.

Försäkringsläget är vagt och Försäkringskassan kör ett eget race. Det borgar inte för en bra grundtrygghet och är verkligen inte rekryteringsfrämjande. Min uppmaning till HKV: Avbryt all rekrytering tills dess att personalens grundläggande behov kan tillgodoses. Till dessa hör trygghet i händelse av skada.

En bra bild med många bottnar

Jag läste i den faktiskt alldeles utmärkta flygvapenbloggen härförleden.

Det slår mig att vi inom Armén verkligen ligger efter på många fronter, kanske framförallt öppenheten hos chefer och anställda. Jag läser inlägg och kommentarer av både piloter, förbandschefer och även flygvapeninspektören himself och jag kan konstatera att inom Armén kommer det nog dröja ett tag till innan vi vågar och kan göra nåt liknande på de nivåerna.
Jag läste inlägget om SAE i Afghanistan, och det var framförallt en bild som tilldrog sig mitt intresse.
På Kaptenen till vänsters handled kan man skåda inget mindre än den omdiskuterade nya klockan för flygtjänst.
I ett tidigare inlägg blev jag upplyst om varför flygande personal behöver speciella klockor. Jag visste inte hur det förhöll sig och därför gladdes jag åt att få lära mig någonting nytt. Kul att få se den live!
Sen tittade jag lite närmre på detaljerna i bilden och gladdes faktiskt väldigt mycket!
Jag återkommer till varför, men först en liten bakgrund:

På många av försvarsbloggarna den senaste tiden har det uppstått ett ganska hätskt debattklimat kring utrustningens bärande och huruvida man som enskild medarbetare skall tillåtas gena i kurvorna eller inte.
Jag citerar en del av en kommentar till Wisemans Wisdoms inlägg "Signaleffekter"

Anonym 28 juni 2011 09:31
"Soldater ska INTE, på eget bevåg, ändra i sina arbetsredskap. Så gör inte arbetare i andra företag. Om inte arbetsredskapen passar i FM, vänligen sluta anställningen. Regelverk ska hållas. Drängstugan som t ex åskådliggjordes med stridsvästsymposiet-om uttrycket tilåts-var ett superbt exempel på kverulerande, egocentrerade,MÖP-nördar som gör ALLT för att få vara balla i lagom mängd i Affe. Tillräckligt balla för att få bilder att visa för kompisarna hemma.
Den typen av soldater ska bort ur FM. De har inget berättigande alls."

Hårda bud!


En annan kommentar från samma inlägg:

Anonym 26 juni 2011 08:38
"Händelsen i Vikbo, som sofliggaren tycker är ett bra exempel-från 1960(!), exemplifierar inställningen som fanns i Flygvapnet under 1950-talet. Det ledde fram till den katastrofala FV-övningen 1966 då en halv division förlorades-under övning-på en enda dag. Den händelsen blev sannolikt någon slags vändpunkt i tankesättet att gena i kurvor, tillämpa, alltid lösa uppgift, mörka, köra överlastat etc inom FV. Flygvapnet började alltså förändra detta macho-pannbens-samhällsbärande-synsätt för ungefär 45 år sedan. Med arméns stelbenta förhållningssätt till det mesta är det ju förståeligt om ungefär samma förändring kommer ta minst lika lång tid."

Jag får lätt intrycket att man från vissa håll i bloggosfären just nu vill polarisera Försvarsmakten på de lägre nivåerna i två motsatta läger- de som vill ändra och modifiera sin utrustning, och de som inte överhuvudtaget kan tänka sig att gena i några som helst kurvor.
Underförstått menas att i Flygvapnet råder ett oklanderligt säkerhetstänkande där man har lärt sig av dyrköpta erfarenheter med stora förluster som nu har lett fram till en kultur där man aldrig överhuvudtaget genar i några som helst kurvor.
Samtidigt menar man underförstått att i Armén, i Afghanistan framförallt, där råder en kultur där soldater har herrarnas fria åkning med materielen. Man köper och bär vilken utrustning som helst, allting man gör bryter mot alla former av säkerhetsbestämmelser och man gör detta endast för att se tuff ut på bild när man efter missionen skall visa bilder från kriget och på så sätt få respekt i andra likasinnade idioters ögon.

Jag vet inte om jag fullt ut vill lägga mig i just den diskussionen just här, eftersom jag inte har så bra koll på Flygvapnet och flygsäkerheten utan desto bättre koll på Armén och läget i Afghanistan just nu. Det jag kan säga om den situationen är att den inte är så extrem som vissa ger uttryck för i bloggosfären just nu. Man modifierar sin utrustning och man blundar för exempelvis lastvikter på RG32, men man gör det inte för att se tuff ut utan för att klara av att genomföra nästa uppgift. En uppgift som skall genomföras I NATT, inte om fem år när förslagsärenden och avvikelserapporter har nått hela vägen upp till beslut och sen hela vägen ner igen till åtgärd.

Eftersom jag inte har så bra koll på FV som sagt så har jag inte vetat vad jag skall tro, om det verkligen är så svartvitt som vissa vill få det att verka som.
Jag har inte riktigt trott på det, eftersom jag som sagt vet hur läget är inom Armén; det är inte så extremt som många vill påskina.

Därför blev jag glad, för att återkoppla till bilden, att se lite initiativ även inom flygverksamheten.

-Kaptenen till vänster med klockan bär en oknäppt flyghjälm under flygning.
-Skytten till höger bär sin pistol på ett sätt som strider mot SäkI Ehv/Pv. Han bär den inte i ett av FM godkänt hölster utan i en duellficka, fasthållen av det elastiska snöre som skall hålla kvar magasinet när locket inte är stängt.
-Samma person bär en väska på sin stridsutrustning som förmodligen inte är kronmärkt på sin högra höft bakom magasinsfickan som för övrigt är öppen utan att magasinet hålls fast av det elastiska snöret runt fickan.
-På operatören med ryggen mot kameran ser man att han har tagit bort stjärtlappen på sitt kroppsskydd 94 och dessutom inte använder grenremmen.

Jag är övertygad om att FM rekryterar och utbildar inget annat än proffs till dessa befattningar. Det skulle aldrig falla mig in att tro att dessa yrkesmän har gjort dessa modifikationer och tagit dessa genvägar för att se tuffa ut på denna bild. Jag tycker att dom ser tillräckligt tuffa ut ändå.
Jag tror att dessa besättningsmän vet EXAKT vad deras utrustning presterar och vad den behöver prestera, och de har fortfarande åtminstone mitt fulla förtroende, även efter att jag sett den här bilden. Om jag måste åka i en sjuktransporthelikopter någon gång så åker jag gärna i en Svensk sådan. Där får man till och med ett hemtrevligt logementstäcke, och man slipper förhoppningsvis psykopater bakom sidosprutorna.

Det glädjer mig att situationen inte verkar vara så polariserad som vissa vill få det att framstå.
Extremism är enligt min uppfattning alltid av ondo och sanningen är sällan svart eller vit.

Säga vad man vill, men en bra bild är det i alla fall. Även enligt FVI, som faktiskt personligen har kommenterat den i kommentarsfältet.

/Parabellum

Årets Fredsbevarare 2011

Stig von Bayer
Foto: Per Lennartsson

Veteranförbundet Fredsbaskrarna delade på Fredsbevararnas dag den 29 maj ut utmärkelsen Årets Fredsbevarare.
"Utmärkelsen Årets Fredsbevarare tilldelas person som utöver vad tjänsten normalt kräver gagnat svenska fredssoldater i internationell tjänst eller på annat sätt gynnat fredsutveckling på den internationella arenan."


I år gick utmärkelsen till Stig von Bayer, pensionerad officer och mångårig veteran. Motiveringen löd:

"Han får priset för sitt livslånga engagemang i fredens tjänst. Stig är en hängiven orädd fredsbevarare med ett livslångt engagemang i fredens tjänst och då inte bara under FN blå flagg. Han är en budbärare och talesman för Sverige och vårt fredsarbete."


Stig har bland annat fyra år i Kongo och fyra år på Cypern som officer i FN-tjänst i sin meritlista. Dessutom har han under många år värnat om veteransoldater i kamratföreningar, främst Kongoveteranerna.

Vi gratulerar Stig von Bayer till utmärkelsen och glädjs åt att det finns sanna hjältar i Sverige.

Tidigare mottagare av utmärkelsen:
Anders Brännström - General
Roland Rosenqvist - Fältartist
Ingemar Robertson - Officer
Helge Stålnacke - Bataljonspastor
Maria Sääf - Soldat
Jonas Jonasson - Soldat och skapare av Gula bandet.

/Cynisk

Peacekeepers day

Idag firas Veterandagen runt om i världen. I Sverige sker en ceremoni vid FN-monumentet vid Sjöhistoriska museet i Stockholm med start 1430.
Syftet är att hedra personal som deltar eller har deltagit i internationella militära operationer och att högtidlighålla minnet av stupade och omkomna.

I år kommer även Försvarsmaktens nyinstiftade medalj för sårad i strid att delas ut till sårade i Afghanistan-insatsen.

Åk ut till Sjöhistoriska om du kan. Tyvärr har jag själv förhinder men gjorde mössa av när jag passerade igår.


/Cynisk

Fredsbaskrarna
Flygvapenbloggen
Aftonbladet
Annicka Engblom

FM-dagar på Karlberg!

Just nu pågår Försvarsmaktsdagarna på Karlbergs slott.
Där bjuds man på förevisningar av olika slag och får möjlighet att tala med personal från Försvarsmaktens alla håll.

Det är värt ett besök, även för anställd personal. Det finns lite nya prylar att titta på och alltid träffar man någon gammal bekanting, kanske fler än man önskar eftersom flera karlbergskurser firar jubileum där den här helgen.

Själv var jag där och fick se formidabla fallskärmslandningar på yttre borggården.

/Cynisk

Krig för fred VI

Det sjätte och sista avsnittet av SVT:s serie Krig för fred visades i onsdags. Titeln var Ten dollar taliban vilket symboliserar att allt går att köpa i Afghanistan även krigare och att alla motståndare inte är hårdkokta islamister.

Vi fick se en motståndargrupp ge upp och överlämna sig till myndigheterna. De fick behålla sina vapen och fick uppgiften av den lokale polischefen att skydda sitt område. I slutet framkom att några av dem hade bytt sida igen en stund senare. Typiskt afghanskt.


Serien var ett välkommet inslag i mainstream-TV, ett fint avbrott mellan Talang, ESC, Total Blackout och andra kvalitetsprogram. Det var kul att se verksamheten utifrån och jag tycker att den speglade vardagen därborta på ett ganska bra sätt. Personalen som intervjuats har framstått som verkligt öppna vilket är ett tecken på förtroende för filmteamet, något som är långt ifrån självklart. Det är vanligt med misstro mot media i branschen. Förtroendet tycker jag att filmteamet har förvaltat.

Vad jag saknade i serien var miljöbeskrivningar, både av terrängen och av hur det är att vara soldat i Afghanistan, villkor, boende, mat, battle wheel, etc. Jag kunde ha valt bort lite rökande officerare för att få rum med ett avsnitt om "livet på campen".

Klippningen i serien var konstig med hopp och kast mellan avsnitten. Den kronologiska ordningen följdes inte men det kanske bara stör oss som vet det? Men jag tror att en rakare berättelse med ett inledande avsnitt om konflikten i stort hade gynnat helheten.
Det finns extraklipp publicerade på SVT-play och jag rekommenderar verkligen intresserade att ta del av dessa.

Jag tycker att serien var bra, trots allt mitt gnäll, och ser gärna fler såna i svensk TV. Tydligen söker produktionsbolaget bakom Krig för fred veteraner från Afghanistan så det kanske blir något mer?
Det vore väldigt intressant att se en dokumentär om FL01 till exempel.

/Cynisk

Krig för fred I
Krig för fred II
Krig för fred III
Krig för fred IV
Krig för fred V

Vad är klockan? Upplys Parabellum.

Bra utrustning är tillsammans med rätt rekrytering, realistisk utbildning och rätt mental beredskap en förutsättning för att lyckas i insatsen, det är vi nog alla överens om.

Som alla vet har FM köpt in 1000 nya klockor till flygande personal till en kostnad av ca 10.000 styck.

Eftersom jag inte alls är flygande personal så skulle man såklart kunna dra slutsatsen att jag är avundsjuk och hänvisar till jantelagen eftersom jag ens tar upp detta ämne. Nu är det inte så, utan jag märker att jag uppenbarligen lever i en bubbla av kompetensbrist inom detta område och jag hoppas att någon med mer kunskap än jag inom detta område kan utbilda mig.

Jag trodde i min mekaniserade enfald att en flygförare skulle kunna tänkas ha fullt upp med att hålla händerna på styr och gasreglage och dessutom med att hålla fokus på sitt mål och att man därför kanske skulle kunna presentera tiden i hans hjälmsikte eller HUD när nu tiden på dygnet är av vikt. Att tvingas fokusera om på ett armbandsur stup i kvarten är kanske inget som hjälper den spetsige flygföraren i sin OODA-loop, kunde jag tänka.
Flygande helikoptermekaniker och sjukvårdspersonal skall naturligtvis även dom kunna avgöra tiden på dygnet, och om man inte kan använda en väggmonterad klocka som man gör i Epbv 90 så är såklart ett armbandsur att föredra. Men måste det vara av den kvaliteten? Skulle det inte kunna räcka med en Casio Mudman eller nån annan erkänt hållbar klockmodell?
Om det är av säkerhetsskäl, vilket såklart är ett fullständigt relevant skäl, så borde väl isåfall eventuella passagerare som befinner sig i samma kabin som den flygande personalen tvingas använda samma klocka, eller ingen alls?


Som sagt, detta är bara mina egna försök till resonemang kring saken, och jag är övertygad om att jag har fel på en massa sätt. Så vänligen, ni som sitter på mer information kring dessa saker, upplys mig!

Varför behöver 1000 flygande kollegor varsin UTC Skydiver?

/ Parabellum