Äntligen Lars Ohly!

Jag säger som radioprofil Gert Fylking: Äntligen!

Många gånger har jag svurit över beslutsfattare och riksdagsledamöter som kommit med påstående om än det ena och än det andra om Afghanistan och den svenska insatsen inom ISAF, utan att ens ha varit på plats. Jag menar på att man bör ha varit på ett ställe för att veta hur det är. Visst kan man läsa sig till en del men det blir aldrig tillräckligt bra, inte för beslutfattande på strategisk nivå.

Nu kan vi på Försvarsmaktens hemsida läsa om att Riksdagens samtliga partier varit på plats i Afghanistan där de kunnat följa arbetet. Till och med Lars Ohly som kritiserat insatsen så mycket besökte för första gången Mazar-e Sharif! Äntligen!

Delegationen under IED-förevisning i Afghanistan. Lars Ohly i solglasögon.
Studiematerialet är vanligt förekommande som IED-material.


Håkan Juholt(S), Ordförande i Försvarsuskottet kommenterade resan:

"Det har varit intensivt och jag tycker att vi har fått en bra grund som vi kan stödja oss på när vi fattar beslut i framtiden. Därför är det bra att en ledamot från varje parti deltagit i resan. Då får alla partier, stora som små, information på ett jämlikt sätt. Det är viktigt att alla får en gemensam lägesbild."


Att det finns behov av fact finding-resor är tydligt. Delegationen mötte ANA-generalen Farouk som gav sin bild av sina behov och den svenska insatsen.

"Det blir mycket tydligt när man möter general Farouk att vi är här som stöd för de afghanska säkerhetsstyrkorna och att det inte är vi utan afghanerna som löser uppgiften själva, men med vårt stöd.

Jag tror inte att alla hemma i Sverige har den bilden. Eller hur de afghanska säkerhetsstyrkorna själva betonar behovet av stöd när de bygger upp sin förmåga, fortsatte Håkan Juholt."


Det är alldeles utmärkt att samtliga Riksdagspartier nu fått den bilden. Till och med Miljöpartisten Bodil Ceballos (mp) som är ledamot i utrikesskottet uttrycker att hon fått en tydligare bild av hur det fungerar på plats. Det är viktigt eftersom hon ingår i den grupp som tittar på hur den svenska insatsen i Afghanistan skall utvecklas.


Lars Ohly lär ha uppskattat resan och sagt att det var "intressant och bra men att den inte ändrat hans grundinställning" (negativ till insatsen). Det var väntat av en person som Lars. Jag har inga som helst förväntningar på honom men hoppas att han kommer ihåg ansiktena på de han mötte när han propagerar för att dra ner på det viktiga stödet till dem.
Vad man däremot kan hoppas på är att man nu kan ha satt en trend med resan, en trend som gör att Lars Ohlys efterträdare kan få bättre förutsättningar för beslutsfattning.

Gästinlägg: Dödskjutningen och erfarenheter

Belysandet av dödskjutningen ifjol har fått många att reagera. De flesta på mitt jobb tycker att TV4:s jakt på syndare är osund. Däremot vill man att händelsen ska diskuteras så att den dyrköpta erfarenheten kan tas tillvara på. Det finns lärdomar att dra och detta gästinlägg handlar om just det.

Gästskribenten är närkampsinstruktör och vapenofficer i Armén och har lång erfarenhet av beredskapsförband och internationella insatser samt att utbilda soldater och olika förband ur FM för internationell tjänst.

/Cynisk


Dödskjutningen och erfarenheter-
föder motgångar framgång?

Händelserna den 7 februari 2010 har på nytt rivit upp sår hos de anhöriga och inom FM. Att försöka skuldbelägga någon förutom den Afghanske gärningsmannen är enligt mig både meningslöst och osmakligt. OM Svenska kulor har träffat Johan, Gunnar eller Shabab, och de inte var rikoschetter utan direktriktade, så var det med säkerhet oavsiktligt och utan någon form av uppsåt.

Vad gäller utbildningsståndpunkt hos det aktuella förbandet och den taktik som användes av BQ vid FS18 den ödesdigra dagen vill jag inte uttala mig, eftersom jag saknar insikt i detaljerna. Däremot tycker jag att det finns en del läxor att lära och erfarenheter att dra, både generellt vad gäller utbildningen av förbanden till Afghanistan och även i resten av FM.


Mental Beredskap
Låt mig först slå fast att krig (eller det mer politiskt korrekta uttrycket ”insatser”) är farligt.
Det skall inte vara en nyhet för någon att det är så, men det är viktigt för alla att förstå att om man åker till Afghanistan så utsätter man sig för risker. Det viktigaste skyddet man har på sin sida är varken pansar, vapen eller utbildning, utan MENTAL BEREDSKAP.

En soldat med mental beredskap har en sund nyfikenhet och misstänksamhet mot allting, och kan växla upp och ner i skalan över tiden. Inne på campen kan han slappna av lite mer (dock aldrig helt), och ute i insatsområdet är han mer misstänksam och vaken.

Jeff Cooper, en känd personlighet inom personsäkerhets- och skyttekretsar, skapade ett färgkodsystem som kan vara användbart för att förstå hur man kan använda sin mentala beredskap på ett bra sätt:
http://en.wikipedia.org/wiki/Jeff_Cooper#Combat_Mindset_-_The_Cooper_Color_Code

Att gå ner i condition white (helt avslappnad, inget kan hända mig!) är livsfarligt om man befinner sig i ett insatsområde, oavsett vem man är eller var man är. Minns att bara ett par kilometer från den svenska campen på den Afghanska arméns Camp Shaheen, har allierade soldater mördats av förrädare i ANA-uniform när dom obeväpnade rörde sig inne på sin egen camp. Kan det hända två mil bort så kan det hända även på vår camp.
Scouternas valspråk Var Redo-Alltid Redo är faktiskt väldigt lämpligt att ha som riktlinje.

Trots detta så vill många att det skall vara förbjudet att vara beväpnad inne på egen camp. Det känns kanske skönt att blunda och stoppa huvudet i sanden?
Trots att man som högre officer alltid skall föregå med gott exempel så kan man ofta se besöksresenärer från olika funktioner inom FM, även Överstar och liknande ur HKV som inte förstår detta utan vill åka på besöksresor ut i farliga områden helt obeväpnade, otränade och oförmögna att bidra till sin egen och förbandets överlevnad om något skulle hända. Det goda föredömets makt är stor, likaså det dåliga föredömets.

Mental förberedelse är grunden alla måste ha, därefter kommer korrekt stridsteknik som man lär sig genom bra utbildning.


Stridsteknik
Stridsteknikutvecklingen går åt rätt håll, och jag vet att de som ansvarar för den tar del av de erfarenheter som görs i skarp tjänst. Soldater intervjuas och erfarenhetsrapporter läses. Dock når ofta inte erfarenhetsrapporterna ut till själva förbanden som skall utbildas och åka på insats. Det duger inte att erfarenheterna bara stannar hos reglementsenheterna och i HKV utan de måste ut på förbanden och läsas av de som står på tur att åka.

Förutsättningarna för en bra utbildning av utlandsstyrkan är generellt INTE tillräckliga vad gäller strid, framförallt på nära håll.
Förbanden rycker in vid internationella utbildningsenheten på Livgardet i Kungsängen och genomför där en ca fyra månader lång utbildning innan dom roterar ner till insatsområdet.
Så långt är allt gott och väl, och utbildningstid och genomförande i stort har sett likadan ut i stort under insatserna i Kosovo, Liberia och Bosnien.
Skillnaden mellan utbildningen till Bosnienstyrkan och dagens Afghanistanstyrka är dock många, bland annat dessa:

-När soldaterna i Bosnienstyrkan rekryterades så rekryterades dom ur en mycket stor pool med värnpliktiga som kom från det stora värnpliktsförsvaret. Det gjorde att man kunde handplocka precis vilka man ville ha med sig. Dagens soldater i Afghanistan kommer från en avsevärt mindre pool kopplat till förbandsnedläggningar. På vissa befattningar är det så svårt att hitta folk att man får strunta helt i förkunskapskrav eller erfarenhet. Jag vet att exempelvis vissa besättningsmän till pansarterrängbil 203(ett svårt område att rekrytera) tas ut med så låga betyg som JA-5-5 och ingen tidigare utlandserfarenhet. Det är ett problem säkerhetsmässigt och det ställer mycket högre krav på utbildningen innan insats.

-Mekskytteförbanden i Bosnien leddes av officerare som kände sig hemma i strukturen och var vana vid just PBV302-förband. Det finns mig veterligen inget förband i Sverige som ser ut som förbandet i Afghanistan både vad gäller utrustning och fordon. Dessutom ändras organisationen från mission till mission, så varje nytt förband som skall ut får lära sig allt från början. Det ställer mycket höga krav på utbildningen innan insats.

-Soldaterna i Bosnien hade inte alls samma mängd personliga utrustning tilldelad som dagens soldat i Afghanistan. Soldaten i Bosnien hade standardupplägget av personlig utrustning som fanns att hitta i SoldR Mtrl P 92, plus lite extra FN-anpassad mtrl såsom blå halsdukar, blå hjälm och ett blått kroppsskydd. Han kände igen den mesta av utrustningen från sin värnplikt och var hemmastadd med den.
Dagens soldat i Afghanistan har oerhörda mängder högteknologisk personlig utrustning, bland annat interngruppradiosystem, laserpek, vapenlampa, rödpunktssikte, bildförstärkare och pistol.
I många fall har han aldrig sett materielen innan han rycker in på utbildningen. Detta ställer stora krav på utbildningen innan insats.

Alla dessa faktorer tillsammans gör att man måste börja utbildningen till Afghanistan på en väldigt låg och grundläggande nivå för att alla skall kunna lära sig allt nytt, därav når man inte särskilt långt inom många områden. Undantagen är när det är stående förband som har åkt, då har utbildningens längd varit tillräcklig eftersom de redan har kunnat sin materiel och haft ett stort mått av samträning.


Man har från vissa håll kritiskt undrat varför officerarna inte hade livvaktsskydd med sig. Under utbildningen läggs det dock (mindre enheter undantagna) väldigt lite tid på strid på nära håll, den typen av strid som Johan och Gunnar hamnade i. På skyttekompanierna övar man inte ens en minut på närkampssystemet, och jag har själv aldrig sett att man övar något som kan liknas vid livvaktsskydd inom vanliga skyttegrupper och plutoner, trots att det är en viktig förmåga att ha. Om det har skett sådan träning och taktikanpassning så har det nog varit enskilda officerares initiativ, inte nåt som har stått i några målsättningar eller utbildningsinriktningar.

Man övar stridsteknik mest på längre håll, men skyttet på närmre håll och sällan övar man med att fienden finns inom omedelbar närhet eller till och med I egen gruppering. Den striden ställer oerhört stora krav på soldaten. Han skall kunna tempoväxla blixtsnabbt och lika snabbt välja lämpligt vapen eller välja att INTE använda vapen pga risk för tredje man. Han skall kunna måldiskriminera och ta hänsyn till säkerhetsregler om förbiskjutning och risker för studs vid genomskjutning. Detta övas inte, utan man står istället på skjutbanan och övar snabbskytte på nära håll.


Boyd´s OODA-loop eller UBBA-cykeln som den heter på Svenska beskriver hur beslutsfattande går till och omsätts till handling. Upptäck, Bedöm, Besluta, Agera. Cykeln upprepar sig hela tiden, och den som kan gå fortast igenom cykeln från att upptäcka en ny inflytelse, bedöma den, besluta om rätt åtgärd och sen framgångsrikt genomföra denna åtgärd vinner över en motståndare som är långsammare i sin UBBA-cykel.
Tyvärr övar vi ofta bara Agera-delen och glömmer bort de första tre. Vi står och nöter att skjuta snabbt på ett mål, men vi övar inte soldaten i att upptäcka och klassificera ett hot och sen besluta om rätt åtgärd i paletten.
Vi övar exempelvis magasinsbyten ståendes sju meter från målet. Det är ju bra att vi kan byta magasin snabbt, men det viktigaste är kanske att läsa sig NÄR det är rätt åtgärd att byta magasin än att bara kunna göra det snabbt? Sju meter från målet är magasinsbyte ofta fel åtgärd rent stridstekniskt eftersom det tar för lång tid (även om jag är snabb), utan rätt åtgärd blir oftare att direkt anfalla och övergå till närkamp, eller att skrika på hjälp, ta sig från det farliga läget och låta stridsparskamraten lösa problemet istället.

Ett annat exempel är just striden på nära håll, här behärskar dagens soldater INTE reglerna om förbiskjutning och riskvinkel för studs. Jag har själv när jag har lett utbildning med hjälp av torrträning (övning utan ammunition) sett oroväckande många exempel på att soldater skjuter tre cm förbi kamratens huvud eller skjuter rakt mot egen personal.

Detta är fullständigt livsfarligt och måste åtgärdas.


Soldaten och stress
En soldat i panik är alltid livsfarlig, eftersom han agerar bara på instinkter helt utan att ta hänsyn till etik och moral. Dessutom slutar saker som fin- och komplex motorik att fungera under stark stress, och man kan uppleva saker som bilateral symmetri (att båda kroppshalvorna gör samma saker), konvulsiva grepp (omöjligt att släppa det man håller i, exempelvis avtryckaren) och att sinnesintryck förändras.
Dessa sanningar gäller oavsett om soldaten är en erfaren specialförbandsoperatör eller om han är en nyinryckt GMU-rekryt. När den stressinducerade pulsen går över 180bpm så slutar vi alla att fungera som vi ska.

Det som skiljer den välutbildade- och utrustade soldaten från den nyinryckte är att det välutbildade soldaten har ett fått ett stort mått av självförtroende genom att han vet att hans utbildning är bra och att hans materiel är främst i världen. Det självförtroendet gör att han kan utstå mer påfrestningar innan han kommer upp i höga stresspulsintervall. Dessutom gör hans träning att han kan prestera längre upp i pulsintervallet, han personliga gräns för vad som är möjligt trycks uppåt i skalan.
Han blir alltså stressad senare, och han hanterar stressen bättre när den väl inträffar.

Ett av de billigaste och effektivaste sätten är att uppnå detta är att ge soldaterna utbildning i närkampssystemet.
Det bygger den typ av agressivitet, självförtroende och förståelse för strid på nära håll som behövs, men det finns även många utbildningshjälpmedel att ta till för att göra utbildningen ännu bättre.
Ett av de billigaste och mest effektiva heter färgmarkeringsammunition.
http://www.simunition.com/cartridges/fx_training_en.php

Färgmarkeringsammunition är små färgade tvålprojektiler som skjuts i soldatens tjänstevapen efter en liten modifikation. Projektilen har en effektiv räckvidd på ca 30 meter beroende på vapen och piplängd, och ger förutom en synlig träffindikation en smärtimpuls vid träff. Denna smärtimpuls är ett oerhört kraftigt träningsverktyg, eftersom den ger soldaten en stressnivå som i vissa fall kan liknas vid den stress som kan upplevas i en skarp situation.

Alla demokratiska länder i världen använder detta eller liknande system för att utbilda polis och militär, och så även Sverige. Inom polisen är det ett system som har en självklar plats i utbildningen, och inom FM så använder specialförbanden systemet i utbildningen. Av någon anledning har resten av FM ännu inte fått tillgång till detta system.

Att kunna öva beslutsfattande under stresspåslag är väldigt värdefullt och effektivt, men det får som sagt inte soldaterna tillgång till eftersom någon av någon anledning vill hålla färgmarkeringssystemen borta från den stora massan i FM.

Vad vet jag, det kanske finns företag som tillverkar soldatburna simulatorsystem som fungerar med laser som inte är intresserade av den konkurrens som färgmarkeringssystemen utgör?
Om vi börjar använda de systemen i stor skala så kanske vi inte är intressera av att köpa simulatorer för miljonbelopp längre? Industrins påverkan är stor, även i ett land med så låg korruption som vårt.


Utvecklingen
Det är bra att utlandsstyrkan i dess nuvarande form snart är ett minne blott. Uppgifterna och utrustningen är alldeles för komplex för att det skall fungera bra att skicka internetrektyterade förband så som vi har gjort tills nu. Förbanden är inte tillräckligt samtränade och samövade och deras personliga färdighet på all denna tekniska materiel är för låg.
Även med stående förband, där vi vinner samordning och färdighet, måste vi börja utbilda och träna på bättre sätt. Vi måste öva ALLA delarna i UBBA-cirkeln, och vi måste bli bättre i strid på nära håll.
Stridstekniken på längre håll är bra, men vi måste bli bättre på att träffa med våra vapen på de avstånden. För att göra det så behöver vi träna mer skytte på de avstånden och vi behöver ett bättre riktmedel på våra automatkarbiner. Punkten i rödpunktssiktet är alldeles för stor och täcker för mycket av målet på ett par hundra meter. 3-gångers förstoringstillsatser till automatkarbinerna finns, men finns inte på trupp än. Varför vet jag inte.


Om nu såren har rivits upp igen, så tycker jag att det minsta vi som är kvar kan göra är att lära oss så mycket som möjligt av det som hänt och göra allt vi kan för att minimera risken att liknande händelser skall hända igen. Vi kan aldrig undvika sånt här helt och hållet, men vi kan förhoppningsvis se händelserna den 7 februari som en katalysator för ett välbehövligt förändringsarbete.

/Vapenofficer

Svenskar i skottlinjen

Journalisten och författaren Johanne Hildebrandt följde den svenska kontingenten i Afghanistan under förra året. I dagens Svenska Dagbladet publicerar hon en skildring av ett par strider som OMLT deltog i tillsammans med sina afghanska parter.

OMLT står Operational Mentoring and Liaison Team och deras uppgift är att utbilda och stödja afghanska armén (ANA). Man kan förledas att tro att det innebär lektionspass inne på bas men mentorerna följer ANA där de utför sina uppdrag och det innebär inte sällan i strid. I artikeln ges en intim bild av hur strid i Afghanistan kan te sig.

Den utförliga beskrivningen av inledningen på "sex-dagarskriget" (som media döpte det till) får en att åtminstone till del förstå. Efter den striden fortsatte de strida sig ur dalgången norrut. Precis innan de skulle komma ut ur det farliga området gick en ANA-patrull på en IED och flera ANA-soldater dödades. Inga svenskar dödades men några skadades lindrigt.


FS20 har nu genomfört en operation syftande till att öppna vägen till Darzab. Ett gediget arbete som har genererat fler strider av samma karaktär som i skildringen. Och mer lär det bli. Det blir en intressant vår.

OMLT gör en bra och viktig insats. Att utveckla afghansk kapacitet är det som leder till ett bättre samhälle. OMLT FS19 var med om mycket och jag vet att en hel del av deras dragna erfarenheter tas tillvara på genom utbildningar och seminarium bland annat i Markstridsskolans regi.

Hade det varit en annan insats eller ett annat år hade de flesta i OMLT FS19 garanterat fått finare utmärkelser än de gängse. Detta eftersom de gång efter annan visade på stort mod under gemensamma operationer. Nu försvann en del av storheten i deras insats på grund av mängden strider som svenskarna var med om. En sjukvårdare som riskerade sitt eget liv under de här dagarna för att omhänderta en afghansk soldat är nominerad till en finare medalj och vi får hoppas att han får den.


Artikeln i SVD
Wiseman i samma ämne.

Läs och reflektera Peter Eriksson

De senaste dagarna har präglats av TV4:s egna "brottsutredning" av vad som hände i Afghanistan 2010 när två officerare och deras tolk blev dödade under en eldstrid i Gurgi Tepa, några mil väster om Mazar-e Sharif i Afghanistan. TV4 har i sin egen tolkning av materialet från Försvarsmakten och Internationella åklagarmyndigheten inte bara dragit långtgående slutsatser stick i stäv med de statliga experternas utan även gått ut med det på bred front. Helt utan efter- och omtanke om de drabbade.

På jobbet har det varit ett huvudsakligt samtalsämne. Alla tycker att man ska kunna diskutera det inträffade med syfte att förstå för att kunna utveckla organisationen. Ingen visar något intresse av att skuldbelägga någon alls.

Det är därför skönt att en erkänd nestor som Ulf Henricsson går ut publikt på Newsmill och uppmanar till hänsyn till de inblandade. Han skriver:

Pressen, stressen och ångesten i strid är svår att förstå för utomstående. Men man måste kunna begära omsorg och hänsyn till de soldater som riskerar sina liv i en svår situation. Man kan inte väcka de döda - men ta hand de levande.

Överste Henricssons underställde under bosnieninsatsen Morgonsur skriver om TV4:s publicering på sin egen blogg. Han är inte imponerad och avslutar med:

Och det är just det som får mig att undra; vad är egentligen syftet med reportaget när det inte ens finns något annat att uppnå genom att publicera det än att skapa mer plågor och lidanden hos ett fåtal privatpersoner?

Tuffe Uffe och Morgonsur vet vad det handlar om. De har varit med och kan relatera till både komplexiteten i insatsområdet och den mänskliga påverkan strid innebär.

Jag uppmanar alla att läsa det som de har skrivit och sedan reflektera över innehållet och sin egen inställning. Framförallt vill jag att Peter Eriksson (Mp) tar och tänker till ett par varv till innan nästa utbrott i klander. Han har beskyllt Försvarsmakten för oegentligheter i hanteringen av dödsfallen och de utredningar som gjorts. Åklagaren lade ner utredningen och därmed var det juridiska ärendet lagt till handlingarna.

Peter Eriksson borde ta och axla det ansvar som medföljer att representera det allmänna. Ansvaret innebär bland annat att verka för Sveriges väl och jobba för en god ordning som ordförande för Riksdagens Konstitutionsutskott. Att okritiskt köpa privatmedias egna lösnummerssäljande tolkningar och hjälpa till att strö salt i närståendes sår är INTE att ta ansvar. Peter Eriksson - Läs och Reflektera. Vad i ditt agerande i detta har medfört något gott för någon?

Varumärket Försvarsmakten

I Försvarsmaktens Årsredovisning 2010 redovisas bland andra många saker den uppfattade synen på varumärket Försvarsmakten. Både den externa och den interna uppfattningen redovisas. Det är intressant läsning. Vad ska Försvarsmakten göra av sin kunskap?

Extern uppfattning om Försvarsmakten

Undersökningar slutförda under 2010 visar att kunskapen i samhället om Försvarsmakten som organisation och arbetsgivare generellt sett är väldigt låg. Syftet med Försvarsmakten är oklart bland allmänheten. Den kunskap som finns präglas till stora delar av ”lumpen”, amerikanska filmer och daglig nyhetsrapportering. Bilden av Försvarsmakten har sin tyngdpunkt på de negativa sidorna. Försvarsmakten ses som en verksamhet där ekonomiska neddragningar och förbandsnedläggningar är vanligt förekommande samtidigt som myndigheten uppfattas som en statisk, hierarkisk och gammaldags organisation som saknar modern struktur och nytänkande.
Ofta skiljer heller inte allmänheten på svensk eller andra försvarsmakters agerande. Sammantaget finns en stereotyp bild av Försvarsmakten som organisation och myndigheten uppfattas inte som en potentiell arbetsgivare.

Uppfattningen om Försvarsmakten som arbetsgivare är att det är en kortsiktig, snarare än en långsiktig, lösning. Försvarsmakten ses som en spännande men riskfylld ojämställd arbetsplats med starkt begränsade möjligheter till medinflytande där den anställde kan skickas ut i krig, något som även uppfattas påverka förutsättningarna för balans i livet. Att tjänstgöra en tid i Försvarsmakten kan vara meriterande, problemet är bara att målgruppen inte vet för vad och med vilket värde. Bilden av ekonomiska neddragningar och förbandsnedläggningar leder till uppfattningen om en otrygg arbetsgivare. Det finns ett stort gap mellan ungas förväntan och krav på en modern arbetsgivare och den uppfattade bilden av Försvarsmakten och dess verksamhet. Den stereotypa bilden gör att Försvarsmakten inte uppfattas som en arbetsplats för alla. Kvinnor har aldrig känt sig och känner sig inte adresserade av Försvarsmakten.

Kunskapsbristen har stor påverkan på intresse och ställningstagande oavsett anställning, men i synnerhet till det militära yrket och att arbeta som officer, specialistofficer, soldat eller sjöman i en bransch som aldrig funnits på arbetsmarknaden tidigare. Samtidigt präglas myndighetens kommunikation av ett språk som målgruppen inte förstår eftersom Försvarsmakten tidigare, i allt väsentligt, kommunicerat med individer som redan socialiserats i myndighetens kultur genom värnplikt.

Alla glättiga marknadföringsåtgärder till trots visar det sig att samhället har en dyster bild av Försvarsmakten. Den bilden är adekvat för det är faktiskt så många inom FM uppfattar den egna organisationen. Högkvarteret däremot tycks tro att vi internt är mer positiva, något som bedömt inte stämmer alls:

Intern uppfattning om Försvarsmakten

Försvarsmakten är inne i en förändringsprocess, vilket både uppskattas och skapar oro. Samtidigt som förändringen uppfattas som positiv och intressant finns en oro för framtiden kring t. ex. nedskärningar, problem med ledarskap samt interna splittringar.
Försvarsmaktens interna identitet har både en positiv och en negativ sida. Den positiva ger att förändring och utveckling är nödvändig och välkommen, samtidigt som medarbetarna uppfattar att Försvarsmakten gör nytta och att det är ordning och reda. Den negativa sidan präglas bland annat av oro inför nedskärningar och osäkerhet. Den externa bilden bekräftas till del i den interna.

Den interna uppfattningen om Försvarsmakten som arbetsgivare är mer positiv. Försvarsmakten ses som en trygg och generös arbetsgivare med ordning och reda och som erbjuder bra och övergripande utbildningar. Verksamheten präglas av utmaningar och arbetet leder till personlig utveckling och erfarenheter som är meriterande. Men samtidigt har medarbetarna svårt att se värdet av den utveckling och de meriter arbetet ger. På grund av nedskärningar finns en utbredd känsla av osäkerhet, som också förstärks av avsaknad av information kopplat till förändringar.

En sak ska jag vara väldigt tydlig med: Försvarsmakten ses inte alls som en "trygg och generös arbetsgivare med ordning och reda". Tvärtom!
Försvarsmakten känns oerhört otrygg som arbetsgivare och det är rörigt i organisationen. Otryggheten rör kommande reduktioner, oklarheter avseende utlandstjänst, dåliga försäkringar, brister i löneutbetalningar och oklarheter gällande kommande organisation.


I årsredovisningen anges hur man ska komma tillrätta med varumärkesproblemen och de metoder man valt handlar tydligen enkom om kommunikation. Det är tydligen bilden man ska förändra, i stället för att rätta till problemen. Om motivet är dåligt kan man alltid använda Photoshop för att få det snyggt, eller? En sminkad gris är ändå en gris!
Som säljare lärde jag mig att varje missnöjd kund spred sin negativa bild till 10 bekanta. Vi var mån om att sköta om våra kunder och vår personal för vi visste att mun-till-mun-metoden var bättre och billigare än annonsering. Det är dyrt att markandsföra bort fel i den egna organisationen. Försvarsmakten verkar inte veta det.

Rekryteringskontor, yrkesinformatörer, ungdomsverksamhet och andra aktiviteter för att "flytta perception" och skapa attraktion är det som ska ändra bilden av Försvarsmakten. Jag tycker nog att man skulle lägga pulvret på att få en fungerande organisation. En bra organisation med en sund verksamhet rekryterar sig själv. Det handlar om trovärdighet. Varumärket Försvarsmakten stärks genom ökad trovärdighet, såväl externt som internt. Ökad trovärdighet når vi genom Långsiktighet i planering, Upprättad ordning i byråkratin, Fokus på uppgiften och Tydlighet gällande läget (LUFT).

FM och idealisterna

Försvarsmaktens verksamhet går runt tack vare många individers idealism. Vad jag menar är inte bara gratisarbetande FM-personal utan hela organisationer som jobbar gratis. En statlig organisation bör ha tillräcklig ordning på verksamheten att man kan lösa sin behov professionellt, kan jag tycka. Därför är det ett rejält svaghetstecken att Försvarsmakten inte kan leverera i tillräcklig omfattning för att täcka de behov som inblandade har. Behov som folk får tillgodose genom ideella initiativ.


Fler föreningar och förbund har skapats för att täcka de luckor som FM har lämnat. Några av organisationerna riktar sig till individen och dess anhöriga såsom; Fredsbaskrarna och Invidzonen.
Andra organisationer syftar till att ge individen utbildning som Försvarsmakten inte ger. Några exempel på dessa är Försvarsutbildarna, Frivilliga Radioorganisationen, Bilkåren.
Dessutom finns ett otal kamratföreningar och nätverk med förbandsanknytning som alla jobbar för sina medlemmars väl och ve.


Det är fint att folk engagerar sig för att göra bra saker men flera av dessa organisationers verksamhet skulle inte behövas om Försvarsmakten tog sitt ansvar. Fredsbaskrarnas veteranvårdande verksamhet och Invidzonens anhörigstöd borde utgå från Försvarsmakten. Det är självklart i en allt mer professionell organisation, att man tar hand om de behov som personalen har. Visst utgår det medel från FM för dessa verksamheter men det räcker inte!


Jag har absolut inget emot de nämnda organisationerna och inte heller de jag inte räknat upp. Det är fantastiska människor som driver dessa föreningar på idell basis och jag värdesätter deras arbete mycket. Det kommer sannolikt alltid finnas vilja att organisera sig för sitt eget intresse, något som skulle fortsätta gälla trots att FM utvecklas. Vad jag vänder mig emot är de tunga poster som FM överlåter åt andra, ärenden jag tycker att man borde hantera själva.


Försvarsmakten jobbar med veteran- och anhörigfrågor, lite i det fördolda. Man har en utsedd veteranutredare, en överste med gedigen egen erfarenhet av internationell tjänst och man har börjat bygga upp en stödfunktion mot anhöriga. Nyligen publicerades Försvarsmaktens broschyrer för anhöriga till utlandssoldater och de var riktigt bra!
Utvecklingen tycks gå åt rätt håll men jag vill se högre tempo. De som FM vill rekrytera som soldater har andra drivkrafter och incitament till anställning än huvuddelen av de som redan är ute i arbetslivet. De är mindre idealister och mer krävande, enligt studier som gjort på FM:s uppdrag. Det är inte nödvändigtvis av ondo eftersom de kan stimulera en ökad utveckling av verksamheten. Men det krävs av varje arbetsgivare att man är beredd på vad som komma skall.


Organisationer som Försvarsmakten kan inte av trovärdighetsskäl ha viktiga funktioner vilande på ideell grund. Behoven och kraven ökar samtidigt som idealismen minskar. Den nya personalförsörjningen kräver en ökad professionalism som FM måste möta. Frivilligorganisationers och andra ideella organisationers ansvar måste ses över.

Ryskt exempel

Det är många som anser att det i Sverige råder allt för stor undfallenhet mot högre tjänstemän i offentlig sektor och hos oss försvarsbloggare framförallt högre officerare. Man tycker att lägre statsfunktionärer straffas för småsaker medan de med tjockast lönekuvert kan rada upp misstag och dåligheter utan att på något sätt drabbas.

Biträdande chefen för den ryska säkerhetstjänsten FSB fick sparken häromdagen av president Medvedev. Generalöverste Vjatjeslav Usjakov sparkades efter framställan från hans chef för "tillkortakommanden i hans arbete och brott mot tjänstekoden".

Nu är jag inte helt insatt i vad generalöversten har brustit i, mycket pga min dåliga ryska, men det kanske finns några läsare som kan fylla på med information?

Medvedev visade att inte ens garnityret i FSB kan gömma sig bakom grad och organisation. Hans agerande kan kanske vara något för Sverige? I så fall skulle det bli hög omsättning i en hel del statliga organisationer.

För Försvarsmaktens del skulle det kunna vara ett led i att fullfölja snacket om värdegrund (ÖRA). Öppenheten har förts upp på tapeten och HKV har gjort en kovändning i synen på internet. Nu väntar vi knektar på uppfyllnad av de kvarvarande bokstäverna; Resultat och Ansvar. Att ge påföljder likt det ryska exemplet skulle kunna strama upp precisionen och få folk att skärpa sig. Ta ansvar helt enkelt.