Enligt senaste information inom Försvarsmakten kommer deployeringen av Helikoptrar till Afghanistan innebära reducerad marktruppsnumerär. Riksdagen har fastställt ett tak som endast tillfälligt och kortsiktigt kan överträdas (vid tex evakueringsoperation) och det får nu konsekvenser.
Enligt uppgift drar Försvarsmakten in Provinskontoret i Sar-e Pol och låter det redan ansträngda reducerade kompaniet i Sheberghan överta ansvaret. Området är väldigt stort och hotbilden ganska hög på sina håll varvid Sheb-gänget får en omöjligt uppgift, även trots Turkiets övertagande av utvecklingsfrågor.
Återigen får ett politiskt beslut med ringa militär grund stora och negativa konsekvenser för den militära operationen. Helikoptrarna behövs inte men trupp behövs. Förhoppningsvis kan invånarna i provinsen Sar-e Pul köpa sig säkerhet för de 57USD som de disponerar per kapita och år. Det är en väldigt fattig provins som behöver all hjälp de kan få. När till och med svenskarna tvingas ge sig av är det helt fritt fram för motståndsmännen som redan tidigare i år ökade sin närvaro markant. Det ser dystert ut.
En lösning vore att politiskt se helikopterstyrkan som en tillfällig förstärkning och därmed inte behöva reducera i förbandet.
Uppdatering 2010-12-19:
Allan Widman (fp) dementerar att helikopterstyrkan ska innebära reduktioner i truppmassan på sin blogg. Jag hoppas att han har rätt men tillåter mig själv att tvivla. Han menar på att helikopterenheten är utöver de 500 man som ska vara på plats över tiden. Det kanske stämmer men eftersom det diskuteras en så konkret konsekvens för Sar-e Pul bedömer jag att det föreligger skäl, men då kanske det är ekonomin som inte räcker till.
tisdag 14 december 2010
måndag 13 december 2010
Ledarskap och Jante
I flera olika debatter på olika fora har det diskuterats villkor för olika personalkategorier. Inte sällan har det uppkommit synpunkter på att "fel" personalkategori uppmärksammas, att det är andra som det borde satsas på.
I mitt senaste inlägg om boende i insatsområdet, där jag ondgjorde mig över beslutet att låta majorer få egna bostadsbaracker på andras bekostnad, fördes Jantelagen upp som motargument. Detta har även förekommit som motargument i de andra debatterna som jag relaterat till.
För att påminna folk om vad Jantelagen innebär har jag lånat en post i från Wikipedia:
Aksel Sandemose skrev den i boken "En flykting korsar sitt spår" och jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.
De tio punkterna:
1.Du skall inte tro att du är något.
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.Du skall inte tro att du duger till något.
8.Du skall inte skratta åt oss.
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Jantelagen är alltså något för att hålla individen på mattan.
I svenskt militärt ledarskap talas det om föregångsmannaskap, att truppen ska kunna titta på sina överordnade och däri hitta förebilder för agerande och uppträdande. Tidigt i ens militära utbildning lär man sig att "dela truppens börda" och att "inte kräva av truppen det du inte klarar själv" och dylika budskap.
Som chef ska man disponera sig själv så att man inte har så dåligt stridsvärde att man inte kan lösa sin chefsuppgift. Om man har god självkännedom kan man lösa den balansräkningen med bibehållen trovärdighet.
Ur en av Försvarsmaktens böcker:
"Förtroende får den ledare som själv är övertygad om att uppgiften är värd att lösas samt har social och fackmässig kompetens för att leda gruppen till bästa resultat.
...
Bara den ledare som har soldaternas förtroende kan, i samarbete med dem, skapa en god förbandsanda."
Med "gruppen" avses en samling människor och inte styrkan grupp. Notera att behovet av social kompetens betonas.
Vidare skriver man:
"En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda."
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det frekventa användandet av Jantelagen som motargument till snedsits i villkoren. Är det det mindset som råder hos högre officerare, att de som har skall vara givet, eller är det några få högljudda debattörer som postar mången kommentar på diverse fora och bloggar?
Om det är det nya förhållningssättet, hur harmonerar det med det föregångsmannaskap och ledarskap som gör att man får truppen med sig? Är det helt ute nu? Är det chefsskap och regler som gäller?
Jag har förvisso påtalat att det är regelstyrning som gäller som ledningsfilosofi men jag kände inte till att distansieringen mellan chefer och trupp ökat så mycket. Själv känner jag inte igen mig i resonemangen att jag som stabsofficer inte ska kunna dela boende under insats, eller att jag ska ha det så mycket bättre än andra. Jag bör ha det så bra som är görligt och skäligt och som krävs för att jag ska göra ett så bra jobb som möjligt inom respektive kontext. Det bör självklart även alla andra ha och det har inget med grad att göra.
Vad är det för ledarskapsutbildning som bedrivs i de högre officersutbildningarna egentligen?
Hur tror man att man ska få truppen med sig om man upprepade gånger sätter sitt eget välmående först?
Hur bra ledare är man om man ropar "Jante" när folk påtalar ogentligheter och oskäliga beslut?
Detta att använda Jante som motiv till att sko sig på andras bekostnad kanske är signifikativt för dagens Försvarsmakt och en av orsakerna till dess förfall?
Läsning i ämnet Ledarskap: Erfarenheter Utland
I mitt senaste inlägg om boende i insatsområdet, där jag ondgjorde mig över beslutet att låta majorer få egna bostadsbaracker på andras bekostnad, fördes Jantelagen upp som motargument. Detta har även förekommit som motargument i de andra debatterna som jag relaterat till.
För att påminna folk om vad Jantelagen innebär har jag lånat en post i från Wikipedia:
Aksel Sandemose skrev den i boken "En flykting korsar sitt spår" och jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.
De tio punkterna:
1.Du skall inte tro att du är något.
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.Du skall inte tro att du duger till något.
8.Du skall inte skratta åt oss.
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Jantelagen är alltså något för att hålla individen på mattan.
I svenskt militärt ledarskap talas det om föregångsmannaskap, att truppen ska kunna titta på sina överordnade och däri hitta förebilder för agerande och uppträdande. Tidigt i ens militära utbildning lär man sig att "dela truppens börda" och att "inte kräva av truppen det du inte klarar själv" och dylika budskap.
Som chef ska man disponera sig själv så att man inte har så dåligt stridsvärde att man inte kan lösa sin chefsuppgift. Om man har god självkännedom kan man lösa den balansräkningen med bibehållen trovärdighet.
Ur en av Försvarsmaktens böcker:
"Förtroende får den ledare som själv är övertygad om att uppgiften är värd att lösas samt har social och fackmässig kompetens för att leda gruppen till bästa resultat.
...
Bara den ledare som har soldaternas förtroende kan, i samarbete med dem, skapa en god förbandsanda."
Med "gruppen" avses en samling människor och inte styrkan grupp. Notera att behovet av social kompetens betonas.
Vidare skriver man:
"En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda."
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det frekventa användandet av Jantelagen som motargument till snedsits i villkoren. Är det det mindset som råder hos högre officerare, att de som har skall vara givet, eller är det några få högljudda debattörer som postar mången kommentar på diverse fora och bloggar?
Om det är det nya förhållningssättet, hur harmonerar det med det föregångsmannaskap och ledarskap som gör att man får truppen med sig? Är det helt ute nu? Är det chefsskap och regler som gäller?
Jag har förvisso påtalat att det är regelstyrning som gäller som ledningsfilosofi men jag kände inte till att distansieringen mellan chefer och trupp ökat så mycket. Själv känner jag inte igen mig i resonemangen att jag som stabsofficer inte ska kunna dela boende under insats, eller att jag ska ha det så mycket bättre än andra. Jag bör ha det så bra som är görligt och skäligt och som krävs för att jag ska göra ett så bra jobb som möjligt inom respektive kontext. Det bör självklart även alla andra ha och det har inget med grad att göra.
Vad är det för ledarskapsutbildning som bedrivs i de högre officersutbildningarna egentligen?
Hur tror man att man ska få truppen med sig om man upprepade gånger sätter sitt eget välmående först?
Hur bra ledare är man om man ropar "Jante" när folk påtalar ogentligheter och oskäliga beslut?
Detta att använda Jante som motiv till att sko sig på andras bekostnad kanske är signifikativt för dagens Försvarsmakt och en av orsakerna till dess förfall?
Läsning i ämnet Ledarskap: Erfarenheter Utland
fredag 10 december 2010
Fler konstiga beslut
Camp Northern Lights Afghanistan
Foto: Cynismer
Försvarsmakten fortsätter att fatta konstiga beslut. Jag höll på att skriva "häpnadsväckande" men faktum är att jag inte häpnar längre. De bara matar fram konstigheter och vi i terrängen börjar bli så luttrade att vi lagt undan lite pengar som vi satsar på djävulen i 10000 meter skridsko i nästa Vinter-OS. Han kommer snart att ha kunnat träna mycket.
Detta beslut som tagits av vad jag bedömer är Armétaktisk stab driver ner kilen mellan höga och låga funktionärer i Armén ännu mer och klyftan lär bli oöverbryggelig snart, åtminstone om ingen gör halt och mittåt.
Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif är trångbodd. Den byggdes ursprungligen för en mindre numerär än vad som nu är gällande. Soldater och officerare bor tre och tre i baracker och det är trångt, trångt. Det är mycken personlig utrustning som ska få plats i det lilla utrymmet som man dessutom ska bo i. Några officerare har haft lyxen att bo två och två i stället. Det är stor skillnad och jag tycker att två och två borde vara normen.
Nu har ATS fattat beslut om att officerare med Majors grad och högre ska få bo själva i sin barack. De ska inte behöva dela utrymme med andra. Jag har inte hört de bakomliggande skälen och motiven till detta men jag ser framemot det. Det måste vara grymt bra orsaker.
Man skulle ju kunna säga att man gör det för att öka nyttjandegraden för varje barack eftersom truppen är ute på patruller och uppdrag så mycket och därför inte använder sina sovutrymmen särskilt ofta. Men självklart ska dessa soldater få en bra vila när de väl är inne och de bör väl därför vara de som har bäst boende?
Majoren som har sitt huvudsakliga värv inne på campen och får ligga i sin egen säng varje natt borde inte vara prioriterad i sammanhanget, snarare tvärtom.
Nej, återigen visar Försvarsmakten att man inte förstår sig på signaleffekter. Beslutet kommer säkert att få några stycken att välja bort Försvarsmakten. Vad kostar det i marknadsföring?
De Majorer jag har hört med har inga krav på eget boende och skäms över det hela. Om jag förstår det rätt har vissa inte tagit möjligheten utan delar övrigas villkor och därmed också boende. Det är föregångsmannaskap, något som på pappret hyllas i Försvarsmakten men endast finns på lägre nivå ute i terrängen.
Vad kommer härnäst?
Disclaimer: Det kan vara ett prank så här i juletid, i såna fall ett osmakligt sådant.
tisdag 7 december 2010
Gästinlägg: Kritik och beslutsfobi?
Kommer kritiken leda till beslutsfobi?
Införandet av internationell tjänstgöringsskyldighet för all försvarsmaktsanställd personal har inte gått någon förbi. Kritiken har varit massiv mot hur det har genomförts även om majoriteten tycks vara positiva till frågan i sig. Detta är dock bara det första steget i ett personalförsörjningssystem som radikalt måste förändras framöver. Sannolikt kommer kritiken mot kommande steg vara av minst samma magnitud som hittills. Risken är tyvärr att den nuvarande massiva och oftast befogade kritiken leder till att vår ledning inte kommer våga ta nödvändiga beslut framöver.
Försvarsmaktens omorganisering till insatsklara bataljoner har påbörjats. Insatsorganisation 2014 (IO14) som var det ursprungliga målet har övergått till en mellanorganisation för 2011, IO11. Vid flera förband, i alla fall inom armén, har personallistor med respektives befattningar börjat florera. Många är vi som reagerat med att dessa listor är korthus som kommer att falla den dagen det är dags att på allvar organisera sig efter dem och framförallt om det skall genomföras internationella insatser med organisationen på pappret. Jag avser belysa några av de problem som blir uppenbara när man studerar personallistorna. Problem som måste lösas.
Samtidigt som vi insatsorganiserar nästan all personal i insatsförband så krymper övriga personalramar. Tillhör man inte insatsorganisationen så ingår man i den stödjande prodorganisationen. Prodorganisationen i sin tur bemannas med fasta eller rörliga befattningar vilket innebär att antingen så har man sin befattning i prod tills vidare eller så är man där tillfälligt medan man egentligen har sin fasta befattning i insatsorganisationen. Befattningarna i prodorganisationen kommer inom en snar framtid att kraftigt reduceras vilket kommer leda till att om man sitter på en sådan fast befattning så är uppsägningshot aktuellt.
Vid intagandet av IO11 har man från förbandens personalsektioner tryckt in sin personal i givna ramar utan att vidare analysera konsekvenserna. Huvuddelen av de som nu kommer få helt nya befattningar är inte ens vidtalade utan blir varse först när de ser sitt namn i de nya listorna. Tidigare har förbanden, rätt eller fel, gömt undan personal som man inte riktigt vet vad man ska gör med genom att sätta dem på undanskymda och i vissa fall påhittade befattningar. Man har dessutom tillåtit personal att förfalla fysiskt och att inte längre upprätthålla grundläggande personlig soldatfärdighet. Därtill finns ett flertal som numera har rent medicinska hinder från att uppfylla detsamma. Dessa personer har nu platser i IO11. Några kan säkert, med rätt och lång träning, åter uppnå rätt status för insats men flertalet kommer inte att kunna göra det inom överskådlig framtid. Vad ska vi göra med detta köttberg? Kommer de som inte uppfyller kraven för respektive befattning att sägas upp? Klarar man inte de fysiska kraven så torde ju arbetsbrist föreligga.
Två tredjedelar av Försvarsmaktens officersbefattningar skall bli specialistofficersbefattningar. I arméns bataljoner är det i många fall en ännu högre andel befattningar som skall omstöpas. De som nu tittar i personallistorna för IO11 och ser att de sitter på en specialistofficersbefattning inser att de sannolikt kommer att vara föremål för omgalonering inom en snar framtid. Desperationen sprider sig bland de som tidigare hade helt andra mål med sin karriär i FM. Dimman är tjock för den som försöker lista ut hur karriärvägarna ser ut. När en individ inte längre kan se sin framtidsplan tryter motivationen och den drivne och duglige väljer oftast ett annat arbete.
Det finns förvisso många som kan tänka sig att omgaloneras till specialistofficer och i det kan se en framtida yrkesstolthet. Specialisering är i många fall av godo. Omgalloneringen kommer dock att leda till ett nytt bekymmer. Försvarsmaktens redan förvirrande lönestruktur kommer bli ännu mer felaktig. Officerare som tidigare har varit pluton- och kompanichefer med uppemot 30 års erfarenhet men för vilka karriären stannat, är placerade som gruppchefer och ställföreträdande sådana i IO11. Alla skulle ju med. Dessa konkurrerar nu med nyexaminerade specialistofficerare om samma befattningar. Skillnaden är att den äldre officeren kommer att ha en avsevärt högre lön för samma arbete. En löneskillnad som inte är saklig överhuvudtaget. Sannolikt är den yngre specialistofficeren både lämpligare och dugligare i sitt arbete. Försvarsmakten måste gör något radikalt med nuvarande lönesystem. Detta innebär givetvis att vissa måste finna sig i sänkta eller frysta löner. Alla befattningar måste få lägsta- och högstalöner där man dessutom kan se en koppling mellan skicklighet i tjänst och inte som nu när man har en högre lön bara för att man är äldre. Med vår nya diskrimineringslag så är det dessutom bara en tidsfråga innan någon driver och vinner ett sådant ärende mot FM. Att vi har olika antal semesterdagar för olika åldersgrupper är för övrigt ett sådant ärende som numera sannolikt är olagligt.
* Omgalonering av officerare.
* Uppsägning/karriärväxling av personal som inte klarar insatskraven.
* Revidering av löner.
De nödvändiga förändringarna i vårt personalsystem är många, ovan beskrivna är bara några. Alla kommer de att möta massiv kritik eftersom de berör det stora flertalet av oss, frågorna väcker känslor, de påverkar vårt liv väsentligt. Förändringar är dock nödvändiga för att få ordning och på sikt även framtidstro. Försvarsmakten får inte stanna upp av rädsla för kritik utan istället se till att med väl underbyggda, tydligt motiverade och kommunicerade beslut framöver lyckas bättre än vad man gjorde med införandet av den internationella tjänstgöringsplikten.
/CS
Införandet av internationell tjänstgöringsskyldighet för all försvarsmaktsanställd personal har inte gått någon förbi. Kritiken har varit massiv mot hur det har genomförts även om majoriteten tycks vara positiva till frågan i sig. Detta är dock bara det första steget i ett personalförsörjningssystem som radikalt måste förändras framöver. Sannolikt kommer kritiken mot kommande steg vara av minst samma magnitud som hittills. Risken är tyvärr att den nuvarande massiva och oftast befogade kritiken leder till att vår ledning inte kommer våga ta nödvändiga beslut framöver.
Försvarsmaktens omorganisering till insatsklara bataljoner har påbörjats. Insatsorganisation 2014 (IO14) som var det ursprungliga målet har övergått till en mellanorganisation för 2011, IO11. Vid flera förband, i alla fall inom armén, har personallistor med respektives befattningar börjat florera. Många är vi som reagerat med att dessa listor är korthus som kommer att falla den dagen det är dags att på allvar organisera sig efter dem och framförallt om det skall genomföras internationella insatser med organisationen på pappret. Jag avser belysa några av de problem som blir uppenbara när man studerar personallistorna. Problem som måste lösas.
Samtidigt som vi insatsorganiserar nästan all personal i insatsförband så krymper övriga personalramar. Tillhör man inte insatsorganisationen så ingår man i den stödjande prodorganisationen. Prodorganisationen i sin tur bemannas med fasta eller rörliga befattningar vilket innebär att antingen så har man sin befattning i prod tills vidare eller så är man där tillfälligt medan man egentligen har sin fasta befattning i insatsorganisationen. Befattningarna i prodorganisationen kommer inom en snar framtid att kraftigt reduceras vilket kommer leda till att om man sitter på en sådan fast befattning så är uppsägningshot aktuellt.
Vid intagandet av IO11 har man från förbandens personalsektioner tryckt in sin personal i givna ramar utan att vidare analysera konsekvenserna. Huvuddelen av de som nu kommer få helt nya befattningar är inte ens vidtalade utan blir varse först när de ser sitt namn i de nya listorna. Tidigare har förbanden, rätt eller fel, gömt undan personal som man inte riktigt vet vad man ska gör med genom att sätta dem på undanskymda och i vissa fall påhittade befattningar. Man har dessutom tillåtit personal att förfalla fysiskt och att inte längre upprätthålla grundläggande personlig soldatfärdighet. Därtill finns ett flertal som numera har rent medicinska hinder från att uppfylla detsamma. Dessa personer har nu platser i IO11. Några kan säkert, med rätt och lång träning, åter uppnå rätt status för insats men flertalet kommer inte att kunna göra det inom överskådlig framtid. Vad ska vi göra med detta köttberg? Kommer de som inte uppfyller kraven för respektive befattning att sägas upp? Klarar man inte de fysiska kraven så torde ju arbetsbrist föreligga.
Två tredjedelar av Försvarsmaktens officersbefattningar skall bli specialistofficersbefattningar. I arméns bataljoner är det i många fall en ännu högre andel befattningar som skall omstöpas. De som nu tittar i personallistorna för IO11 och ser att de sitter på en specialistofficersbefattning inser att de sannolikt kommer att vara föremål för omgalonering inom en snar framtid. Desperationen sprider sig bland de som tidigare hade helt andra mål med sin karriär i FM. Dimman är tjock för den som försöker lista ut hur karriärvägarna ser ut. När en individ inte längre kan se sin framtidsplan tryter motivationen och den drivne och duglige väljer oftast ett annat arbete.
Det finns förvisso många som kan tänka sig att omgaloneras till specialistofficer och i det kan se en framtida yrkesstolthet. Specialisering är i många fall av godo. Omgalloneringen kommer dock att leda till ett nytt bekymmer. Försvarsmaktens redan förvirrande lönestruktur kommer bli ännu mer felaktig. Officerare som tidigare har varit pluton- och kompanichefer med uppemot 30 års erfarenhet men för vilka karriären stannat, är placerade som gruppchefer och ställföreträdande sådana i IO11. Alla skulle ju med. Dessa konkurrerar nu med nyexaminerade specialistofficerare om samma befattningar. Skillnaden är att den äldre officeren kommer att ha en avsevärt högre lön för samma arbete. En löneskillnad som inte är saklig överhuvudtaget. Sannolikt är den yngre specialistofficeren både lämpligare och dugligare i sitt arbete. Försvarsmakten måste gör något radikalt med nuvarande lönesystem. Detta innebär givetvis att vissa måste finna sig i sänkta eller frysta löner. Alla befattningar måste få lägsta- och högstalöner där man dessutom kan se en koppling mellan skicklighet i tjänst och inte som nu när man har en högre lön bara för att man är äldre. Med vår nya diskrimineringslag så är det dessutom bara en tidsfråga innan någon driver och vinner ett sådant ärende mot FM. Att vi har olika antal semesterdagar för olika åldersgrupper är för övrigt ett sådant ärende som numera sannolikt är olagligt.
* Omgalonering av officerare.
* Uppsägning/karriärväxling av personal som inte klarar insatskraven.
* Revidering av löner.
De nödvändiga förändringarna i vårt personalsystem är många, ovan beskrivna är bara några. Alla kommer de att möta massiv kritik eftersom de berör det stora flertalet av oss, frågorna väcker känslor, de påverkar vårt liv väsentligt. Förändringar är dock nödvändiga för att få ordning och på sikt även framtidstro. Försvarsmakten får inte stanna upp av rädsla för kritik utan istället se till att med väl underbyggda, tydligt motiverade och kommunicerade beslut framöver lyckas bättre än vad man gjorde med införandet av den internationella tjänstgöringsplikten.
/CS
fredag 3 december 2010
Slit och släng?
Den senaste tidens strul med personalhanteringen i Försvarsmakten får mig att fundera över vad som händer med den som inte av någon fysisk anledning kan åka utomlands, som inte har de rätta förutsättningarna.
Högkvarteret har satt upp vilka fysiska krav som gäller för att få åka utomlands på internationell insats och många är de som inte klarat att på anbefalld tid med stridsutrustning springa två kilometer. Det är också ett antal som diskvalificerats på grund av för högt BMI. De har ansetts för feta helt enkelt. Andra har sviter efter gamla hjärtfel och ytterligare andra har olika allergier, tex nötallergi, som omöjliggör utlandstjänst i konfliktområde.
De har fått stanna hemma och förbandet har då fått antingen vakansrekrytera eller åka med brist.
Det är självklart att soldater och officerare ska ha fysiska förutsättningar för att klara tjänsten men den självklarheten utesluter ett antal människor med nuvarande personalhantering. Hur hanterar FM det?
En del av dessa skavanker och brister uppkommer en bit i anställningen i Försvarsmakten. En skada eller annat som omöjliggör utlandstjänst kan i princip drabba vem som helst, när som helst. Vad gäller då för den med en tjänst i Insatsorganisationen som är diskvalificerad för tjänst?
Vad händer med den som mister ett ben i en attack i Afghanistan? Skapar man en tjänst i Produktionsorganisationen då eller blir det sparken?
Är det skillnad om man skadar sig under insats jämfört med om man skadar sig hemma?
Jag tror inte att man är helt på det klara med vad som kommer att gälla för tillsvidareanställda med hinder för internationell tjänst. Åtminstone är det inget som kommit ut.
Tidigare har jag tänkt att den goda arbetsgivaren Försvarsmakten och Staten tar hand om mig om det skulle behövas men nu är jag inte så säker längre. Personalen verkar vara en slit- och slängvara. Jag behöver goda exempel på personalhantering för att återfå förtroendet för Försvarsmakten:
Vad sägs om raka besked?
Vad sägs om bättre och fastställda avtal?
Vad sägs om bättre personlig utrustning?
Vad sägs om löparskor eftersom vi är ålagda konditionsträning men inte får utrustning för det?
Vad sägs om korrekta uppgifter i uttalanden från Högkvarteret?
Nu krävs konkreta handlingar från Försvarsmakten för att visa välvilja, att visa uppskattning för de anställda.
onsdag 1 december 2010
Sunda vätskor?
Hanteringen av Chefsingenjören som sagts upp för att han krävt samråd mellan Högkvarteret och Arbetstagarorganisationen föranleder mig att fundera över vilka arbetstagare Försvarsmakten vill ha. Vill man ha personal vid sunda vätskor?
Jag har tidigare problematiserat kring akademisering av officersyrket och det kritiska granskandet som är så självklart inom akademien. Försvarsmakten har varit väldigt skyndsamma med att få till en akademisk utbildning för att det ska motsvara de krav som ställs på officeren idag. En officer måste ha ett akademiskt mindset och förhållningssätt för att kunna klara av ett komplext yrke.
Grundläggande i det förhållningssättet är att kritiskt ifrågasätta egen kunskap, att söka nya infallsvinklar för att pröva teser, att inte nöja sig med vedertagna sanningar (om de inte är dokumenterad empiri). Grundläggande är kravet på saklighet och fakta till skillnad mot tyckande.
I mitt tidigare inlägg påtalar jag att detta förhållningssätt kan vålla vissa problem i Försvarsmakten där blind lydnad ibland är en förutsättning för överlevnad.
Lite raljant har jag uttryckt att den som är beredd att underkasta sig villkoren för en försvarsmaktsanställd inte möter de krav vi har på en statlig tjänsteman med akademisk grund och i ledande befattning då denne uppenbarligen inte har vett och omdöme att välja ett arbete med vettiga villkor. Detta har nu accentuerats med hanteringen av Chefsingenjören Björn. Arbetsgivaren Försvarsmakten fortsätter att se sin personal som förbrukningsmateriel med ringa värde. Vi blir mindre värda för varje år som går tycks det och snart får vi betala för att få vara FM-anställda.
Å ena sidan jobbar FM för att få officerare med stor mental spänst, å andra sidan klarar man inte av att hantera dessa smarta och välutbildade officerares självklara krav på sin ledning. Problemet (som jag tidigare förutsåg) avser man tydligen lösa med att ge folk sparken.
Vill FML verkligen ha smart personal eller vill man ha imbecilla och omdömeslösa arbetstagare?
Jag menar inte att akademi är lika med välutbildning och smarthet men det finns ett sammanhang.
Tidigare har jag varit inblandad i rekryteringen till officersyrket men det får vara slut med det nu. Jag tänker inte bidra till att lura in någon mer i denna soppa! Förlåt alla ni som klarade min granskning och fick anställning i Försvarsmakten.
Det är nu sista chansen för FML ur mitt perspektiv. Tar man krafttag mot misären och ordnar upp personalhanteringen, med början på Björn, så ska jag satsa på yrket ett tag till. Jag vill fortsätta men inte till vilket pris som helst och vi har redan passerat smärtgränsen. Städa upp i träsket och jag ställer upp!
Jag har tidigare problematiserat kring akademisering av officersyrket och det kritiska granskandet som är så självklart inom akademien. Försvarsmakten har varit väldigt skyndsamma med att få till en akademisk utbildning för att det ska motsvara de krav som ställs på officeren idag. En officer måste ha ett akademiskt mindset och förhållningssätt för att kunna klara av ett komplext yrke.
Grundläggande i det förhållningssättet är att kritiskt ifrågasätta egen kunskap, att söka nya infallsvinklar för att pröva teser, att inte nöja sig med vedertagna sanningar (om de inte är dokumenterad empiri). Grundläggande är kravet på saklighet och fakta till skillnad mot tyckande.
I mitt tidigare inlägg påtalar jag att detta förhållningssätt kan vålla vissa problem i Försvarsmakten där blind lydnad ibland är en förutsättning för överlevnad.
Lite raljant har jag uttryckt att den som är beredd att underkasta sig villkoren för en försvarsmaktsanställd inte möter de krav vi har på en statlig tjänsteman med akademisk grund och i ledande befattning då denne uppenbarligen inte har vett och omdöme att välja ett arbete med vettiga villkor. Detta har nu accentuerats med hanteringen av Chefsingenjören Björn. Arbetsgivaren Försvarsmakten fortsätter att se sin personal som förbrukningsmateriel med ringa värde. Vi blir mindre värda för varje år som går tycks det och snart får vi betala för att få vara FM-anställda.
Å ena sidan jobbar FM för att få officerare med stor mental spänst, å andra sidan klarar man inte av att hantera dessa smarta och välutbildade officerares självklara krav på sin ledning. Problemet (som jag tidigare förutsåg) avser man tydligen lösa med att ge folk sparken.
Vill FML verkligen ha smart personal eller vill man ha imbecilla och omdömeslösa arbetstagare?
Jag menar inte att akademi är lika med välutbildning och smarthet men det finns ett sammanhang.
Tidigare har jag varit inblandad i rekryteringen till officersyrket men det får vara slut med det nu. Jag tänker inte bidra till att lura in någon mer i denna soppa! Förlåt alla ni som klarade min granskning och fick anställning i Försvarsmakten.
Det är nu sista chansen för FML ur mitt perspektiv. Tar man krafttag mot misären och ordnar upp personalhanteringen, med början på Björn, så ska jag satsa på yrket ett tag till. Jag vill fortsätta men inte till vilket pris som helst och vi har redan passerat smärtgränsen. Städa upp i träsket och jag ställer upp!
Stridsväst på Facebook
Striden om att få nyttja bra utrustning fortsätter.
Jag har tidigare publicerat inlägg om Stridsvästar och innebörden för truppen:
Gästinlägg: Stridsväst och respekt
Stridsvästar och regelbrott
Nu har det skapats en Facebook-grupp, Släpp stridsvästens bärande fritt!
Syftet är att skapa opinion för en mer funktionell syn på utrustningshanteringen i Försvarsmakten.
Gå med om du vill att soldater, sjömän och officerare ska ges bättre förutsättningar.
Jag har tidigare publicerat inlägg om Stridsvästar och innebörden för truppen:
Gästinlägg: Stridsväst och respekt
Stridsvästar och regelbrott
Nu har det skapats en Facebook-grupp, Släpp stridsvästens bärande fritt!
Syftet är att skapa opinion för en mer funktionell syn på utrustningshanteringen i Försvarsmakten.
Gå med om du vill att soldater, sjömän och officerare ska ges bättre förutsättningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)