Bra folk! Uppdaterad

Det finns bra folk där ute, allt är inte dystert!

I dagar då den politiska semantiken varit viktigare än något annat känns det glädjande att läsa om personer som aktivt engagerar sig för att världen ska bli lite bättre. Jag blev glad när jag läste Svenska Dagbladets intervju med TV-journalisten Lasse Bengtsson som är på väg till Afghanistan och Kabul för att bli Svenska Afghanistankommitténs informationssamordnare.

Det finns en särskilt intressant sak i intervjun, en hint om att idealismen skulle vara på väg tillbaka:
"Man kan säga att Lasse Bengtsson ligger rätt i tiden. Godhet har blivit en trend.

–Och det är väl jättebra. Hela denna koncentration på individualism som funnits de senaste åren, att man bara ska satsa på sig själv, sin kropp, sin lilla familj och sin heminredning. Man kan bli spyfärdig på alltihop. Herre Gud, finns det inget utanför?"
Det vore för väl om det är så. De som mest profilerat sig som solidariska har i många fall svikit idealet som jag tidigare skrivit om. Det är kanske nya tider?


SAK gör ett väldigt viktigt jobb i Afghanistan och jag uppmanar folk att stödja organisationen. Alla behöver inte göra som Lasse Bengtsson och åka till ett av världens farligaste ställen utan man kan bidra med annat. Det viktiga är att vi bidrar till Afghanistans uppbyggnad!


Lycka till Lasse, du är ett föredöme för oss svenskar!


Uppdatering 2010-09-20:

Det finns fler bra människor där ute kan man läsa idag i Svenska Dagbladet som skriver om Andreas Holmgren och hans arbete i Haiti.

Andreas är en av många hjältar som i det tysta jobbar för bra saker. Det är därför roligt att han uppmärksammas. Att hjälpa andra har han fått med sig från modersmjölken och han kommer säkerligen göra gott även framgent.

I skuggan av valet önskar jag mig fler medmänniskor av Andreas typ.

Efterklokt? Uppdaterad 2010-12-15

Chefen för Säkerhetskontoret medger nu i Officerstidningen att det förekommit hot mot anhöriga till soldater i Afghanistanstyrkan.
"Så sent som i höstas bedömde John Daniels att risken för hot mot svenska styrkan i Afghanistan var liten (se Officerstidningen nr 9, 2009). Området ansågs tekniskt lågutvecklat och relativt stabilt. Idag är situationen en annan, men vad som ligger bakom förändringen kan Mustchefen inte svara på."

Jag tycker att det är uppseendeväckande att han svängt i sin uppfattning så mycket på så kort tid. I mellandagarna 2009 skrev jag ett inlägg där jag kritiserade MUST:
"När når Afghanistan tillräcklig hög tekniknivå? Jag skriver "när" och inte "om". Vad gör vi då med all lagrad information innehållande personalia på personalen i de svenska kontingenterna?"

I artikeln i Officerstidningen framgår det att detta inte är något nytt utan: "Första hotet kom i början av 2009. Sedan dess har ett drygt tiotal personer blivit utsatta och en del av dem har fått ta emot upprepade samtal och sms med obehagligt innehåll."
När chefen för Säkerhetskontoret gick ut med uppgifterna att hotet var lågt var hade det förekommit hot mot anhöriga i nästan ett års tid. Var det en maskirovka för att inte skrämma sökanden till Utlandsstyrkan eller vad var det som gjorde att man inte gick ut med bättre information?


Högkvarteret och generaler på besök i Afghanistan har kritiserat personal som inte önskat skylta med sina fullständiga namn och som undvikit att bli dokumenterade under insats. Det bör de nog fundera på nu.
Hanteringen av personuppgifter är på väg att bli bättre men det är hög tid för alla inblandade att förstå att det är på riktigt. Hotet är reellt.
Det visade sig att "de paranoida" hade fog och gjorde rätt som försökte skydda sig och sina anhöriga.


Metodinstruktion för utlandsresande:
Skaffa två stycken kontantkortstelefoner med oregistrerade kontantkort. Betala helst kontant. En telefon lämnas hemma till anhörig, den andra medtages.
Anhöriga kan då sms:a till sin utlandssoldat utan att det kan kopplas till exakt person så enkelt. Soldaten ringer hem på welfaretelefon. Enkelt och ganska säkert.


Uppdatering 2010-12-15:
Det nya förbandet i Afghanistan FS20 ger nu instruktioner på sin blogg: www.fs20.se

Det är bra att se att förbandet tar personsäkerheten på allvar. Förhoppningsvis återspeglas det även i det övriga arbetet, med personallistor på olika nätverk, mm.

Gästinlägg: Tjänstgöring inom riket, utom rikets gränser eller kanske både och?

Cynismer har glädjen att få publicera ett bidrag från Flygvapenofficeren med bäring mot den senaste tidens omfattande turbulens inom Försvarsmakten och Flygvapnet.

Jag tror att frågan om internationell tjänst måste hanteras inom respektive försvarsgren och diskuteras inom arbetslag och på mässar. Troligtvis är det den svår process för organisationsdelar som inte har någon större rutin på området och där det inte finns kollegor som varit med och som kan berätta för frågande.

Inlägg av den här karaktären bidrar till en sund debatt.

/Cynisk



Tjänstgöring inom riket, utom rikets gränser eller kanske både och?

-Ett kort kåseri ifrån en officer inom det flygtekniska skrået.


Jag ansökte om att få börja utbildning till detta yrke vid sekelskiftet, hetsen om att försvara Sverige utomlands, ”mota Olle i grind”, m.m. haglade tätt. Åt detta ryckte jag på axlarna och tänkte att det var nog rätt, tekniker i grunden som jag är och inte samhällsvetare. Tio år senare har jag skaffat perspektiv på det hela. Försvara Sverige utomlands betydde i Finland eller Baltikum. Mota Olle i grind betydde att vara delaktig att hejda flyktingströmmar ifrån ett sönderfallande ryssland som kunde ta med sig konflikten hit likt de farhågor man hade om flyktingar ifrån Exjugoslavien.


Vid anställningens början hade riksdagen ändrat lagen så att försvarsmakten kunde anställa officerare med ett utlandsobligatorium i anställningsavtalet. Försvarsmakten presenterade ett sådant anställningsavtal för mig och frågade om detta var något för mig att skriva under på. Jag avböjde och ett nytt avtal kom fram där detta obligatorium inte fanns med. Åren efter har jag lärt mig att obligatorium eller inte saknar betydelse. Arbetsgivaren har enligt lag rätt att placera personal efter bevåg varthelst den anställdes kompetens kan tillvaratas bäst. Dock är dagens Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten (1999:568) gränssättande. Se första paragrafen:


1 § Inom Försvarsmakten skall det finnas en utlandsstyrka för verksamhet som avses i denna lag.

Den som skall tjänstgöra i utlandsstyrkan och inte har en anställning i Försvarsmakten som omfattar skyldighet att tjänstgöra i internationell verksamhet utomlands för de syften som anges i tredje stycket, skall anställas särskilt för tjänstgöring i styrkan.

I utlandsstyrkan får endast sådan militär och civil personal tjänstgöra som behövs för internationell verksamhet utomlands i syfte att

• 1. avvärja risk för en väpnad konflikt,

• 2. hejda en pågående väpnad konflikt,

• 3. övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd, eller

• 4. skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i samband med en väpnad konflikt. Lag (2003:170).


Den som har en anställning i Försvarsmaken kan alltså inte beordras utomlands för att bedriva verksamhet inom ramen för ovan uppräknade fyra punkter. Men nu är det så att denna lag kommer att upphöra och Lag om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser (2010:449) kommer att gälla. Studera första paragrafen i denna lag:


1 § Denna lag ska tillämpas på anställda i Försvarsmakten vid tjänstgöring i en internationell militär insats. Lagen ska dock inte tillämpas på den som är lokalt anställd av Försvarsmakten i insatsområdet.

Med internationell militär insats enligt denna lag avses verksamhet som Försvarsmakten bedriver i ett insatsområde utomlands i syfte att

• 1. avvärja risk för en väpnad konflikt,

• 2. hejda en pågående väpnad konflikt,

• 3. övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd, eller

• 4. skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i samband med en väpnad konflikt.


Dagens bråk om obligatorisk arbetsskyldighet utomlands är alltså ett bråk som handlar om dryga två månader. Efter 1/1 2011 är det alltså fritt fram att beordra anställda utomlands.


Vi har läst i pressen och på bloggarna Wiseman’s Wisdoms och Chefsingenjören att stridspiloterna skrivit ett brev där man rent ut sagt ledsnat på försvarsmaktsledningens hantering av avtal för piloter. Som tidigare sagts har man inte varit helt negativ till internationell tjänstgöring, man är negativ till hur avtal formuleras eller avsaknaden av avtal.


För min del innebär yrkesvalet att jag skall serva piloter med funktions- och uppdragsdugliga flygplan, jag har inte haft någon betänklighet att göra detta inom Sveriges gränser. Efterhand som min skicklighet ökat, insikten om begränsningar i systemet och taktiskt uppträdande blivit bättre har mina betänkligheter att göra det skarpt utanför Sveriges gränser minskat. För att hårdra det, det är ingen skillnad att stå på Hagshult jämfört med Kabul bara jag har rätt utrustning och rätt utbildning.


Det jag ser skillnad i är att om jag står på Hagshult och langar skarpa robotar och bomber så är det ett existensförsvar av Sverige och i förlängningen mig själv och förmodligen min familj. Att stå på Kabul och langa bomber är en förtjänst för staten Sverige, min insats där innebär att jag är frånvarande ifrån min familj. Det är alltså inte bara jag som tjänstgör för staten Sverige utan även min familj som gör uppoffringar.


Jag kan tycka att Försvarsmaktsledningen gör det för enkelt för sig när man inte vill specificera insatstider, rotationsfrekvens, m.m. utan hänvisar till osäkerhet gentemot den politiska ledningen. Jag skulle känna en större samhörighet med Försvarsmakten om man verkligen var en god arbetsgivare och tog sina anställda på allvar och returnerade bollarna till politikerna om att de anställda är anställda värda att vårdas, inte förbrukas. En hög rotationsfrekvens funkar ett tag men sedan blir det tal om arbetsvägran eller skilsmässa.


Olika yrken har olika ålder på sina skickliga officerare. En serviceplutonchef har betydligt längre tjänstetid för att bli skicklig i sitt yrke jämfört med en skytteplutonchef. En flygtekniker är ingen vanlig soldat modell ”Lasse i ledet” utan en äldre mer rutinerad än de skyttesoldater man söker anställa. Socialt sett funkar det inte att ge flygteknikern skyttesoldatens villkor. Dessutom säger man uttryckligen att skyttesoldaten skall växlas ut vid samma tid man har en flygtekniker som är riktigt självgående.


Vi är alla olika i våra yrken inom Försvarsmakten, det som är gemensamt för oss är att vi vill syssla med det vi sökte oss till Försvarsmakten för. Med rätt avtal och förmåner är tjänstgöringsorten av mindre betydelse bara vi har ett förtroende för materielen, organisationen och vår utbildning. Tidigare när man sökt tjänstledigt för att ta anställning i utlandsstyrkan har man kunnat avbryta den anställningen och gå tillbaka till den ordinarie anställningen om galoscherna inte passat, det som kostat är lite prestige och förmodligen en nivåhöjande utbildning, inte Svea rikes överlevnad. Men hur blir det nu?


/Flygvapenofficeren

Sveket! Uppdaterad 29/8

Socialdemokraterna med Mona Sahlin har nu vikt ner sig för V och MP och tillkännager att man har för avsikt att dra hem svensk trupp från Afghanistan med målsättningen att det ska vara klart första halvåret 2013, oaktat säkerhetsläget.

Således har V och MP övertagit taktpinnen i oppositionens utrikes- och säkerhetspolitik, något som oroar mig kraftfullt. Således har också Socialdemokratin lämnat det solidaritetstänk som Palme startade.


Mona Sahlin ska vara glad att hon inte är afghan för det hade inneburit att om hon inte redan varit på flykt undan övergrepp i Afghanistan senast 2013 skulle bli dödad för sin politiska verksamhet. Sådan tolereras inte under talibansk styre, det styre som lär bli verklighet då det internationella samfundet viker ner sig i förtid. Om det blir såsom S, V och MP nu föreslår.

Mona och sina musketörer sviker det arbete som Sverige tillsammans med andra nationer gjort i Afghanistan. De sviker de afghanska folket och de sviker sina väljares ideologi om solidaritet med behövande.
Jag hoppas att de inte får möjlighet att genomdriva sin politiska vilja.


Andra i ämnet:
Wisemans Wisdoms
Allan Widman
Krister Fahlstedt


Tidigare inlägg i ämnet


Uppdatering 2010-08-29:
Expressen Terese Cristiansson är korrespondent i Kabul. Hon uttrycker sig så här:
"Lars Ohly och hans vänner vill ge talibanerna en rätt behaglig semester till 2013.
Fram till dess behöver de bara lägga kraft på att berätta för lokalbefolkningen, att nu sviker de internationella soldaterna det afghanska folket.
Vem tror ni afghanerna tvingas alliera sig med då?
Fienden, så klart."

Sviker var ordet, sa Bill.

Fredsfrämjande insatser, inte bara FN. Uppdaterad 22/8

Lars-Gunnar Liljestrand ondgör sig i ett inlägg på Newsmill över Gunnar Hökmarks benämning på ISAF-insatsen i Afghanistan. Han menar på att Hökmark vilseleder folk eftersom han kallar ISAF för en FN-operation:
"Gunnar Hökmark skriver vilseledande om Sveriges insats i Afghanistan och kallar det felaktigt för en FN-operation. Svenska soldater ingår i den NATO-ledda ISAF-styrkan som inte har någon likhet med FN-operationer med blå baskrar. Hökmark borde ställa sin fråga om Sverige skall ställa upp alls i FN-operationer till sin egen regering. Sverige har idag inte en enda soldat i FN-operationer i världen . Allt har istället satsats på den NATO-ledda styrkan i USAs krig i Afghanistan."

Här tycker jag att man kan finna kännetecken på vänsterns förhållningssätt till solidaritet i allmänhet och fredsarbete i synnerhet. Färgen på huvudbonaden tycks vara viktigare än mandaten som insatsen grundar sig på och möjligheten till verkan för insatsen. Det tycks mig som att vissa hellre ser en verkanslös FN-ledd mission än en fungerande NATO-ledd mission, oavsett om bägge bygger på ett FN-mandat. Hur inställningen är till EU-missioner är dock höljt i dunkel.

Sedan har det smugit sig in ett fel angående deltagande i FN-operationer eller också ser inte Liljestrand officerare som soldater. Vi har svensk militär personal i FN-tjänst i Mellanöstern, Kongo, Afghanistan, Pakistan, Sudan och Nepal. Visst, det rör sig om observatörer men det är ändock deltagande i fredsfrämjande FN-operationer.


FN kan delegera uppgiften att leda fredsfrämjande operationer till andra aktörer, vilket har genomförts ett antal gånger. Aktörerna är av typen Afrikanska Unionen, OSCE, EU och givetvis NATO. NATO har i flera fall fått uppgiften av FN att leda insatser. Likväl bygger insatserna på FN-mandat som reglerar spelreglerna, precis som om det vore en FN-ledd insats. Skillnaden är vilka resurser som ställs till insatsens förfogande och där är NATO allt som oftast långt för FN. En FN-ledd insats kännetecknas av trög byråkrati och knappa resurser vilket ger föga effekt. NATO kännetecknas av krånglig byråkrati och även i såna finns nationella intressen men den stora skillnaden är resurstillgången. NATO har flera gånger visat sig ha kapacitet som FN inte haft.


I Sverige gapades det när FN-styrkan UNPROFOR i Bosnien övergick till NATO-befäl under BA05. UNPROFOR hade inte löst sin uppgift tillräckligt väl och därför skyltades den nordiska bataljonen om, fordonen målades gröna och man lydde under NATO inom ramen för Implementation Force, IFOR. Sedermera övergick insatsen till Stabilization Force SFOR, fortfarande under NATO-befäl för att slutligen bli en EU-mission. Uppgiften har hela tiden varit tilldelad av FN och har varit fredsfrämjande arbete i Bosnien.
Att svensk trupp skulle stå under NATO-befäl var kontroversiellt och något som inte sågs med blida ögon av vänsterorienterade i Sverige. Utfallet blev bra och kritiken tystnade och sedan 1996 har vi haft svensk trupp under NATO-befäl inom insatserna IFOR och SFOR i Bosnien, KFOR i Kosovo samt ISAF i Afghanistan.
Under EU-flagg har vi haft truppmissioner i Bosnien, Tchad och DR. Kongo.
Sedan det inledande motståndet mot att ha trupp under annan flagga än FN:s så har det varit tyst, ända fram till häromåret då det började gå tungt i Afghanistan.


Vad beror detta på?
I grund och botten är det säkerligen en ideologisk motvilja till allt som USA står för och NATO likställs av rödanstrukna svenskar med USA. Något som är förknippat med USA kan tydligen inte vara bra.
Utöver det ser jag det som okunskap, dels gällande hur FN jobbar och dels gällande fredsoperationers funktion. Dessutom är det förmodligen okunskap om hur militärt arbete bedrivs i gemen. En kula skjuten av en "blåbasker" är lika dödande som en som avfyrats av en "grönkeps".


Sedan 1996, då IFOR bildades, har svensk personal stått under NATO-befäl kontinuerligt. Under samma period har svensk trupp deltagit i rena FN-missioner i Liberia, Kongo och Libanon, utöver de enskilda missioner som observatörsinsatserna kallas. Dessa "rena" FN-missioner har inneburit små insatser numerärt. I Kongo gick det så dåligt för FN att EU fick sätta in trupp, Operation Arthemis.
De senaste 14 åren har NATO-ledda insatser vilande på FN-mandat varit normen för svenskt militärt fredsarbete internationellt. FN-missioner har varit sporadiska. Syftena med insatserna, vilket regleras i FN-resolutioner, har ansetts som det viktiga, inte baskerfärgen och det oavsett färg på Regeringen.

Det är nog dags att inse att NATO har blivit ett verktyg för FN eftersom FN inte klarar jobbet på egen hand.


Jag avslutar med att citera ur FN-resolution 1386 en av många resolutioner som reglerar ISAF:
"[The Security Counsil]
3. Authorizes the Member States participating in the International Security Assistance Force to take all necessary measures to fulfil its mandate;"

Övriga FN-resolutioner rörande ISAF är: 1413, 1444, 1510, 1563, 1623, 1659, 1707, 1746, 1817, 1890 och 1917.


Uppdatering 2010-08-22:
Knappt en vecka efter detta inlägg kom Pierre Schori med en inlaga i Dagens Nyheter där han kräver en svensk reträtt från Afghanistan. Det räcker enligt Schori med bistånd. Det är nästan brottsligt naivt att tro det. Om en studerande vid en statsvetenskaplig utbildning skulle uttrycka sig enligt Schori så skulle det rendera i ett underkänt betyg redan på A-nivån. Världen fungerar inte såsom Schori beskriver den. Jag rekommenderar en grundläggande utbildning för honom. Det tycks behövas.

Jag vill passa på tipsa om två blogg-grannar med inlägg på samma tema:
Chefsingenjören: Vad vill (s)?
Rolf K Nilsson: Schori - revolutionsromantiker och USA-hatare.

Farlig naivitet - Uppdaterad 2010-08-02 19:30

Aftonbladets Helle Klein fortsätter i sin blåögda stil att kräva att Sverige ska ta hem den väpnade styrkan från Afghanistan. Som en uppmaning till Mona Sahlin skriver hon: "Mona Sahlin är i Afghanistan. Hon borde kunna komma hem och säga som det är: kriget är en återvändsgränd. Sverige har en lång tradition av att medverka i FN-ledda fredsbevarande insatser. Afghanistan-kriget är definitivt inte något sådant uppdrag."
Vadå "som det är"? Är det verkligen så? Vem säger det? Har Helle varit på plats och sett det som Mona nu sett? Nej, bedömt inte.

Kriget i Afghanistan är ett nödvändigt ont för att få till en någorlunda dräglig miljö för invånarna. Kriget i Afghanistan är ett nödvändligt ont för att dvälja terrorismens utbredning, för att visa att det inte är okej att flyga in flygplan i skyskrapor och att skydda de som utförde dådet. Kriget i Afghanistan är dessutom ett nödvändigt ont för att skaffa sig ett gott anseende på den internationella arenan. I den moderna världen kan ingen stå utanför, alla blir inblandade på något sätt och då gäller det att ha skaffat sig vita kulor för att dra nytta av andras stöd. Till och med Schweiz har börjat närma sig omvärlden med lättad banksekretess, sedan de upptäckt att isolationspolitik inte fungerar längre.

Helle och hennes likasinnade tror att det inte behövs lag och ordning. Även i den bästa av världar fungerar inte det samhället. Det behövs lag och ordning för att det ska vara säkert för folk att leva och bedriva näring.
I Afghanistan i dag finns det lite lag och ordning. Därför är svensk trupp där inom ramen för den FN-sanktionerade insatsen ISAF vars uppgift är att stödja det afghanska samhället (GIRoA) med syfte att GIRoA ska kunna klara sig själva.
Idag är det osäkert i Afghanistan. Missionärer med samma blåögda ideologiska syn som Helle har kidnappats av Talibaner och andra väpnade motståndsgrupper i Afghanistan. Jag undrar om Helle skulle vilja ha mer bistånd som lösning på en kidnappning där hon själv var offer?

Arbetet i Afghanistan vilar på tre pelare: Security, Governance och Development. Svensk trupp löser uppgift inom en av dessa, andra delar av svensk statsapparat ansvarar för de övriga två. Utan jämvikt mellan dessa blir arbetet ogjort. Alla tre funktioner behövs för att Afghanistan ska fungera. När jag skriver fungera avser jag inte ett samhälle av svensk modell utan ett samhälle där det är hyffsat säkert för folk att bo, där barn får gå i skola oavsett kön, där terrorism inte är nationalsport och där samhället kan erbjuda vård så att inte var fjärde barn behöver dö innan 5 års ålder.
För att det ska bli verklighet måste det finnas säkerhet. Svensk trupp på plats i Afghanistan jobbar för den säkerheten och i stället för att ta hem truppen bör Sverige öka truppstyrkan till full bataljon och visa omvärlden att vi menar allvar med våra ansträngningar i Afghanistan.


Det är något fint med naivitet, framförallt hos barn men det är farligt när vuxna ledarskribenter står för det. Naivitet hör inte hemma i säkerhets- och utrikespolitiken. Naivitet och godtrohet präglade FN:s ledningar på Balkan och i New York under sommaren 1995 när Srebrenica föll och FN förlorade allt sitt anseende. Världssamfundet kan upprätta sitt anseende genom att inte kasta in handduken bara för att det går lite trögt just nu. Lyckligtvis finns det folk som förstår det och som skriver om det, såsom Johanne Hildebrandt.

"Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke", det tror jag till och med Mona Sahlin begriper. Jag tror inte att hon är så naiv.



Uppdatering 2010-08-02 19:30
Återigen upprepar Helle Klein sitt mantra, att ISAF är fel och att Sverige ska ta hem truppen. Hon skriver:

"...
Men i land efter land planerar nu regeringar för reträtt. Holland håller på att ta hem sina trupper. Kanada tar hem sina nästa år.

I Storbritannien tvingas David Cameron att besluta om ett slutdatum.

Det är hög tid att också Sverige deklarerar att de svenska soldaterna ska tas hem. Här har de rödgröna en möjlighet att göra skillnad.

På söndag håller Sahlin sitt sommartal. Ett klart stöd för ökat bistånd och en plan för att ta hem trupperna vore då på sin plats."


Hon, liksom många andra som säger sig vara för solidaritet, tycks inte begripa att det inte handlar om säkerhetsarbete ELLER bistånd utan att båda delar måste till.
I tät samverkan med officiella maktstrukturer i Afghanistan ska vi hjälpa afghanen att klara sig själv. Tyvärr räcker inte det med att skicka mer pengar.

Om vi bygger en skola idag så river Talibanerna den i morgon och vi har då bränt pengar i onödan och dessutom minskat förtroendet för det internationella samfundet. Vi måste hjälpa ANSF hantera säkerheten samtidigt som vi hjälper till med ekonomiskt bistånd och strukturellt bistånd.

Självklart ska Sverige skicka civilt bistånd. Lika självklart ska vi fortsätta med vårt militära bistånd. Detta så att Afghanistan kan komma på fötter. Det är inte "antingen eller" utan här kan vi återanvända en FM-klyscha; "både och" för i Afghanistan behövs verkligen allt.


Jag önskade verkligen att folk ska förstå att bistånd utan säkerhet inte är en framkomlig väg liksom det omvända. Jag önskade att de som propagerar för solidaritet kunde förstå att solidaritet behövs även när det är jobbigt och svårt och att man då inte kan kasta in handduken och ge upp.
Afghanistan behöver inte quitters, Afghanistan behöver stöd och Sverige bidrar med det och bör så fortsätta och helst utöka stödet, på alla fronter. Allt behövs!

Årsdagen av Srebrenica

Så här på årsdagen av Srebrenica-massakern minns tiotusentals tillbaka.
Vi som var på Tuzla Airbase under den perioden minns särskilt arbetet med mottagningen av de tusentals flyktingar som överlevt massakern och sökte skydd hos Nordbat 2 ingående i UNPROFOR.
Jag hoppas att vi aldrig behöver uppleva något liknande igen.

Tidigare i ämnet: Tuzla Airbase och flyktingarna