För att bespara bekväma semesterfirare det hårda jobbet att klicka runt för att leta inlägg ger vi här en till lista med populära inlägg som inte gjort Topp10-listan:
Att leda i internationell tjänst
Diskussion: Insats och alkohol
Fler konstiga beslut
Officer - Kall eller yrke?
Gästinlägg: Godot kommer inte
Militär och försvarsminister?
Gästinlägg: En akademikers perspektiv
Gymnasieexamen och lämplighet som soldat
Budgetnedskärningar
Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv
Vad är klockan? Upplys Parabellum
lördag 28 juli 2012
onsdag 25 juli 2012
Readers digest
Bloggrannen Wiseman firar fem år som bloggare idag men på Cynismer har vi inte varit igång lika länge. Vi startade upp i december 2009 och har med växlande frekvens (bla pga insatser) producerat inlägg. De mest populära inläggen hittills är:
- Soldat - Som vilket yrke som helst?
- Stridsväst och respekt
- En trött officers betraktelser
- Stridsvästar och regelbrott
- Chefstombola och skandal
- Nya FM - Nu utan självförtroende
- En Kadetts reflektioner
- I klartext: Obalans
- Anti-försvarsdebatt
- FM Ledningskultur vs. Verkligheten
Mitt egna favoritinlägg är Tuzla Airbase och flyktingarna som handlar om när BA04 tog emot flyktingvågen från Srebrenica-massakern.
Bloggen har fokus i markplanet och inläggen är jordnära. De flesta bilderna är hämtade från insatser runt om i världen. Vi hälsar nya läsare välkomna.
/C
Wiseman och bloggarna
Jag fick äran att skriva ett gästinlägg hos Wisemans Wisdoms med anledning av dennes femårsjubileum som bloggare. Eftersom WW har varit en inspiratör till vårt bloggande var det särskilt roligt. Nu publicerar vi inlägget även här med WW:s originalingress:
--------------------------------------
2009 var året då allt fler försvarsbloggar startades och en viktig breddning av floran utgjordes av bloggen Cynismer med ett mer marknära perspektiv. Ofta är det personalfrågor och personalpolitik som avhandlats på Cynismer av Cynisk och kollegan Parabellum. En stor del av inläggen har också handlat om situationen för personalen i pågående och genomförda insatser. Inläggen har alltid varit lika läsvärda och mängden kommentarer som de i regel genererar visar på att det är angelägna ämnen.
Wiseman
---------------------------------------------
”Det är ett gissel, det här med bloggarna. De utgör hot mot säkerheten.”
Citatet kommer från en fältövning för bara några år sedan. Det var en högre officer från Högkvarterets Insatsstab som under ett föredrag ondgjorde sig över bloggar, forum och andra sociala media. Arméinspektören uttryckte även han sitt misstyckande i Försvarets Forum och menade på att bloggarna måste ”hanteras”. Bloggarna sågs som ett reellt säkerhetshot mot Försvarsmaktens verksamhet. Det var då det, nu är det annat ljud i skällan.
Min bild av försvarsbloggandet är att bloggen Strilaren var den som först tog bladet från munnen och verkligen beskrev läget i Försvarsmakten. Han blev anmäld för att ha brutit mot sekretessen och bloggen lades sedermera ned. Här kom Wiseman’s Wisdoms in på arenan och axlade den falna manteln. Efter en trevande start ökade trycket i innehållet och till slut gick det inte att blunda för informationen och budskapen på Wiseman’s Wisdoms. De sakliga inläggen med rejäl faktabas med bibehållen sekretess och bra argumentation har dragit till sig läsare och andra debattörer som skrivit mängder av kommentarer som spätt på innehåll och intresse.
Det har gått fem år och under den tiden har försvarsbloggarna blivit ett etablerat uttryck och respekterade fora för diskussion och debatt. Debatten har blivit mångfacetterad och publik. Det som tidigare sades bakom stängda dörrar på befälsrum finns nu tillgängligt för allmänheten och politiker.
Många ondgör sig över anonymiteten hos bloggarna. Man vill veta vem som står bakom det som skrivs, vilket är helt naturligt då nyfikenhet är en stark drivkraft. Lika naturligt är det idag för en försvarsanställd att inte gå ut offentligt med sitt bloggande då detta inte har setts på med blida ögon från högre chefer. Får man onda ögat på sig så innebär det sämre tjänster och sämre löneutveckling och det vill de flesta undvika. En annan fördel, som är den viktigaste, är att inte läsaren färgas av grad eller titel på skribenten. Försvarsmakten är en strikt hierarkisk organisation där graden på många sätt är viktigare än kompetens. Wiseman har med kvalitativa inlägg visat att det går att nå fram som anonym. Det är budskapen som talar, inte graden och namnet.
För egen del började mitt bloggande med ett gästinlägg hos Wiseman. Jag såg möjligheten att nå ut med en text som ganska hårt ifrågasatte Försvarsmaktens personalhantering. Det var en chans att nå ut till en bredare publik med information som jag ansåg var viktig som motvikt till den glättiga bild som förmedlades. Efter det startade jag upp en egen blogg, inte som konkurrerande till Wiseman utan kompletterande med en annan profil.
Wiseman och övriga försvarsbloggare har lyft fram gräsrotsnivån i försvarsdebatten och ökat faktabasen. Man har dessutom medverkat till en utveckling av informationshanteringen i Försvarsmakten. Transparensen har ökat, liksom interaktiviteten. Där informationstjänsten tidigare bara publicerade enkelriktade budskap förs nu dubbelriktad kommunikation via bloggar och Twitter. Försvarsmakten har startat egna försvarsgrensbloggar och privata bloggare ses inte längre som säkerhetshot utan Försvarsmakten diektlänkar till flertalet. Till och med Arméninspektören som tidigare var så kritisk har varit framträdande på bloggosfären. Försvarsdebatten gynnas av ett brett deltagande och det är möjligt tack vare försvarsbloggarna med Wiseman’s Wisdoms i spetsen.
/Cynisk
--------------------------------------
2009 var året då allt fler försvarsbloggar startades och en viktig breddning av floran utgjordes av bloggen Cynismer med ett mer marknära perspektiv. Ofta är det personalfrågor och personalpolitik som avhandlats på Cynismer av Cynisk och kollegan Parabellum. En stor del av inläggen har också handlat om situationen för personalen i pågående och genomförda insatser. Inläggen har alltid varit lika läsvärda och mängden kommentarer som de i regel genererar visar på att det är angelägna ämnen.
Wiseman
---------------------------------------------
”Det är ett gissel, det här med bloggarna. De utgör hot mot säkerheten.”
Citatet kommer från en fältövning för bara några år sedan. Det var en högre officer från Högkvarterets Insatsstab som under ett föredrag ondgjorde sig över bloggar, forum och andra sociala media. Arméinspektören uttryckte även han sitt misstyckande i Försvarets Forum och menade på att bloggarna måste ”hanteras”. Bloggarna sågs som ett reellt säkerhetshot mot Försvarsmaktens verksamhet. Det var då det, nu är det annat ljud i skällan.
Min bild av försvarsbloggandet är att bloggen Strilaren var den som först tog bladet från munnen och verkligen beskrev läget i Försvarsmakten. Han blev anmäld för att ha brutit mot sekretessen och bloggen lades sedermera ned. Här kom Wiseman’s Wisdoms in på arenan och axlade den falna manteln. Efter en trevande start ökade trycket i innehållet och till slut gick det inte att blunda för informationen och budskapen på Wiseman’s Wisdoms. De sakliga inläggen med rejäl faktabas med bibehållen sekretess och bra argumentation har dragit till sig läsare och andra debattörer som skrivit mängder av kommentarer som spätt på innehåll och intresse.
Det har gått fem år och under den tiden har försvarsbloggarna blivit ett etablerat uttryck och respekterade fora för diskussion och debatt. Debatten har blivit mångfacetterad och publik. Det som tidigare sades bakom stängda dörrar på befälsrum finns nu tillgängligt för allmänheten och politiker.
Många ondgör sig över anonymiteten hos bloggarna. Man vill veta vem som står bakom det som skrivs, vilket är helt naturligt då nyfikenhet är en stark drivkraft. Lika naturligt är det idag för en försvarsanställd att inte gå ut offentligt med sitt bloggande då detta inte har setts på med blida ögon från högre chefer. Får man onda ögat på sig så innebär det sämre tjänster och sämre löneutveckling och det vill de flesta undvika. En annan fördel, som är den viktigaste, är att inte läsaren färgas av grad eller titel på skribenten. Försvarsmakten är en strikt hierarkisk organisation där graden på många sätt är viktigare än kompetens. Wiseman har med kvalitativa inlägg visat att det går att nå fram som anonym. Det är budskapen som talar, inte graden och namnet.
För egen del började mitt bloggande med ett gästinlägg hos Wiseman. Jag såg möjligheten att nå ut med en text som ganska hårt ifrågasatte Försvarsmaktens personalhantering. Det var en chans att nå ut till en bredare publik med information som jag ansåg var viktig som motvikt till den glättiga bild som förmedlades. Efter det startade jag upp en egen blogg, inte som konkurrerande till Wiseman utan kompletterande med en annan profil.
Wiseman och övriga försvarsbloggare har lyft fram gräsrotsnivån i försvarsdebatten och ökat faktabasen. Man har dessutom medverkat till en utveckling av informationshanteringen i Försvarsmakten. Transparensen har ökat, liksom interaktiviteten. Där informationstjänsten tidigare bara publicerade enkelriktade budskap förs nu dubbelriktad kommunikation via bloggar och Twitter. Försvarsmakten har startat egna försvarsgrensbloggar och privata bloggare ses inte längre som säkerhetshot utan Försvarsmakten diektlänkar till flertalet. Till och med Arméninspektören som tidigare var så kritisk har varit framträdande på bloggosfären. Försvarsdebatten gynnas av ett brett deltagande och det är möjligt tack vare försvarsbloggarna med Wiseman’s Wisdoms i spetsen.
/Cynisk
lördag 30 juni 2012
Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2
På frågan om Officer är ett kall eller ett yrke har nu ordet lämnats till en officer i Flygvapnet för ett gästinlägg som spelar på känslornas strängar. Det visar på en djup rotad lojalitet mot försvaret, kanske inte mot Försvarsmakten som organisation och inte mot försvarspolitiken utan mot försvaret av landet och de värden som Sverige står för. Officeren är inte politiskt agerande i sin text utan uttrycker endast en grundsyn som delas av många i Försvarsmakten.
/C
________________________________________________________________________
Officer, smaka på ordet, tänk på filmen En officer och en gentleman. Visst har ordet en särskild klang? Tänk på förtroendet att planera, genomföra och leda försvaret av det hem vi har. Tänk på Stockholmarens känsla för landets fina huvudstad där den inflyttade skåningen med stolthet kan säga ”det här är mitt hem” när vi gått förbi Djurgården och tittat på turbåtarna och tänkt oss att få åka ut i skärgården. Tänk på dalkullan och masens historiska rötter i vad som senare skulle bli Sverige och deras fina natur med fjäll i väster till jordbrukslandskapet i sydost med gruvor, skog och hyttor däremellan. Tänk på Norrbottens fria vidder med ett industriellt utvecklat kustlandskap som samsas med den svenska ursprungsbefolkningens traditionella inkomstkälla där renar strövar mellan fjäll och hav beroende på årstid. Tänk på skåningens jordbruk, kontakten med Europa, de vackra korsvirkeshusen. Allt detta och det emellan är vårt vackra land där vi som befinner oss inom dess gränser har näst intill obegränsad rätt att yttra oss både skriftligt och muntligt.
Vi får lägga vår röst på vem vi vill som skall leda oss och vårt land som våra gemensamma representanter.
Allt detta är lagt i oss officerares händer att med hjälp av våra soldater försvara. Vi är betrodda att med ytterst motbjudande följder försvara detta. Vi officerare och våra soldater har av våra medmänniskor betrotts att med varsam hand och gott omdöme se till att detta försvar förhoppningsvis inte kommer till användning och om, gud förbjude, vi måste använda Försvarsmakten så skall det göras så att svenska medborgare och gäster i vårt land i så liten utsträckning som möjligt påverkas. Vi är ålagda att under utbildning och övning acceptera vissa risker för vår hälsa och våra liv i syfte att vår verksamhet skall vara så ofarlig som möjligt för våra invånare. Vi har ingen annan som vi arbeta för, vi har bara ett uppdrag.
I vissa stunder när våra valda representanter – politiker inte riktigt klarar av att ge oss förutsättningar att kunna utöva vårt yrke så tvivlar jag på hur önskade vi är. Jag skrev Yrke med flit då vi har en anställning som regleras i lag och vem som helst betros inte att vara officer. Jag har genomgått försvarsbeslut som varit mer eller mindre lyckade för mig personligen men jag har valt att stanna kvar då jag än inte riktigt känner att jag kan släppa tanken på det förtroende som en gång har visats mig. I tider med större eller mindre motgångar i yrkets utövande har jag umgåtts med tanken på att byta yrke. Jag har till och med sökt andra jobb och jag har skaffat utbildning som förhoppningsvis är gångbar utanför Försvarsmakten. Jag vet också att detta förtroende kan försvinna i samma ögonblick som arbetsgivaren inte längre har råd att ha kvar mig, mina kunskaper och omdöme.
Är det yrke eller ett kall att vara officer? I vissa fall är det ett kall, det är när jag känner mig märkligt mallig över det första stycket. Sverige och våra medmänniskor är värda att försvaras och jag är just nu en av de betrodda att göra det. Samtidigt kommer den ena överraskningen efter den andra som gör att den malliga känslan förbyts i en märklig känsla av otacksamhet och av oförståelse.
Våra närmaste grannländer gör bedömningar och ger sina försvarsmakters officerare och soldater uppdrag som uppenbarligen är diametralt motsatta våra. Vår omvärld tycker inte jag har förändrats i den utsträckning som skulle motsvara våra representanters säkerhetspolitiska bedömning och förda försvarspolitik. Vissa delar av mig skulle säga att det är ett kall, jag har en gång valts ut, jag är betrodd att hantera utrustning för vansinnigt stora ekonomiska värden, mina åsikter och kunskaper respekteras och tas tillvara.
Mitt förnuft säger mig att allt detta är flyktigt, när mitt yrke inte längre erbjuder mig detta förtroende och den respekten samtidigt som jag har möjlighet att välja ett annat yrke så gör jag det. Just nu så skall det till ett väldigt bra erbjudande för att byta yrke och arbetsgivare så jag antar att jag just nu samtidig ser yrket som ett kall.
Sverige är värt att försvaras!
/Flygvapenofficeren
torsdag 28 juni 2012
Officer - Kall eller yrke
Jag har utlovat ett inlägg om officersyrket men har gruvat mig inför det. Under många skogsturer har jag funderat över olika sätt att approchera ämnet "Officer - Kall eller yrke?" Nu har jag våndats färdigt och gör en ansats att ge min bild. Det finns givetvis fler bilder men den här är min och den avspeglar mina år i Försvarsmakten och mina drivkrafter. Några kommer säkert att känna igen sig medan andra nog kommer att såga mig och min inställning i frågan.
/C
Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.
När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.
Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?
Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.
Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.
Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.
Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.
Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.
Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.
/C
Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.
När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.
Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?
Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.
Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.
Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.
Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.
Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.
Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.
söndag 17 juni 2012
Krångla inte till det!
Det talas mycket om attraktionskraft för Försvarsmakten. Tydligen har insikten att det är svårt med personalförsörjningen spridit sig och nu tar politikerna ton. Försvarsmakten åläggs att komma med förslag för hur man ska kunna bli mer attraktiv. Några saker som kommit upp:
Samverkan med kommuner för att hitta möjligheter till boende (bland annat)
Det är en mycket bra åtgärd. Kommunala bolag kan anpassa sitt bostadsbestånd på information från Försvarsmakten och tillhandahålla lämpliga bostäder för personalen. En dialog är en bra grund. Den grunden är dock inte så mycket värd om inte den motsvaras av en stabilitet i försvarspolitiken. En minskning av FM:s personal får ju konsekvenser för bostadsbehovet på garnisonsorter.
Civilt meritvärde
Att ge en bra utbildning så att den kan användas utanför Försvarsmakten är bra. Att den kommuniceras så att den förstås av civila arbetsgivare är då ett måste. Det kommer säkert att locka en del till Försvarsmakten och garanterat öka utströmmen efter genomförd utbildning. En omsättningsökning är vad jag förutspår.
Individuell karriärutveckling
Att varje person utvecklas individuellt är en bra tanke. Det är inte säkert att det är görligt men det bör vara varje chefs vilja att utveckla sin personal på grundval av den enskildes vilja i kombination med förbandets behov. Det är inget nytt men lyfts fram i debatten som något nytt som FM ska ta tag i. Det genomförs hela tiden.
Premier
Det diskuteras om premier för kontrakt ska betalas ut. Det är nog ingen dum idé men hur ska det finansieras? Förbanden är idag ålagda att hålla nere lönekostnaderna med följd att folk väljer bort Försvarsmakten som arbetsgivare. Premier i slutet av kontraktsperioden kan underlätta men jag tror att det är bättre med en högre lön.
Jag tycker att det är bra att det diskuteras hur Försvarsmakten ska kunna attrahera och behålla personalen. Det är väldigt viktigt just nu i det kritiska läge som vi befinner oss i med en personalförsörjning i obalans. Man skjuter dock bredvid målet när man på politisk nivå diskuterar vad Försvarsmakten ska göra. Politikerna måste vara beredda att agera på den politiska nivån.
Vad jag tycker är mindre bra... nej, jag ska tala klarspråk: Jag tycker att det är uruselt att politikerna inte är beredda att stödja med något så enkelt som skattelättnader för soldater och sjömän. Det har moderata försvarspolitiker gjort klart: Det är inte aktuellt!
Soldaterna behöver mer pengar i fickan, förbanden är fattiga och staten är inte beredd att höja anslaget. Nettoersättningen skulle kunna regleras genom en skattelättnad med bibehållet anslag och det skulle bedömt vara en åtgärd som är politiskt lättare att få igenom än höjt anslag.
Mer pengar i fickan behöver dock kompletteras med en faktor för att öka attraktionskraften: En trovärdig försvarspolitik.
Det är länge sedan försvarspolitiken var trovärdig och det genomsyrar arbetet i Försvarsmakten. Det finns ingen långsiktighet och försvarsorganisationerna används till att driva marknads- och regionalpolitik. Även den menige soldaten ser igenom det, trots att chefer på alla nivåer ovanför försöker mörka sanningen för att soldaten ska slippa veta hur det är ställt. Soldaten blir direkt drabbad av konsekvenserna för den kortsiktiga politiken genom tex inställda övningar pga underfinansiering eller extrauppgifter som ska tas inom ram. De inställda övningarna innebär mindre lön och mindre kompensationsledighet utöver det att soldaten inte får öva upp sig till den nivå som planerat. Det innebär både yrkesmässig och privat missräkning som mildras föga av civila meritvärden.
Långsiktighet och en tydlig grund för säkerhetspolitiken som givetvis kommuniceras samt en sund finansiering av verksamheten skapar den trovärdighet som behövs för att personalförsörja försvaret.
Det behöver inte krånglas till så mycket. Keep it simple uppmanar Tyktikern försvarspolitiker på Twitter och jag håller med honom:
Försvaret är en allmän angelägenhet och politikerna måste vara beredda att gå från ord till handling och inte bara lasta över allt på Försvarsmakten. Men snacka går ju...
/C
Samverkan med kommuner för att hitta möjligheter till boende (bland annat)
Det är en mycket bra åtgärd. Kommunala bolag kan anpassa sitt bostadsbestånd på information från Försvarsmakten och tillhandahålla lämpliga bostäder för personalen. En dialog är en bra grund. Den grunden är dock inte så mycket värd om inte den motsvaras av en stabilitet i försvarspolitiken. En minskning av FM:s personal får ju konsekvenser för bostadsbehovet på garnisonsorter.
Civilt meritvärde
Att ge en bra utbildning så att den kan användas utanför Försvarsmakten är bra. Att den kommuniceras så att den förstås av civila arbetsgivare är då ett måste. Det kommer säkert att locka en del till Försvarsmakten och garanterat öka utströmmen efter genomförd utbildning. En omsättningsökning är vad jag förutspår.
Individuell karriärutveckling
Att varje person utvecklas individuellt är en bra tanke. Det är inte säkert att det är görligt men det bör vara varje chefs vilja att utveckla sin personal på grundval av den enskildes vilja i kombination med förbandets behov. Det är inget nytt men lyfts fram i debatten som något nytt som FM ska ta tag i. Det genomförs hela tiden.
Premier
Det diskuteras om premier för kontrakt ska betalas ut. Det är nog ingen dum idé men hur ska det finansieras? Förbanden är idag ålagda att hålla nere lönekostnaderna med följd att folk väljer bort Försvarsmakten som arbetsgivare. Premier i slutet av kontraktsperioden kan underlätta men jag tror att det är bättre med en högre lön.
Jag tycker att det är bra att det diskuteras hur Försvarsmakten ska kunna attrahera och behålla personalen. Det är väldigt viktigt just nu i det kritiska läge som vi befinner oss i med en personalförsörjning i obalans. Man skjuter dock bredvid målet när man på politisk nivå diskuterar vad Försvarsmakten ska göra. Politikerna måste vara beredda att agera på den politiska nivån.
Vad jag tycker är mindre bra... nej, jag ska tala klarspråk: Jag tycker att det är uruselt att politikerna inte är beredda att stödja med något så enkelt som skattelättnader för soldater och sjömän. Det har moderata försvarspolitiker gjort klart: Det är inte aktuellt!
Soldaterna behöver mer pengar i fickan, förbanden är fattiga och staten är inte beredd att höja anslaget. Nettoersättningen skulle kunna regleras genom en skattelättnad med bibehållet anslag och det skulle bedömt vara en åtgärd som är politiskt lättare att få igenom än höjt anslag.
Mer pengar i fickan behöver dock kompletteras med en faktor för att öka attraktionskraften: En trovärdig försvarspolitik.
Det är länge sedan försvarspolitiken var trovärdig och det genomsyrar arbetet i Försvarsmakten. Det finns ingen långsiktighet och försvarsorganisationerna används till att driva marknads- och regionalpolitik. Även den menige soldaten ser igenom det, trots att chefer på alla nivåer ovanför försöker mörka sanningen för att soldaten ska slippa veta hur det är ställt. Soldaten blir direkt drabbad av konsekvenserna för den kortsiktiga politiken genom tex inställda övningar pga underfinansiering eller extrauppgifter som ska tas inom ram. De inställda övningarna innebär mindre lön och mindre kompensationsledighet utöver det att soldaten inte får öva upp sig till den nivå som planerat. Det innebär både yrkesmässig och privat missräkning som mildras föga av civila meritvärden.
Långsiktighet och en tydlig grund för säkerhetspolitiken som givetvis kommuniceras samt en sund finansiering av verksamheten skapar den trovärdighet som behövs för att personalförsörja försvaret.
Det behöver inte krånglas till så mycket. Keep it simple uppmanar Tyktikern försvarspolitiker på Twitter och jag håller med honom:
- Se till att det går att leva på anställningen, antingen genom att skjuta till pengar eller genom reduktioner av kostnader. Det är politiska beslut.
- Finansiera försvaret i stället för att låta det vara en budgetregulator. Sverige har råd att ha ett försvar men har inte råd att inte ha det. Det är ett politiskt beslut.
- Gör försvarspolitiken tydlig och trovärdig. Det är en politisk skyldighet.
Försvaret är en allmän angelägenhet och politikerna måste vara beredda att gå från ord till handling och inte bara lasta över allt på Försvarsmakten. Men snacka går ju...
/C
torsdag 14 juni 2012
Nedskärningar - har vi hört det förr?
Så här i inledningen av sommaren brukar försvarspolitiken poppa upp som ett SAAB-mål ifrån sin i övrigt dolda placering i den svenska politiken. Så också i år. Det är nytt år och nya beslut som diskuteras men det är ändå samma gamla visa: Vi måste köpa mer materiel men får inte ökade anslag vilket resulterar i nedskärningar av förband och förmågor.
Jag har på Twitter ifrågasatt politikers lägesuppfattning men har fått till svar att man har god uppfattning genom de förbandsbesök som man genomför. Som om förbanden skulle visa hur det egentligen är! Hemma hos mig städas och fixas det innan fin-besök tas emot och det fungerar likadant i Försvarsmakten. Förbanden visar på det positiva med dem för att framstå som bra och funktionella. Därigenom hamnar kanske inte förbandet under strecket nästa nedläggningsomgång.
Det finns alltså starka skäl att fundera över vilken lägesbild som Försvarsmakten levererar till politikerna, liksom de sistnämndas uppfattning om den.
En till sak som sänds i repris är att Staten ska tillsätta en ny genomförandegrupp för att hantera Försvarsmaktens situation, dvs välja vad som ska läggas ner.
Bloggrannarna Försvar och Säkerhet samt Sverige och världen skriver bra om detta. Jag ber om att få återkomma i dessa ämnen. En sak är klar: Om inte man gör något drastiskt så kommer inte Försvarsmakten inneha anbefalld förmåga 2014 och senare.
Läs också Wisemans Wisdoms och Cornucopia.
/C
Jag har på Twitter ifrågasatt politikers lägesuppfattning men har fått till svar att man har god uppfattning genom de förbandsbesök som man genomför. Som om förbanden skulle visa hur det egentligen är! Hemma hos mig städas och fixas det innan fin-besök tas emot och det fungerar likadant i Försvarsmakten. Förbanden visar på det positiva med dem för att framstå som bra och funktionella. Därigenom hamnar kanske inte förbandet under strecket nästa nedläggningsomgång.
Det finns alltså starka skäl att fundera över vilken lägesbild som Försvarsmakten levererar till politikerna, liksom de sistnämndas uppfattning om den.
En till sak som sänds i repris är att Staten ska tillsätta en ny genomförandegrupp för att hantera Försvarsmaktens situation, dvs välja vad som ska läggas ner.
Bloggrannarna Försvar och Säkerhet samt Sverige och världen skriver bra om detta. Jag ber om att få återkomma i dessa ämnen. En sak är klar: Om inte man gör något drastiskt så kommer inte Försvarsmakten inneha anbefalld förmåga 2014 och senare.
Läs också Wisemans Wisdoms och Cornucopia.
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)