Alliansen tillkännagav nyligen att man avser köpa in 40-60 nya JAS 39 och att de därför vill öka försvarsanslaget med 300 miljoner.
300 miljoner räcker inte på långa vägar utan är kaffepengar i sammanhanget. Behovet är betydligt större än så då hela Försvarsmakten är underfinansierad och flera materielprojekt är uppskjutna.
Det finns ganska mycket läsning på grannbloggarna (länkar till höger på sidan) i ämnet och jag håller mig därför kort.
Min syn är att höjningens storlek är för dålig men att den politiska viljan att faktiskt höja anslaget är ett viktigt trendbrott. Det har varit tvärstopp på anslagsökning tidigare. Har vi just sett en bräschladdning öppna en ny ingång i Borgs kassavalv?
/Cynisk
söndag 26 augusti 2012
torsdag 16 augusti 2012
Försvars- och säkerhetspolitiskt upprop!
Ända sedan den så kallade strategiska ”time-outen” som den då sittande regeringen medvetet valde att ta i samband med försvarsbeslutet 2000, så har Försvarsmakten i ett högt tempo monterats ned och stora delar har helt avvecklats. När detta beslut fattades ansåg man att det inte längre fanns något militärt hot mot Sverige.
På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.
ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.
Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.
Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.
Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.
Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.
Undertecknat/
Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se
Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/
Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se
J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/
Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se
Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/
Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/
Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/
Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/
Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/
Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/
Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/
För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.
På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.
ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.
Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.
Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.
Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.
Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.
Undertecknat/
Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se
Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/
Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se
J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/
Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se
Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/
Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/
Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/
Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/
Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/
Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/
Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/
För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.
lördag 28 juli 2012
Andra populära inlägg
För att bespara bekväma semesterfirare det hårda jobbet att klicka runt för att leta inlägg ger vi här en till lista med populära inlägg som inte gjort Topp10-listan:
Att leda i internationell tjänst
Diskussion: Insats och alkohol
Fler konstiga beslut
Officer - Kall eller yrke?
Gästinlägg: Godot kommer inte
Militär och försvarsminister?
Gästinlägg: En akademikers perspektiv
Gymnasieexamen och lämplighet som soldat
Budgetnedskärningar
Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv
Vad är klockan? Upplys Parabellum
Att leda i internationell tjänst
Diskussion: Insats och alkohol
Fler konstiga beslut
Officer - Kall eller yrke?
Gästinlägg: Godot kommer inte
Militär och försvarsminister?
Gästinlägg: En akademikers perspektiv
Gymnasieexamen och lämplighet som soldat
Budgetnedskärningar
Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv
Vad är klockan? Upplys Parabellum
onsdag 25 juli 2012
Readers digest
Bloggrannen Wiseman firar fem år som bloggare idag men på Cynismer har vi inte varit igång lika länge. Vi startade upp i december 2009 och har med växlande frekvens (bla pga insatser) producerat inlägg. De mest populära inläggen hittills är:
- Soldat - Som vilket yrke som helst?
- Stridsväst och respekt
- En trött officers betraktelser
- Stridsvästar och regelbrott
- Chefstombola och skandal
- Nya FM - Nu utan självförtroende
- En Kadetts reflektioner
- I klartext: Obalans
- Anti-försvarsdebatt
- FM Ledningskultur vs. Verkligheten
Mitt egna favoritinlägg är Tuzla Airbase och flyktingarna som handlar om när BA04 tog emot flyktingvågen från Srebrenica-massakern.
Bloggen har fokus i markplanet och inläggen är jordnära. De flesta bilderna är hämtade från insatser runt om i världen. Vi hälsar nya läsare välkomna.
/C
Wiseman och bloggarna
Jag fick äran att skriva ett gästinlägg hos Wisemans Wisdoms med anledning av dennes femårsjubileum som bloggare. Eftersom WW har varit en inspiratör till vårt bloggande var det särskilt roligt. Nu publicerar vi inlägget även här med WW:s originalingress:
--------------------------------------
2009 var året då allt fler försvarsbloggar startades och en viktig breddning av floran utgjordes av bloggen Cynismer med ett mer marknära perspektiv. Ofta är det personalfrågor och personalpolitik som avhandlats på Cynismer av Cynisk och kollegan Parabellum. En stor del av inläggen har också handlat om situationen för personalen i pågående och genomförda insatser. Inläggen har alltid varit lika läsvärda och mängden kommentarer som de i regel genererar visar på att det är angelägna ämnen.
Wiseman
---------------------------------------------
”Det är ett gissel, det här med bloggarna. De utgör hot mot säkerheten.”
Citatet kommer från en fältövning för bara några år sedan. Det var en högre officer från Högkvarterets Insatsstab som under ett föredrag ondgjorde sig över bloggar, forum och andra sociala media. Arméinspektören uttryckte även han sitt misstyckande i Försvarets Forum och menade på att bloggarna måste ”hanteras”. Bloggarna sågs som ett reellt säkerhetshot mot Försvarsmaktens verksamhet. Det var då det, nu är det annat ljud i skällan.
Min bild av försvarsbloggandet är att bloggen Strilaren var den som först tog bladet från munnen och verkligen beskrev läget i Försvarsmakten. Han blev anmäld för att ha brutit mot sekretessen och bloggen lades sedermera ned. Här kom Wiseman’s Wisdoms in på arenan och axlade den falna manteln. Efter en trevande start ökade trycket i innehållet och till slut gick det inte att blunda för informationen och budskapen på Wiseman’s Wisdoms. De sakliga inläggen med rejäl faktabas med bibehållen sekretess och bra argumentation har dragit till sig läsare och andra debattörer som skrivit mängder av kommentarer som spätt på innehåll och intresse.
Det har gått fem år och under den tiden har försvarsbloggarna blivit ett etablerat uttryck och respekterade fora för diskussion och debatt. Debatten har blivit mångfacetterad och publik. Det som tidigare sades bakom stängda dörrar på befälsrum finns nu tillgängligt för allmänheten och politiker.
Många ondgör sig över anonymiteten hos bloggarna. Man vill veta vem som står bakom det som skrivs, vilket är helt naturligt då nyfikenhet är en stark drivkraft. Lika naturligt är det idag för en försvarsanställd att inte gå ut offentligt med sitt bloggande då detta inte har setts på med blida ögon från högre chefer. Får man onda ögat på sig så innebär det sämre tjänster och sämre löneutveckling och det vill de flesta undvika. En annan fördel, som är den viktigaste, är att inte läsaren färgas av grad eller titel på skribenten. Försvarsmakten är en strikt hierarkisk organisation där graden på många sätt är viktigare än kompetens. Wiseman har med kvalitativa inlägg visat att det går att nå fram som anonym. Det är budskapen som talar, inte graden och namnet.
För egen del började mitt bloggande med ett gästinlägg hos Wiseman. Jag såg möjligheten att nå ut med en text som ganska hårt ifrågasatte Försvarsmaktens personalhantering. Det var en chans att nå ut till en bredare publik med information som jag ansåg var viktig som motvikt till den glättiga bild som förmedlades. Efter det startade jag upp en egen blogg, inte som konkurrerande till Wiseman utan kompletterande med en annan profil.
Wiseman och övriga försvarsbloggare har lyft fram gräsrotsnivån i försvarsdebatten och ökat faktabasen. Man har dessutom medverkat till en utveckling av informationshanteringen i Försvarsmakten. Transparensen har ökat, liksom interaktiviteten. Där informationstjänsten tidigare bara publicerade enkelriktade budskap förs nu dubbelriktad kommunikation via bloggar och Twitter. Försvarsmakten har startat egna försvarsgrensbloggar och privata bloggare ses inte längre som säkerhetshot utan Försvarsmakten diektlänkar till flertalet. Till och med Arméninspektören som tidigare var så kritisk har varit framträdande på bloggosfären. Försvarsdebatten gynnas av ett brett deltagande och det är möjligt tack vare försvarsbloggarna med Wiseman’s Wisdoms i spetsen.
/Cynisk
--------------------------------------
2009 var året då allt fler försvarsbloggar startades och en viktig breddning av floran utgjordes av bloggen Cynismer med ett mer marknära perspektiv. Ofta är det personalfrågor och personalpolitik som avhandlats på Cynismer av Cynisk och kollegan Parabellum. En stor del av inläggen har också handlat om situationen för personalen i pågående och genomförda insatser. Inläggen har alltid varit lika läsvärda och mängden kommentarer som de i regel genererar visar på att det är angelägna ämnen.
Wiseman
---------------------------------------------
”Det är ett gissel, det här med bloggarna. De utgör hot mot säkerheten.”
Citatet kommer från en fältövning för bara några år sedan. Det var en högre officer från Högkvarterets Insatsstab som under ett föredrag ondgjorde sig över bloggar, forum och andra sociala media. Arméinspektören uttryckte även han sitt misstyckande i Försvarets Forum och menade på att bloggarna måste ”hanteras”. Bloggarna sågs som ett reellt säkerhetshot mot Försvarsmaktens verksamhet. Det var då det, nu är det annat ljud i skällan.
Min bild av försvarsbloggandet är att bloggen Strilaren var den som först tog bladet från munnen och verkligen beskrev läget i Försvarsmakten. Han blev anmäld för att ha brutit mot sekretessen och bloggen lades sedermera ned. Här kom Wiseman’s Wisdoms in på arenan och axlade den falna manteln. Efter en trevande start ökade trycket i innehållet och till slut gick det inte att blunda för informationen och budskapen på Wiseman’s Wisdoms. De sakliga inläggen med rejäl faktabas med bibehållen sekretess och bra argumentation har dragit till sig läsare och andra debattörer som skrivit mängder av kommentarer som spätt på innehåll och intresse.
Det har gått fem år och under den tiden har försvarsbloggarna blivit ett etablerat uttryck och respekterade fora för diskussion och debatt. Debatten har blivit mångfacetterad och publik. Det som tidigare sades bakom stängda dörrar på befälsrum finns nu tillgängligt för allmänheten och politiker.
Många ondgör sig över anonymiteten hos bloggarna. Man vill veta vem som står bakom det som skrivs, vilket är helt naturligt då nyfikenhet är en stark drivkraft. Lika naturligt är det idag för en försvarsanställd att inte gå ut offentligt med sitt bloggande då detta inte har setts på med blida ögon från högre chefer. Får man onda ögat på sig så innebär det sämre tjänster och sämre löneutveckling och det vill de flesta undvika. En annan fördel, som är den viktigaste, är att inte läsaren färgas av grad eller titel på skribenten. Försvarsmakten är en strikt hierarkisk organisation där graden på många sätt är viktigare än kompetens. Wiseman har med kvalitativa inlägg visat att det går att nå fram som anonym. Det är budskapen som talar, inte graden och namnet.
För egen del började mitt bloggande med ett gästinlägg hos Wiseman. Jag såg möjligheten att nå ut med en text som ganska hårt ifrågasatte Försvarsmaktens personalhantering. Det var en chans att nå ut till en bredare publik med information som jag ansåg var viktig som motvikt till den glättiga bild som förmedlades. Efter det startade jag upp en egen blogg, inte som konkurrerande till Wiseman utan kompletterande med en annan profil.
Wiseman och övriga försvarsbloggare har lyft fram gräsrotsnivån i försvarsdebatten och ökat faktabasen. Man har dessutom medverkat till en utveckling av informationshanteringen i Försvarsmakten. Transparensen har ökat, liksom interaktiviteten. Där informationstjänsten tidigare bara publicerade enkelriktade budskap förs nu dubbelriktad kommunikation via bloggar och Twitter. Försvarsmakten har startat egna försvarsgrensbloggar och privata bloggare ses inte längre som säkerhetshot utan Försvarsmakten diektlänkar till flertalet. Till och med Arméninspektören som tidigare var så kritisk har varit framträdande på bloggosfären. Försvarsdebatten gynnas av ett brett deltagande och det är möjligt tack vare försvarsbloggarna med Wiseman’s Wisdoms i spetsen.
/Cynisk
lördag 30 juni 2012
Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2
På frågan om Officer är ett kall eller ett yrke har nu ordet lämnats till en officer i Flygvapnet för ett gästinlägg som spelar på känslornas strängar. Det visar på en djup rotad lojalitet mot försvaret, kanske inte mot Försvarsmakten som organisation och inte mot försvarspolitiken utan mot försvaret av landet och de värden som Sverige står för. Officeren är inte politiskt agerande i sin text utan uttrycker endast en grundsyn som delas av många i Försvarsmakten.
/C
________________________________________________________________________
Officer, smaka på ordet, tänk på filmen En officer och en gentleman. Visst har ordet en särskild klang? Tänk på förtroendet att planera, genomföra och leda försvaret av det hem vi har. Tänk på Stockholmarens känsla för landets fina huvudstad där den inflyttade skåningen med stolthet kan säga ”det här är mitt hem” när vi gått förbi Djurgården och tittat på turbåtarna och tänkt oss att få åka ut i skärgården. Tänk på dalkullan och masens historiska rötter i vad som senare skulle bli Sverige och deras fina natur med fjäll i väster till jordbrukslandskapet i sydost med gruvor, skog och hyttor däremellan. Tänk på Norrbottens fria vidder med ett industriellt utvecklat kustlandskap som samsas med den svenska ursprungsbefolkningens traditionella inkomstkälla där renar strövar mellan fjäll och hav beroende på årstid. Tänk på skåningens jordbruk, kontakten med Europa, de vackra korsvirkeshusen. Allt detta och det emellan är vårt vackra land där vi som befinner oss inom dess gränser har näst intill obegränsad rätt att yttra oss både skriftligt och muntligt.
Vi får lägga vår röst på vem vi vill som skall leda oss och vårt land som våra gemensamma representanter.
Allt detta är lagt i oss officerares händer att med hjälp av våra soldater försvara. Vi är betrodda att med ytterst motbjudande följder försvara detta. Vi officerare och våra soldater har av våra medmänniskor betrotts att med varsam hand och gott omdöme se till att detta försvar förhoppningsvis inte kommer till användning och om, gud förbjude, vi måste använda Försvarsmakten så skall det göras så att svenska medborgare och gäster i vårt land i så liten utsträckning som möjligt påverkas. Vi är ålagda att under utbildning och övning acceptera vissa risker för vår hälsa och våra liv i syfte att vår verksamhet skall vara så ofarlig som möjligt för våra invånare. Vi har ingen annan som vi arbeta för, vi har bara ett uppdrag.
I vissa stunder när våra valda representanter – politiker inte riktigt klarar av att ge oss förutsättningar att kunna utöva vårt yrke så tvivlar jag på hur önskade vi är. Jag skrev Yrke med flit då vi har en anställning som regleras i lag och vem som helst betros inte att vara officer. Jag har genomgått försvarsbeslut som varit mer eller mindre lyckade för mig personligen men jag har valt att stanna kvar då jag än inte riktigt känner att jag kan släppa tanken på det förtroende som en gång har visats mig. I tider med större eller mindre motgångar i yrkets utövande har jag umgåtts med tanken på att byta yrke. Jag har till och med sökt andra jobb och jag har skaffat utbildning som förhoppningsvis är gångbar utanför Försvarsmakten. Jag vet också att detta förtroende kan försvinna i samma ögonblick som arbetsgivaren inte längre har råd att ha kvar mig, mina kunskaper och omdöme.
Är det yrke eller ett kall att vara officer? I vissa fall är det ett kall, det är när jag känner mig märkligt mallig över det första stycket. Sverige och våra medmänniskor är värda att försvaras och jag är just nu en av de betrodda att göra det. Samtidigt kommer den ena överraskningen efter den andra som gör att den malliga känslan förbyts i en märklig känsla av otacksamhet och av oförståelse.
Våra närmaste grannländer gör bedömningar och ger sina försvarsmakters officerare och soldater uppdrag som uppenbarligen är diametralt motsatta våra. Vår omvärld tycker inte jag har förändrats i den utsträckning som skulle motsvara våra representanters säkerhetspolitiska bedömning och förda försvarspolitik. Vissa delar av mig skulle säga att det är ett kall, jag har en gång valts ut, jag är betrodd att hantera utrustning för vansinnigt stora ekonomiska värden, mina åsikter och kunskaper respekteras och tas tillvara.
Mitt förnuft säger mig att allt detta är flyktigt, när mitt yrke inte längre erbjuder mig detta förtroende och den respekten samtidigt som jag har möjlighet att välja ett annat yrke så gör jag det. Just nu så skall det till ett väldigt bra erbjudande för att byta yrke och arbetsgivare så jag antar att jag just nu samtidig ser yrket som ett kall.
Sverige är värt att försvaras!
/Flygvapenofficeren
torsdag 28 juni 2012
Officer - Kall eller yrke
Jag har utlovat ett inlägg om officersyrket men har gruvat mig inför det. Under många skogsturer har jag funderat över olika sätt att approchera ämnet "Officer - Kall eller yrke?" Nu har jag våndats färdigt och gör en ansats att ge min bild. Det finns givetvis fler bilder men den här är min och den avspeglar mina år i Försvarsmakten och mina drivkrafter. Några kommer säkert att känna igen sig medan andra nog kommer att såga mig och min inställning i frågan.
/C
Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.
När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.
Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?
Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.
Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.
Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.
Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.
Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.
Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.
/C
Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.
När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.
Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?
Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.
Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.
Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.
Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.
Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.
Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)