onsdagen den 16:e november 2011

Fru Fara




"En del män är förälskade i livsfaran. De uppvaktar henne som en skräckinjagande älskarinna, utmanar henne eftersom det får dem att känna sig mer levande än någonting annat.







Krigare har gett henne många namn. Ishtar, Kali, Pallas Athena, Freja, alla var de aspekter för åtrån och fasan nära döden.
För andra var hon snarare en jobbig gammal släkting som man var tvungen att umgås med ibland.
Men visst ökade hon pulsen och lockade fram ett rus när kulorna ven genom luften under dödsdansen på kullen. Solen sken allt klarare från himlen, molnen blev vitare, luften blev ljuvligare att andas, livet hade aldrig varit så bräckligt och dyrbart.

Men det spelade ingen roll hur mycket hon än lockade och kråmade sig, för dem som inte undkom hennes förförelsekonster fanns bara sorg, smärta och död.
Hon var en omättlig bitch som tog betydligt mer än hon gav och det bästa var att hålla sig långt borta från henne."


Johanne Hildebrandt, Krigare 2011.

Recension av boken Krigare kommer senare.

tisdagen den 15:e november 2011

Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv

1.Lt Ring, ROTC


Tidigare, i värnpliktssystemet soldatfabrik, kunde officeren alltid bygga sitt ledarskap och sin image på att han eller hon ALLTID hade mer erfarenhet än den värnpliktige soldaten. Oavsett om det var en nyexaminerad fänrik som stod framför truppen så hade han alltid gjort allt det som som soldaterna skulle göra. Nu, i det anställda försvaret, är situationen annorlunda. De många årens insatser i Afghanistan har gjort att vi nu har nått en punkt i Försvarsmaktens moderna historia där flertalet av de anställda soldaterna, unga specialistofficerarna och blivande officerarna har mer erfarenhet av stridssituationer och skarpa operationer än officerarna som är deras chefer och utbildare.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.

Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.

Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.

Detta är väl egentligen inget problem som ett gott ledarskap och en god portion självförtroende inte kan lösa, men vad som är ett större problem är när veteranen inte vill lyssna på det utbildaren säger, trots att utbildaren har rätt. Kompetens inom ett område överförs inte automatiskt till andra områden. En soldat med ett stort antal strider bakom sig blir ju inte automatisk bättre på granatgevärets skjutregler för det, utan det kräver ju att han eller hon läser reglementen och instruktioner och övar med vapnet. Här kan jag uppleva att vi är på väg att få ett problem i FM. Ett antal veteraner kommer hem från insatsen med en bild av att "det där funkar inte i strid, så här måste man göra", och överför detta synsätt även på sin grupp. Beprövad stridsteknik, skjutregler och reglementerade order och kommandon sätts ur spel eftersom EN person i den gruppen eller det förbandet har dragit slutsatser utifrån sina inte alltid universella erfarenheter. När sedan en osnuten fänrik kommer och säger att granatgeväret skall nollställas på längre avstånd än 150 meter så är det lätt hänt att han avfärdas med ett nonchalant "150 meter funkade i Darzab".

Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...

Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?

Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.

Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?

Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.


/Parabellum

onsdagen den 9:e november 2011

Dubbelfel FM

Med anledning av de senaste dagarnas mediarapportering om svenska veteraner och hur de mår efter hemkomst väljer Försvarsmakten att gå i svaromål. Man anser att media har fått det hela om bakfoten: Svensk trupp mår inte så dåligt som statistiken visar:

Fel i medierapporteringen om veteraner
"En jämförelse gjordes mellan två förband som tjänstgjort i Afghanistan, FS 17 och FS 19. Aktuellt redovisade absoluta tal vilka inte tog hänsyn till antalet undersökta individer. Vid FS 17 var det sju procent som visade milda symptom på ångest vid hemkomsten. Motsvarande tal för FS 19 var 8,4 procent. Vid FS 17 var det två procent som angav måttliga besvär av ångest och vid FS 19 var siffran 1,5 procent. Sammantaget finns det inga tecken på en statistiskt säkerställd ökad förekomst av ångest mellan de två angivna förbanden."

Det kan vara så. Vad jag vet är att det var en hel del folk som for illa under FS17 och en hel del som for illa under FS19. FS19 var i fler strider och drabbades även av dödsfall. Det var inga större skillnader på det psykosociala omhändertagandet vid rotation utan det var det vanliga. Det finns fler stressorer som påverkar men det är ingen skräll om FS19 har medfört mer problem än de tidigare FS-förbanden.
Man borde också jämföra antalet repatrierade (hemskickade) pga psykisk ohälsa mellan förbanden för att få rättvisande siffror.


Vidare skriver man:

"I jämförelse med svensk normalpopulation har hemvändande soldater från internationella militära insatser en betydligt lägre nivå av ångest än den genomsnittlige svensken. Ungefär 15 procent av svenska män och 25 procent av svenska kvinnor lider av oro eller ångest enligt Folkhälsorapport 2009."

Det är verkligen en dålig jämförelse. Ansvarig på HKV nästintill dumförklarar läsaren med den jämförelsen!
Det är INTE genomsnittlige svensken som åker på internationell insats. Därför är inte den jämförelsen relevant. De som tas ut för att åka har alla genomgått en rekryterings- och selekteringsprocess som sållar bort de som drar ner snittet för mycket. De som inte har psykisk profil att genomföra tjänsten får inte plats.

En riktigare jämförelse vore att mäta ett motsvarande klientel som INTE genomfört internationell tjänst och jämföra med våra veteraner.

"Som grupp mår svenska hemvändande soldater och sjömän bra men Försvarsmakten kan inte bortse från att enskilda individer mår dåligt. Därför satsar nu Försvarsmakten på att stärka stödet till veteranerna genom att tillföra ytterligare 60 personer till veteranstödet. Cirka 60 miljoner kronor satsas på rekrytering, veteranstöd, stöd till ideella organisationer och på forskning inom området."

Tidigare undersökningar har kommit fram till att dryga 10% har sviter efter internationell insats. Om det innebär att "gruppen mår bra" är väl en fråga om toleransnivå men jag tycker att andelen med problem är för hög för att det ska betecknas som "bra".
Man ska komma ihåg att det är fullständigt naturligt att ha lindriga stressymtom efter hemkomst. Det är kroppens och sinnenas sätt att bearbeta månader av förhöjd stress. Det är när man inte kan hantera det som det blir allvarligt och man ska ta hjälp.


Det är viktigt att detta tas på allvar och jag välkomnar Försvarsmaktens satsning. Det är inte en dag för tidigt. Jag välkomnar dock inte Försvarsmaktens företrädares laborering med statistiken. Att med ett sånt debattinlägg beskylla media för att ha fel blir ett dubbelfel. Lek med siffror flyttar fokus och det är bättre att konstatera att veteranstödet varit bristfälligt men att det nu tas tag i det.

tisdagen den 8:e november 2011

Kränkande utbildning?

Svenska Dagbladet rapporterar idag om att en av Försvarsmaktens piloter ska ha anmält Försvarets Överlevnadsskola (FÖS) för att han kränkts under en fångövning. Han ska ha kallats "bög" under fångövningen, vilket då ska ha fått honom att känna sig kränkt.

Försvarsmakten genomför fångövningar med personal som kan komma att tas tillfånga för att förbereda dem mentalt på en del av de hemskheter som de då kan utsättas för. Tidigare genomgick de flesta blivande officerare fångövning men jag vet inte hur det ser ut nu för tiden.

Övningarna är jobbiga, framförallt första gången man utsätts för det. Många långa timmar stående med huva över huvudet och minst sagt omysiga förhör. Jag genomgick en rejäl fångövning under min officersutbildning. Det var bland det värsta jag varit med om!


Efter en veckas strapats med ytterst lite sömn och mat fångades vi in och placerades i fångfålla i knappt ett dygn. Jag mådde dåligt och svimmade ett par gånger men efter kontroll av sjukvårdspersonalen tilläts jag fortsätta. Mitt huvud spökade och jag hade hallucinationer.
Fångvaktarna var bryska men att få ett knä i njuren var ett skönt avbrott på den isolering som jag upplevde i min fånghuva; mänsklig kontakt. Det förekom en del jobbigheter och milt våld men inget som inte kändes motiverat med tanke på målsättningarna med övningen; att utbilda oss och träna oss i att överleva fångsituation. Det var läskigt, vissa grät och andra slogs. De flesta upplevde nog någon gång något som skulle kunna klassas som "kränkt" om det hade varit i den normala vardagen. Garanterat användes tillmälen som annars inte är okej.

Efter övningen hade vi ett samtal med förhörsledare och övriga inblandade som en defusing och för att diskutera eventuella oklarheter. En skön avslutning.
Förutsättningar och regler för genomförandet var tydligt, även om jag i min "komighet" hade svårt att skilja verklighet från fantasi, och allt sköttes utmärkt. Det är ändå bland det jobbigaste jag varit med om. Min självbild fick sig en liten törn eftersom jag inte hade sån bra resistans som jag hade trott men det samma gällde för huvuddel av de andra deltagarna.


Jag har svårt att tro att det bara är att piloten har blivit kallad "bög" som fått honom att göra anmälan. Det borde finnas något mer som får honom att göra det. Svenska piloter har hög mental kapacitet och är psykiskt starka och borde därför inte påverkas på detta sätt under av ett övningsscenario. Det torde vara uppenbart för alla att en fångsituation hos en motståndare skulle vara betydligt värre och att man behöver öva för att kunna hantera det om det skulle ske. Sålunda bedömer jag att det måste finnas något mer bakom; att övningen gjorts på ett felaktigt sätt; att det finns en historia mellan de inblandade; eller att man helt enkelt skyller på övningsledningen.


På Twitter och andra media pratas det om "Värdegrund" och att övningen skulle vara stick i stäv med Försvarsmaktens värdegrund i och med nyttjandet av tillmälen. Det är tydligt att folk missförstått värdegrunden.
Försvarsmakten är skyldig att tillhandahålla utbildning för att ge de bästa av förutsättningar för sin personal som i sin yrkesutövning tar oerhörda risker. Realistiska övningar är en självklarhet, inklusive fångövningar.


Jag tycker att Försvarsmakten och dess Överlevnadsskola genomför bra utbildningar som verkligen är viktiga. Även om det var bland det värsta jag genomlidit vill jag tacka för utbildningen. Låt oss hoppas att jag inte behöver nyttja kunskapen på riktigt.

torsdagen den 3:e november 2011

Han kom hem



"Han kom hem som han var och blev aldrig riktigt bra efter drygt ett år i någon annans krig,
och familjen fick stå ut med att nerverna var slut och att kroppen lämnats trasig för alltid.
Över gräs och billigt vin till tabletter och morfin, bara något som lindrar smärtan och ger tröst som medalj över hålet i hans bröst.

Det finns ett hål i pappas arm dit alla pengar går och jesus dog för någon annans synd än vår.
Inget himmelrike bor i en sargad barnatro och ingen sång blir vacker i en trasig radio.

Några jobb men inget fast mer än skuggan av hans last 4 munnar och en djävul i hans blod. Och när pengarna tog slut såg han inga vägar ut så han skapade en väg som han förstod. Han var på gatorna jämt och han kom allt mer sällan hem och när han var där kändes huset som en kvart och när han gick ville ingen veta vart.

Det finns ett hål i pappas arm dit alla pengar går och jesus dog för någon annans synd än vår.
Inget himmelrike bor i en sargad barnatro och ingen sång blir vacker i en trasig radio.

Han kom hem som han var och blev aldrig någonsin bra, när demonerna besegrade hans själ. Och han är blind och döv och stum i de svala vita rum där de som söver honom bara vill honom väl. Och när drömmarna tar slut kan du bara härda ut och sedan be att det ännu finns någon kvar som kan se dig den man du en gång var.

Det finns ett hål i pappas arm dit alla pengar går och jesus dog för någon annans synd än vår.
Inget himmelrike bor i en sargad barnatro och ingen sång blir vacker i en trasig radio..."


---------------------------------------------------------------------------------------------

En ganska stor del av våra utlandsveteraner har, genom att arbetet i förhöjd stressmiljö, dragit på sig skavanker. Jag väljer "skavanker" efter en kongo-veterans beskrivning av sina sviter som han dragits med i 30 år. De var inte "problem" eller "fel" utan "skavanker" var bästa ordet för att beskriva det.

Alla dessa skavanker är normala (det är viktigt att förstå det) eftersom det är kroppen och sinnenas sätt att hantera det som man gått igenom. De flesta skavanker är lindriga och klingar av med tiden men en del är värre problem och kan följa med en hela livet, särskilt om man inte får hjälp att hantera dem.

Beräkningar anger att var tionde afghanistanveteran upplevt problem vid hemkomst, mörkertalet är dock stort.

Behöver du eller någon du känner någon att tala med?
Fredsbaskrarna har Kamratstöd och Invidzonen genomför stöd till anhöriga.

Om Stress och Återhämtning

Totta Näslund - Han kom hem