Gott nytt år!

Nyårsfirare?

Då är 2009 till ända och jag vill härmed summera lite av mina intryck från året. Detta utifrån mitt gräsrotsperspektiv. Många händelser finns inte med men jag kan inte ta upp allt och har därför valt med omsorg de saker som vållat mest snack där jag befunnit mig.

* Ett skarpare läge i PRT Masar E Sharif med ett ökat antal attacker mot svensk trupp, en lokaltolk dödad och flera svenskar skadade. Förstärkningar tillfördes i form av CV90 och trupp.
Såsom jag har uppfattat det så är det inte bara en ny taktik från motståndarna som bidragit till denna ökning utan PRT:t har intagit en ny hållning och undviker inte längre problemområden. Nu under vintern blir det lugnare men till våren sätter det nog igång igen.

* Beslut fattades om neddragningar i Kosovo, något som kommer att genomföras under 2010. Det går åt rätt håll där, vilket understryker vikten av säkerhetsskapande åtgärder. Sånt här tar tid men det är viktigt.

* Flottan med understöd av Amfibiekåren genomförde OP Atlanta med gott resultat. Det drogs säkerligen en hel del slutsatser och jag vågar påstå att Flottan har blivit bättre av insatsen.

* HR-transformation. Det finns massor att skriva om det men jag nöjer mig med att konstatera att FM fortsätter med sin centralisering och att allt ska göras på samma gång.

* PRIO. PRIO, PRIO, PRIO.
"Vi anpassar organisationen utifrån systemet" sade någon jag lyckligtvis glömt på TV-nyheterna. Affärssystemet SAP ska alltså bli dimesionerande för hur Försvarsmakten ska se ut och jobba!
Systemet i sig är så bra att FMLOG verkligen drar ut på införandet och väckelsemöten genomförs för dyra pengar så att alla ska få rätt bild. Drar ut och drar ut, det är tekniska problem som FMLOG dras med. Någon förvånad?

* Internationell tjänstgöringsskyldighet pålades personal som skulle genomgå nivåhöjande utbildning. Många skrek rätt ut och vägrade skriva på nytt avtal och det var faktiskt några som klev av utbildningen. Mig veterligen så var det ingen ur Armén som gjorde det från den taktiska utbildningen.

* Helikopterelände. Försvarsmakten klarar inte av sin ambition när det gäller helikopterförmåga, vare sig nationellt eller internationellt. Detta får folk att löpa amok och skrika sig hesa för adhoc-lösningar som jag tror skulle innebära än större påfrestan på HKP-flottiljen och långsiktigt rasera hela systemet.

* RALS:en kunde genomföras med inte allt för stor försening på förbanden. Det är möjligt att inte alla är klara men de flesta torde vara det. En framgångsfaktor torde ha varit att arbetet på många ställen utförts på lägre nivå än tidigare. Utfallet i form av löneökning för personalen har varierat något kopiöst mellan förbanden och allt går inte att motivera.

* BG11 har påbörjats. En del kända ansikten har tagit på sig ännu en beredskap, vilket förhoppningsvis är bra.

* Personalförsörjningen är fortsatt svajig. Övergången till tvåbefälssystem har inte genomförts fullt ut än och HKV har inte kunnat kommunicera ut en bild av hur det kommer att se ut. Det finns OF som vill bli OR men de väntar ut en process som borde varit färdig redan. Det finns en oro i leden om tvångsdegradering, något som kommit från generalshåll vid flera tillfällen.
Rekryteringen medger inte fulla led utan det är svårt att fylla platserna till utbildningarna. Det är inte pga brister i marknadsföringen från centralt håll utan jag vågar påstå att det i första hand är centraliseringen av rekryteringen som är den största skurken. Om förbanden återfick uppgiften att rekrytera sina kadetter så tror jag att utfallet skulle bli bättre.
Vakanser.se är en välbesökt sida hos Försvarsmaktsanställda och många söker aktivt nytt jobb och numera talas det öppet om det. Något måste göras och det fort! Just nu gungar det för mycket så HKV måste få stopp på svängningarna och bringa stabilitet i organisationen.

* Bra folk! Jag har återigen genomfört långtidsförrättning och jobbat med andra försvarsgrenar och jag konstaterar att Försvarsmakten har en mycket bra officerskår. Kompetensnivån är hög och folket är sunt.

Apropå bilden:
För 16 år sedan firade jag nyår i Mellanöstern och den kanonad som genomfördes av alla parter vid tolvslaget kommer jag aldrig glömma. Alla ammunitionstyper innehållande lysämnen användes och CO:s tal drunknade i eldfesten. Det var inte helt ofarligt när fulla milismän började skjuta KSP framåt trerycket men vi klarade oss som vanligt. Gud är svensk och har så varit länge och förhoppningsvis förblir han det.

2009 blev bloggarnas år, då Chefsingenjören och framförallt Wiseman gjorde avtryck på den politiska arenan. Den militära bloggosfären har ökat, till HKV:s stora nöje, och jag rekommenderar varmt blogg-länkarna ute till höger.

Jag avslutar året genom att önska alla ett gott 2010 som jag förutspår blir ett mycket bra år!

Tuzla Airbase och flyktingarna

Jag har inspirerats av Morgonsur att publicera något litet om Bosnien och Srebrenica-flyktingarna är något som var viktigt för mig:


1995
Jag jobbade mycket i bataljonens stridsledning under den här perioden och fick förstahandsrapporter om vad som hände där ute. Det var frustrerande att inte aktivt agera mot överträdelserna. Vi hade blivit stoppade och påskjutna i månader av alla parter och nu så hade det gått ett steg längre! Det blev nästan för mycket.

Sent på natten mellan den 12:e och 13:e juli fick jag ett anrop från Tuzla Airbase (TAB), en gammal flygbas där vi var ansvariga för säkerheten. Det gick inte att flyga på basen pga hotet från BSA som hade ställningar på Vis-höjden där de med kuslig precision kunde leda in artilleri mot TAB:en. Det var skyttet där nere som anmälde att det började komma flyktingar till dem. Flyktingarna ville in på basen och tas om hand där. Vid den tidpunkten hade det kommit några hundra men det kom bara fler och fler. Vi fick skicka dit alla kompaniers larmstyrkor och annat folk som gick dit under natten. Klockan 0600 gick jag av mitt händelserika pass och gick i bås.

Tuzla Airbase, TAB
Sex timmar senare väckte plutonchefen mig och gav mig ordern att framrycka till TAB:en för att förstärka ledningen. Jag packade fort och gav mig av. Jag minns idag sista vägsträckan fram till TAB:en som något som jag sett på film, inte varit med om på riktigt. Det var folk överallt, tusentals. På vägen, i diket, överallt. De låg, de stod, de skrek och gnydde. Det var trasor och påsar här och där. Man kunde inte avgöra med blotta synen vilka av de liggande som var vid liv och vilka som inte var det. Det var spillror av människor, en masse, som väntade på att bli insläppta på basen. Det var små barn och gamla kvinnor och gamla gubbar. Alla tonåringar och vuxna män och kvinnor saknades. Senare kom det fram att de avrättats i Srebrenica. 8000 personer, de flesta obeväpnade hade iskallt dödats och grävts ner i naturen runt Srebrenica. Här på TAB:en var endast de som inte utgjorde något hot eller nöje.
I fållan där de fick vänta på insläpp försökte några stycken uppvigla massan mot oss FN-soldater men jag antar att folk var för trötta för att orka bråka. Några tog livet av sig där och då. De hängde sig så vi fick plocka ner dem.

Jag kom in på basen och åkte ut på flygrakan och hittade där en kapten jag kände sedan Libanon. Det visade sig att han skulle ta över ansvaret för situationen och det sammansatta kompaniet (Mike Lima) som upprättats för ändamålet. Hittills så hade ställföreträdaren för det danska stridsvagnskompaniet hållit ställningarna men nu måste han lösas av och Kapten S hade uppgiften. Kn S pekade på en dansk M113-vagn i ledningsutförande och sa till mig: ”Vad bra att du kommer. Sätt dig i vagnen och svara på allt som sänds till mig. Jag finns i tältet bredvid. Gör det du behöver. Stör mig endast om egna liv är i fara”.
Där satt jag och stridsledde ett kompani i mottagandet av en flyktingström. Jag skickade tolkar hit och sjukvårdspersonal dit, omfördelade folk för bevakning och för latringrävning. I efterhand så känns de timmarna som de bästa i mitt militära yrkesliv. Jag var navet i vad som där och då var det viktigaste i Europa, ja kanske till och med världen. Och vi gjorde ju något! Vi fick agera aktivt och göra något bra för stackarna som svikits av världssamfundet i Srebrenica.
Jag jobbade fram till klockan fyra på morgonen innan jag gick och la mig. En skyttesoldat hade tagit tältsängen som man hade ordnat för mig men han fick ligga kvar, för mig räckte det med liggunderlaget under stjärnhimmeln. Jag kommer faktiskt ihåg att det var helt stilla och stjärnklart. Värmen gjorde att det inte var några problem att ligga ute.

Latriner och beskjutning
Vi slussade flyktingarna genom en uppsatt sjukstuga, registrerade dem och gav dem tält att sova i på flygrakan. UNHCR stod för tälten men vi för manskapet. Det förekommer olika siffror på hur många flyktingar vi tog emot men någonstans kring 8000-9000 passerade igenom. Vissa stannade länge medan andra fortsatte, bland annat till UNHCR:s läger.

Apropå latringrävning så hände det en lustig incident efter några dagar. Vi hade med hjälp av grävmaskin gjort ett långt latrindike och lagt golv ovanför med hål i samt skynken runt och på så sätt skapat toaletter. Skynkena användes tyvärr att torka händer på varvid de blev ganska äckliga efterhand. Diket fylldes ju upp ganska snabbt under hålen i golvet och skitbergen där måste plattas ut så att mer bajs skulle få plats. Golvet lyftes bort och en stursk svensk soldat tog på sig stövlarna och klev ut i latrindiket och började skotta skit. Efter en stund fick hans kropp nog av ångorna varpå han svimmade, raklång ner i bajset. Fy fan!

Flyktinglägret hade funnits ungefär en vecka och jag var efter några dagar på Camp Oden åter tillbaka på TAB:en. Helt plötsligt gick en kulspruta kaliber 7,62 igång i närheten ochbevakningen ropade in till mig att det sköts på oss. Jag kommenderade folk i skydd genom att gå ut på alla system och kommendera ”Shelter” och ”Vagnsborg”. Jag rapporterade uppåt till VL och fick in rapporter att alla var inräknade, ingen av oss svenska var kvar utanför skydd.
Fan vad skönt, tänkte jag, alla klarade sig. Då slog det mig: Jag satt kvar i ett upplyst torn på ett flygfält med kulor vinande omkring mig. Inte bra. Jag la mig ner på golvet och drog ner handmikrotelefonerna så att jag kunde prata. Sandsäckarna skulle ta smällen.
Då glider dörren upp och en löjtnant tittar in och viftar åt mig att jag ska komma men jag skakar på huvudet och säger att jag måste bemanna utrustningen. ”Skyll dig själv då”, sa han, släckte lyset och ålade nerför trapporna och ca 100 meter tillbaka till sheltret. Han måste ha varit blå på armbågarna efter att ha ålat hela den vägen fram och tillbaka. Efter ett tag så avtog beskjutningen och vi kunde återgå till det vi höll på med.

Moskén och Pakbat
Under några dagar satt jag och tittade på när en delegation ur Pakbat II byggde en tältmoské åt flyktingarna nedanför tornet. På lördagen så skulle Izetbegovic komma på besök och då skulle moskén vara klar. Dagarna gick men ingen moské blev till.
Till slut så ledsnade någon, oklart vem, och gav order till Mj J, som nu ledde verksamheten på TAB: ”Bygg klart moskén”.
Mj J var av annan uppfattning och jag satt på första parkett då han ordervägrade: ”Aldrig i helvete att jag bygger moskén”, klargjorde han för Översten.
Då kom en skriftlig order från Sektorchefen, en general, och Mj J föll till föga och började bygga på fredag morgon. På kvällen var arbetet klart så en Pakistansk imam eller något sånt, kunde rena moskén från spåren av oss kristna och kvinnor dessutom. Det som Pakistanierna inte lyckats med på fyra-fem dagar gjorde svenskarna på en dag.

På lördagen kom Izetbegovic på besök och han var mycket tillfreds med vad vi hade gjort för att hjälpa flyktingarna och uttryckte sin beundran. En amerikansk major som fanns på plats var inte lika positiv utan gick ut i CNN och kritiserade svenskarna och tog själv på sig äran.
Efter det att CNN intervjuat Izetbegovic och sanningen uppdagades så fick majoren order hemifrån att krypa till korset och ta tillbaka det han sagt.

Moskébygget var inte det enda fel som Pakbat orsakade. En kväll så ropades jag upp av ett OP på basen. ”Kalla hit MP, eller jag skjuter ihjäl ett par ’pakkar”, fick jag på radion.
På min fråga vad det var som skedde så fick jag svaret: ”Pakistanska soldater köper avsugningar av flyktingbarnen. De byter kepsar och godis mot sex. Om inte Militärpolis är här inom fem minuter skjuter jag. Och jag skjuter för att döda!”
Jag ringde upp MP och de åkte på en gång. Fy fan, vad förbannad jag blir när jag tänker på det.
Samma vecka så våldtogs en manlig Jordansk officer av två pakistanska soldater på TAB:en. Dessutom så sålde ”pakkarna” diesel och bensin till locals. Att man tvingas jobba med såna!

Mot slutet
BiH var inte nöjda med att folket började tycka väl om UNPROFOR utan försökte få flyktingarna att flytta från TAB. Vi ville också att de skulle flytta så att vi blev av med dem. Några utvalda åkte till ett annat flyktingläger för att reka men återvände till TAB med budskapet att de hade det bättre hos oss och skulle därför stanna. Typiskt.
Två dagar senare landar ett antal artillerigranater på ena banänden på TAB:en och
flyktingarna valde att flytta från osäkerheten på flygrakan till UNHCR:s flyktingläger. De var borta och vi är väl många som misstänker att BiH var de som sköt de där granaterna i syfte att få bort flyktingarna och misskreditera både oss och serberna. Hade det varit serberna så hade de nog skjutit mitt på eller i bortre änden på fältet i stället för i den ände där inga människor fanns. Inga döda men full politisk pott för BiH.

Legend:
BSA = Bosnienserbiska Armén
BiH = Bosnienfederationen

Aningslös säkerhetstjänst?

I Officerstidningen så skrivs det om personal i Afghanistan som inte vill använda sitt fullständiga namn i tjänsten.
I artikeln så tycks det som att man anser att det är lite smålöjligt att inte använda sig av sitt fullständiga namn, eftersom det enligt MUST inte föreligger något hot mot anhöriga till Afghanistan-truppen. Man får hoppas att den bedömningen stämmer och kommer det kommer att fortsätta vara så.
Danmark och Storbrittanien har tyvärr helt andra erfarenheter, något som i första hand härleds till Irak-insatsen, enligt MUST. Irak ska ha en högre tekniknivå än Afghanistan och det medför ökade möjligheter för motståndarna.

När når Afghanistan tillräcklig hög tekniknivå? Jag skriver "när" och inte "om". Vad gör vi då med all lagrad information innehållande personalia på personalen i de svenska kontingenterna?

I sin Årsrapport Säkerhetstjänst för 2008 skriver MUST: "Även om vaksamheten bland svenska officerare och soldater har förbättrats
så finns alltjämt en viss aningslöshet inför det reella hot som föreligger mot en svensk internationell militär insats." Man anser att det behövs mer utbildning bland personalen.

Jag tycker att oviljan att i media utge sitt fullständiga namn är ett tecken på en förståelse för säkerhet. Det som görs idag får man sota för i morgon och det blir mer och mer påtagligt med de internetarkiv som finns. Det som publicerats en gång finns kvar där ute för alla att inhämta. En bra säkerhet i morgon möjliggörs med adekvata åtgärder idag. Och vad är mer skyddsvärt än den egna familjen och vännerna?

Den svenska naiva inställningen till öppenhet innebär svårigheter att rekrytera folk till våra internationella insatser, eftersom personalia och uppgifter om tjänstgöringen är öppna och allmänna uppgifter som kan begäras ut av vem som helst. Det är inte kopplat bara till Afghanistan utan rent allmänt. Det är inte alla som vill att deras namn förknippas med väpnade insatser. Det finns olika anledningar, en av dessa är för att deras anhöriga inte ska behöva få klä skott för FM:s ageranden.

Av samma anledning finns det poliser som inte vill förekomma med fullständigt namn och bild i media och som har skyddat telefonnummer. Någon egentlig hotbild förekommer inte där heller i någon större utsträckning men risk kan inte uteslutas och ska därför förebyggas.

Jag menar att tillämpningen av den svenska offentlighetsprincipen är för aningslös idag och att den måste ses över. Soldaternas ovilja att skylta med sina namn är ett tecken på att de tar risken på fullaste allvar. Om vi vill ha deras fullständiga namn i bildtexterna så måste vi skydda deras uppgifter så att de inte kan begäras ut av kreti och pleti. Alternativet kan ju vara att de inte ställer upp för media alls eller till och med väljer bort Försvarsmakten.

Våra förband och de som ingår i dessa måste skyddas. Det har med trovärdighet och förtroende att göra och det är betydelsefullt för den fortsatta rekryteringen. Skyddet måste vara genomgående från högsta principer ner till den enskildes tillämpning ute i insatsen. Jag tycker att vi ska jobba för personalens säkerhet och inte klandra de som känner sig otrygga.

GOD JUL

Jag ber att få önska alla en god jul och ett gott nytt år!
En särskild tanke skänker jag åt mina nära vänner som är i Afghanistan och Kosovo just nu.
Jag ska ta en extra glögg för er.

SVD har en tänkvärd ledare idag.
"Svenska soldater i Afghanistan – och på andra håll i världen – vågar livet för det som ytterst handlar om våra liv. Vi ska känna stolthet över deras insats, men också tacksamhet. Varför inte skicka en julhälsning när årets upplaga av Kalle Anka är över? Det kan tyckas lite futtigt, men var säker på att det gör julaftonen lite varmare i Mazar-e-Sharif."

Framom sista linjen

I förrgår avled en av nordens främsta krigare, Harry Järv.
Jag tar mig friheten att så här i juletid ära Harry.
Få andra, om ens någon annan, har haft truppen med sig så mycket som Harry Järv. Han var en nagel i ögat på närmaste högre chefer men fick mannarna med sig och fick jobbet gjort. Han var ett föregångsman för sina soldater och ett föredöme för oss andra.

Harry har efter sin tid som soldat berikat andra soldater genom att delge sina erfarenheter och jag haft turen att få träffa denne legendar i tjänsten, en förmån jag är mycket glad för. Harry var en ödmjuk och människoälskande herre som inte gärna ville framstå som förmer men som gärna gick egna vägar.

Jag önskar nu Harry god jakt på detta hans sista patrulluppdrag, långt framom främsta linjen. Denna gång kommer du inte tillbaka utan vi ses vid ÅSA 1. Förhoppningsvis om ett bra tag.

FM och olaga diskriminering?

I Dagens Nyheter rapporteras i dag om att Sveriges Lantbruksuniversitet fällts i Svea Hovrätt och ska betala ut skadestånd till 44 kvinnor som inte kommit in på veterinärutbildningen.
SLU har använt sig av viktad lottning för att få in fler män på utbildningen, i syfte att jämna ut könsfördelningen på utbildningen och till yrket. Vid lika meriter har mannen fått gå före. Svea Hovrätt anser inte att det är gör tillräcklig nytta för jämställdheten och värdesätter individens rättighet högre och fäller därför SLU.

Försvarsmakten dras med en rejäl underrepresentation av det kvinnliga könet. Jag har inga siffror men bedömer att det är i paritet med veterinäryrket fast tvärtom. FM vill ha in fler kvinnor i organisationen men har inte fått erforderlig stöttning. Det stödet kunde ha varit allmän könsneutral värnplikt, till exempel.
I stället har man i urvalsförfaranden särbehandlat kvinnliga sökanden för att få in dessa till officersutbildningarna. Syftet har varit gott men frågan är om förfarandet inneburit tillräcklig stor vinst för jämställdheten kontra principer om diskriminering? Det skulle vara intressant att prova i rätt.

Metoden som FM har valt har varierat något över åren. Först så satte man upp en miniminivå. De kvinnor som nådde över den gränsen antogs. Sedan fyllde man på med manliga sökanden med urvalsförfarande, dvs de bästa kom in. Det innebar i praktiken att kvinnor med sämre testvärden antogs på bekostnad av manliga sökanden.

På senare år har man förfinat metoden, åtminstone till Specialistutbildningen som FM själv äger. Antagning till Officersprogrammet skiljer sig och mig veterligen finns inte problematiken där eftersom platserna är svåra att fylla överhuvudtaget.
Till SOU så skattas de sökande under Lämplighetsbedömningen. De skattas i olika nivåer, ju högre desto mer lämplig. I vardera nivå så värderas kvinnliga sökanden högst. Det innebär att en kvinna som är skattad i nivå 3 slår en man som är skattad i nivå 3. En kvinna som är skattad i nivå 2 slår däremot inte mannen i nivå 3. Ett bättre system än tidigare, tycker jag. Dock så värderas inte samtliga meriter i det varvid det sammantagna meritvärdet får stå tillbaka för könstillhörigheten.

Det har alltså blivit bättre men det är män som fått stå tillbaka för kvinnliga sökanden och det vore intressant med en rättslig prövning av FM:s förfarande. FM behöver fler kvinnor men står utestängningen av män i proportion till den begränsade effekt den får för jämställdheten?
Att endast ha en manlig värnplikt men ge kvinnor förtur innebär en sån disharmoni att jag faktiskt bedömer att det skulle kunna komma kritik mot Försvarsmakten.

Min trupparlösning: Ange kvinnligt kön som en kompetens så är saken klar, rent juridiskt och förklaringsmässigt.
Ännu bättre är att se till helheten vid urvalsförfarande. Vid meritmässigt remi låta kvinnan gå före kan jag acceptera men då ska det vara grundat på den sammantagna meritvärderingen. Annars ska testresultaten samt Skicklighet och Förtjänst vara det som avgör och inte könstillhörigheten.

Är det någon som kommer att anmäla Försvarsmakten? Nej, det tror jag inte.
Kommer Försvarsmakten se över sitt förfarande? Nej, det tror jag inte för jag bedömer att man kör på för att nå rekryteringsmålsättningarna för kvinnor. Andra viktiga principer får då stå tillbaka.


Uppdatering januari 2011:
Helsingborgs Dagblad uppmärksammar nu FM:s särbehandling av kvinnor. Förvisso är det sökanden till grundläggande militär utbildning GMU som artikeln handlar om men principen är den samma.
Även mina blogg-kollegor har nu hakat på:
Wisemans Wisdoms - Det kvoterade landslaget

Chefsingenjören - Antagningstester

Död åt manöverteorin

I många år har manöverteorin varit den dominerande idén i modern krigföring. Genom ett snabbt beslutsfattande ska man manövrera sig till bra slaglägen. På så sätt skulle man nå Lokal överlägsenhet genom Överaskning och Kraftsamling (L=Ö+K) och då bryta motståndarens förmåga eller vilja att fortsätta strida.
En förutsättning för manöverkrig är snabba beslut och man har satt uppdragstaktik som en given parameter för det. Om underställda har mandat att fatta egna beslut inom ramen för högre chefs målbild så snabbas beslutsförlopp på och individen kan ta egna initiativ syftande mot målet.
I dess förlängning blir alltså ledningen decentraliserad. Utgången av striden är inte avhängig kontakten med högre chef eftersom individen redan vet vad som förväntas av honom och denne (som ju självklart är välutbildad) är byxad att lösa ut det utan löpande detaljregleringar av chefen.

Genom initiativkraft och högt beslutstempo så kommer man innanför motståndarens OODA-loop och kan trots en lägre numerär vinna slag och krig.
Det är grunden i svensk krigföring, i teorin.

Verkligheten är tyvärr inte i harmoni med doktrinerna.
De territoriella ledningarna är borta så de taktiska kommandona och övriga HKV leder allt ner på lägsta nivå. Bilden som jag lånat från krigskonster visar i princip det.

Beslut tas högre och högre upp. Förvaltarskapet och byråkratin har medfört en avlövning av gemene mans mandat att agera, även inom ramen för ordinarie verksamhet. Förordnanden skrivs så att avdelningschefer och nedåt blir helt bakbundna och det krävs en överstelöjtnant (minst) för att även den simplaste order ska bli gällande.

Initiativkraft har man enkelt tagit död på genom att man tolkat A i ansvar som att ansvar är att anmäla DUC för minsta lilla, och genom att vara processorienterade snarare än målorienterade. Det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Målet är mindre viktigt än vägen dit. Det borgar inte för initiativtagande.

Både tekniskt och genom metodval har man ökat centraliseringen av FM, stick i stäv med manövertänkandets centralvärden.
Metodmässigt genom att minska graden av delegering och tekniskt genom borttagning av nivåerna i ledningssystemtänket. Med det sistnämnda menar jag att en chef kan se läget flera nivåer neråt, vilket har tolkats som något positivt men där utfallet verkar vara ännu ett steg i fel riktning. Chefen detalj styr två (och fler) nivåer neråt och ledningsstrukturen blir suboptimerad.

"Behovet av samordning är stor i detta läge", är en stående sanning. Förvisso kräver våra internationella insatser mycket av cheferna men uppgiften löses bäst genom en sund kultur genomgående genom hela organisationen. Förtroende är det jag talar om.

Jag upplever att uppdragstaktiken har begravts i det tysta och att kommandotaktiken är det gällande. I och med uppdragstaktikens död så är även manövertänkandet borta. Det är helt åt skogen och jag tror faktiskt inte att det finns någon i Stockholm som vågar skriva in det i de nya doktrinerna.

Eld - Rörelse - Skydd har ersatts av Förvaltning - Byråkrati - Stelhet